När ödet jävlas lite extra...

Sömnlöshet är tortyr. Hjärnan fungerar inte som den ska utan sömn. De senaste två dygnen har jag fått sammanlagt två timmars sömn. Vilket resulterade i att när jag äntligen anländer till Arlanda i eftermiddags så glömmer jag mina svindyra kabinskor (includning svindyra, ganska nyinköpta inlägg) ombord (ska tilläggas att det är just de skorna i mitt arbete som verkligen är bekväma och som man kan gå i - "tripptripppumpsen" som jag har till och från planet är någonting jag har på fötterna under extrem ansträngning och bara för att jag måste).
Jag beräknar chanserna för att de kommer tillrätta lika med noll.

Dessutom... Nere i Phuket igår (eller om det blir i förrgår - oklart men oväsentligt) får vi nys om att vi eventuellt kommer att ha Den Störste av dem största inom svensk idrott med oss ombord. Han åkte till Thailand på semester för två veckor sedan och borde åka hem antingen med oss eller med flighten som går dagen efter.
Jag blev som ett barn på julafton. Att få tillbringa elva timmar med honom i samma flygplan hade inte bara varit de bästa elva timmarna i mitt liv, utan hade även varit en fin avslutning på säsongen. Och med handen på hjärtat: vem skulle ha uppskattat hans narvaro mer än jag?

Nej, jag fick inte äran att flyga hem honom. Han var inte ombord på planet. Så den glädjen fick jag inte uppleva och dessutom är jag ett par svindyra skor fattigare och på uruselt humör.

Det är helt enkelt en sådan dag då jag och den allsmäktige är inte är helt överrens.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0