Jag lider med er som är flygrädda

Jag är inte flygrädd. Till och från i tio år har jag jobbat ombord på flygplan. Rent statistiskt är att flyga det säkraste sättet att färdas på. Men det är en klen tröst för dem som är rädda. Är man rädd så är man. Rädslor är inte alltid rationella. Jag är till exempel hysteriskt rädd för ormar trots att det knappast är troligt att en enorm boaorm skulle hitta sin väg till en lägenhet två trappor upp i en förort till Stockholm och bita ihjäl mig. Jag vet att det är osannolikt - men det gör mig inte mindre rädd för ormar.

Den flygolycka som förra veckan inträffade i Atlanten skrämmer mig däremot. Just den specifika olyckan och omständigheterna omkring den.

När en katastrof inträffar så behöver vi en syndabock för att kunna bearbeta det som inträffat. Även vid naturkatastofer vill vi ha någon att skylla på. En person, ett företag, en myndighet. Sorg och trauman blir lättare att bearbeta om man har någon/något att skylla på.
Har man någon ådra av medmänsklighet och empati i kroppen känner man även med de anhöriga när en katastrof inträffat. Man önskar att de får svar på sina frågor så att de kan få sörja i fred och få ett avslut. Man lider med dem.

Sällan har det spekulterats kring en flygolycka så mycket som om den som inträffade förra veckan. Vilket inte är så konstigt. För frågetecknen kring den är många. För det första: Hur kan ett plan bara försvinna?

I vanliga fall kan man kartlägga flygolyckor i minsta detalj. Med hjälp av "den svarta lådan". Imorse såg jag på tv vad det egentligen är man söker efter: det är 15 cm långa sensorer. 15 cm! I Atlanten. Som är dryga 4 km DJUP. Vi kommer aldrig att få svar på vad det var som egentligen hände.

Häromdagen hittade man "vrakdelar" från planet, som sedan visade sig komma ifrån ett fartyg. Då har man lust att skrika "JÄVLA IDIOTER" för dessa vrakdelar gav förmodligen de anhöriga en hel del falska förhoppningar att få svar på sina frågor. Och under hela den veckan som gått sedan katastrofen har det kommit spekulationer om möjliga orsaker, man försöker hitta syndabockar och har olika teorier om hur det hela har gått till. Vilket är oerhört dumt, eftersom det inte finns någonting att gå efter. Ingen svart låda, inga vrakdelar, inga överlevande. Ingenting.

Och idag påstår man sig ha hittat kroppar ifrån olyckan, samt en väska innehållande en biljett ifrån den faktiska flighten. Vilket inte bara känns helt osannolikt utan även makabert. Först har man inga spår efter varken olycksplats eller vrakdelar, men efter massiv kritik från diverse håll hittar man helt plötsligt både kroppar, väskor och biljetter i behåll. Bara så där. Nästan som på beställning.

Det är någonting med omständigheterna runt denna flygolycka som inte stämmer.

Jag lider med er som är flygrädda. Jag förstår er rädsla.

Kommentarer
Postat av: Jennie

Håller med, det är skumt. Hur kan man hitta en flygbiljett (av papper) i Atlanten som är fultl av vatten sådär en vecka efteråt och då kunna läsa att det verkligen är flygbiljetten för just det planet, hmm... Den kan ju ha legat i en plastpåse, i en vattentät väska, i en vattentät resväska, som har tillräckligt med luft i sig för att inte sjunka...

2009-06-07 @ 18:54:52
URL: http://mittemellanaldern.blogg.se/
Postat av: Aurum

Media frossar i såna nyheter. De skriver verkligen allt som faller dem ibland. Men vi får också skylla oss själva, vi kunde protestera och vägra köpa och läsa oseriösa tidningar tills de skärper sig.

2009-06-07 @ 19:15:21
URL: http://aurum.blogg.se/
Postat av: Peter

Jag är fruktansvärt flygrädd och det är faktiskt Air France fel från början. På det "glada" 80-talet åkte jag just med Air France från Stockholm till Paris för att sedan flyga vidare till Nice. Vi flög den 14:e juli (Frankrikes nationaldag) och blev mycket chockade när både kaptenen och styrman lämnade cocpit (det var en gammal DC-9)för att gå längre tillbaka i planet för att slå sig ner bland de övriga landsmännen i passagerarutrymmet. Där började de sjunga franska nationalsången och dricka vin... själv satt jag och stirrade in i en tom cocpit. Ingen fara tänkte jag, det finns ju naturligtvis en autopilot som sköter allt. Sen slog mig tanken, vad händer om en varningslampa tänds eller ett akut fel uppstår...? Det var då jag började bli riktigt rädd! Kaptenen och styrman satt ju längre bak i planet än vad jag gjorde. Hur f-n skulle dom märka om något hände längre fram i planet när det var tomt där? Sen följde en skräckfylld landning med planet på högra sidan av landningsbanan och ett hjulpar växelvis i backen. Sen visste jag inte att Air France tillämpade metoden att dra av nästan all gas för att sedan dyka, plocka upp fart och landa med växelvis gaspådrag och gasavdrag... till råga på allt med en kapten som garanterat inte var nykter! Inte konstigt att jag blev skrämd för resten av livet när jag var helt övertygad om att det var min sista resa... Det kan ju ha varit en del "slarv" även på den här flighten som slutade så makabert. (Tänkte bara påpeka att Atlanten inte är 4 mil djup, snarare 4 - 6 kilometer...) Mvh // Peter

2009-06-08 @ 16:37:12
Postat av: Maria

Tack för info, Peter. Jag ändrar genast till km istället! =)

Usch, det var ingen trevlig flygresa du fick vara med om. Jag förstår verkligen att du är rädd. Tack o lov skulle detta aldrig inträffa på ett svenskt bolag.

Själv tappade jag lite förtroendet för Air France förra året då de kaptenen gladeligen spelade in en amatörfilm på en strippande värdinna i cockpit - inte för att det direkt påverkar säkerheten men själva anseendet av flygbolaget.

2009-06-08 @ 16:46:03
URL: http://princessjinx.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0