Maria L

I´d rather hurt you honestly than mislead you with a lie.

Jag vet inte hur många gånger i livet jag önskat att denna fras från den gamla smördängan "Sometimes when we touch" vore någonting alla anammade. Hellre en ärlig sanning än en lögn.

För oftast är det inte handlingen i sig utan själva lögnen som gjort mest ont.

För ett par år sedan blev jag intensivt uppvaktad av en kille som jag numera kallar Hin Håle (ni kanske tycker att det är ett hårt smeknamn men hade ni hela bakgrunden till det, så skulle ni garanterat hålla med om att det är passande. Dessutom har ju oftast före detta kärlekar som man blivit sviken av sällan smickrande smeknamn.).
Hela hans tillvaro var uppbyggt kring lögner. Men han var åtminstone konsekvent och jämställd i sitt beteende, för alla i hans omgivning fick samma behandling. Vänner, bekanta och alla de otaliga kvinnorna som samtidigt fanns i hans närhet.

Han hade en förkärlek till att föra konversationer via sms och mail och ganska snart insåg jag varför: Då kunde jag ju inte se hans ansiktsuttryck. För när lögnerna levererades muntligt och i mitt blickfång, var det så lätt att genomskåda dem. Jag kan fortfarande idag inte sätta fingret på vad det var i hans mimik som avslöjade honom, men jag såg till slut när osanningarna sas.

Att konfrontera en lögnare är också en upplevelse i sig. De som har satt sina lögner i system och trasslat in sig i dem till den milda grad att det blir patetiskt, intar oftast en försvarsställning när de ställs till svars. Vilket gör dem - om möjligt - ännu mer löjliga.

En sanning kan svida någonting grymt. Men på grund av den beskärda del av lögner som jag har fått i mitt ansikte så har jag lärt mig att tackla den brutala sanningen.
Jag kan bli ledsen för stunden om någon har sagt någonting till mig som förvisso sved men var sant. När jag sedan sovit på saken och bearbetat kritiken (som det oftast gäller) kan jag i alla fall uppskatta ärligheten bakom.

Men jag kan aldrig förlåta en lögn.