Maria L

I takt med att Camilla Läckbergs böcker har ökat i populäritet och försäljning, har det även blivit trendigt att kritisera och såga både henne och böckerna.
De innehåller för dåligt litterärt språk, personbeskrivningarna är för platta, hantverket ogenomtänkt. Man kritiserar till och med Läckberg som person, för att hon "bjuder på sig själv" för mycket i medierna.

Jag kan inte hålla med i denna kritik. Tvärtom har hennes böcker alltid bjudit mig på en trivsam lässtund, hennes personbeskrivningar är ibland för ingående och författarinnan själv har bara gjort positiva intryck på mig. Skulle hennes böcker på något sätt vara sämre än de andra i samma genre bara för att hon säljer mest?

När nu hennes senaste bok - "Fyrvaktaren" - kom i dagarna beslöt jag mig för att läsa den med extra kritiska ögon, där jag synade allt i sömmarna: språket, intrigen, uppbyggnaden.

Jag jämförde "Fyrvaktaren" med årets mest överhypade kriminalroman, "Hypnotisören". En bok som i mina ögon inte alls levde upp till förväntningarna. Dessutom fanns det alldeles för mycket saker i den som blev rent ologiska - missar som Läckberg aldrig skulle tillåta sig att göra.

Skriver man egentligen någonting om handlingen i "Fyrvaktaren" riskerar man att förstöra spänningen för dem som inte har läst den ännu - därför låter jag bli.
Den förra boken slutade med en otäck cliffhanger och hur det gick får man naturligtvis - tack och lov - veta. Flera olika historier vävs ihop på ett genomtänkt sätt och det är först i slutet läsaren får veta hur allting hänger ihop.

Rytmen i språket gör att spänningen håller boken igenom. För att inte mista läsarens intresse, skiftar Läckberg mellan de olika historierna på ett skickligt sätt.
Jag kan nog påstå att "Fyrvaktaren" är hennes bäst skrivna bok hittills. På något sätt känns det som att Läckberg verkligen vill ge sina kritiker svar på tal. Och det lyckas hon med.

Det enda som drar ner betyget lite är att när man närmar sig slutet och upplösningen av historien, nästan kan räkna ut hur saker och ting förhåller sig - i hennes tidigare böcker har det inte varit lika lätt. Det kan måhända bero på att man har lärt känna personerna och miljön i Fjällbacka-serien ganska väl nu.

Att Camilla Läckberg har en hjärtlig och distanserad humor har vi fått bevis på tidigare (som att ge Leif GW Persson en årsprenumeration på tidningen "Min häst"). Den här gången vågar hon sig på att ge sin nuvarande sambo - Martin Melin - en känga angående hans kändisstatus.

När det gäller spänningsromaner så slår Camilla Läckberg det finkulturella etablissemanget på fingrarna.

Jag ger "Fyrvaktaren" en 4 av 5.