Jag anar succé, Foppa!

Att jag skulle vakna upp till ett fullständigt snökaos i morse var väl väntat. Utanför köksfönstret snöar det verkligen i sidled, nyheterna på tv domineras av inslag om vädret, man råder folk att lämna bilen hemma trots att nästan all kollektivtrafik i verkligheten verkar stå stilla (logiskt) och aldrig har jag väl varit så tacksam över att ha varit ledig från jobbet som just idag. (AB)

Risken att jag får en ofrivillig husarrest resten av dagen är stor men det berör mig inte alls. För Foppa spelar ikväll. Första NHL-matchen på tre år. (AB)

Det är stort, mina vänner. Inte ens vädret kan få mig på dåligt humör idag. Inte heller de som tvivlar på Foppas comeback. (AB)

Välkommen tillbaka, Foppa! Jag anar succé!

Fotbolls-fundering

Det är inte mycket inom fotboll som är logiskt för en hockey-flicka. Faktiskt inte heller så mycket som fascinerar mig med sporten i sig.
Fast igår hamnade jag framför båda matcherna. Inte så mycket av intresse utan mer av den anledningen att jag var helt utmattad efter en ovanligt varm dag och en intensiv vecka.

Och funderingen som kvarstod efter två fotbollsmatcher i rad var:
Varför i jösse namn byter spelarna tröjor med varandra efter spelad match?! Det är ju skitäckligt!

Någon som kan upplysa mig om detta obegripliga fenomen?

En liten parantes också:
Diego Maradona. Visst är han söt? Han är som ett litet gosedjur som man vill ha som prydnad på sängen.



Fotbolls-logik

OLOGISKT:

att man spelar nationalsångerna innan matchstart i fotboll. Borde inte endast det vinnande laget få sin spelad efter vunnen match?

Snart är det hockeysäsong igen. Då känns allting logiskt och tryggt igen.


Carrie besegrad av vuvuzelan

Dagen är här. Carrie Bradshaw är besegrad.

I några avsnitt av "Sex & the city" ger Carrie ifrån sig läten som påminner som en stucken gris. Dessa gallskrik går genom märg och ben och ger samma obehagkänslor i kroppen som när man drar naglarna på svarta tavlan (information till mina yngre läsare: det var föregångaren till whiteboardtavlan och på den skrev man med kritor. Kan ni tänka er så primitivt?).
Fram tills idag har Carries hysteriska vrål varit det mest irriterande ljudet jag tänka mig kan.

Carrie har blivit besegrad av vuvuzelan (AB). Ljudet från detta trumpetliknade tingest kan inte beskrivas som annat än tortyr.

Jag ber en stilla bön att Sydafrika aldrig kommer att få arrangera hockey-VM. Det vore en ren synd.



Idé om fotbolls-VM

Sverige borde arrangera fotbolls-VM.

För visst är det så att värdnationen automatiskt blir kvalificerad för själva turneringen?

En idé som tåls att tänka på.


Läxan är lärd

När Tre Kronor spelar turneringar har jag som vana att alltid spela på matchresultatet. Jag brukar sätta tio kronor på ett par olika resultat och får i alla fall in ett resultat per turnering. Det är inga större summor det rör sig om utan handlar mer om att sätta lite extra spänning på matchen.
En Sverige-match brukar i regel ge tillbaka tolv gånger pengarna (AB).

Igår vann Danmark över Slovakien med otroliga 6-0 (AB). Det gav 1185,45 gånger pengarna. Hade man då satsat en tia på det resultatet så hade man fått ett bra tillskott i kassan. Hade man varit ännu modigare och satsat en hundring så hade man haft en relativt bekymmersfri sommar framför sig.

Det är ju där jag ska satsa! På det osannolika.

Nu är den läxan lärd.




Hej då, ögon! Nu har jag sett allt!

Det enda som möjligtvis kunde intressera mig en smula igår kväll på TV var hockey-matchen mellan Finland och Danmark (vilket säger en hel del om utbudet på burken en lördagskväll). Jag satt mig i soffan med en bok (håller fortfarande på med Anna Grues "Judaskyssen" som jag hoppas hinna läsa klart idag) med matchen på i bakgrunden.

En match mellan Danmark och Finland bör bara kunna sluta på ett sätt. Danmark är en blåbärsnation i hockey (AB). Det finns knappt några rinkar i landet att träna på för de få spelare som valt att ägna sig åt denna sport.

Igår kväll vann Danmark över Finland med 4-1. Och det var snygg hockey de spelade. Jag var riktigt imponerad. Samtidigt som jag naturligtvis led lite med finländarna eftersom de förmodligen kände sig ungefär som vi gjorde när Sverige torskade mot Vitryssland i OS-kvarten 2002 (ryser fortfarande av obehag vid minnet).

Det finns dem som tycker att hockey-VM är en "ointressant turnering". Igår bevisade danskarna motsatsen. Att en nation som är uträknat från början gör en sådan bragd är ungefär lika stort som om Sverige skulle lyckas kvala in till fotbolls-VM.


Mitt mest värdefulla piece of paper

Träffade Årets Kollega Elli idag. Jo, jag är medveten om att det bara är mitten av april men jag betvivlar att någon under året kan toppa vad hon gjorde för mig.
Med sig hade hon autografen som hon ordnade till mig av Den störste av de största inom svensk idrott. Fast mitt i uppståndelsen hade hon glömt att ge honom mitt nummer! Och inte bad hon honom att skriva sitt heller.
Istället fick jag nöja mig med hans spelarnummer.


"Vänliga hälsningar". Den formella lilla rackaren!

Perfekt kombination av nytta och nöje

Om man förenar nytta med nöje så sparar man in en himla massa tid. Jag insåg det idag.
Jag packade ner de böcker som jag skulle lämna tillbaka till biblioteket i en kasse och gick ut. Tro mig när jag säger att vikten på den kassen effektiviserade min promenad avsevärt.
Inte kom jag ut tomhänt ifrån biblioteket heller. Kassen som jag fick med mig hem var lika tung som den jag lämnade tillbaka.
Vardagsmotion kallas det.

"Jag mötte Lassie"-moment i förorten blev det också: Stannade och växlade ett par ord med Tony Mårtenssons vackra och trevliga mamma Diana.

Fotnot: Tony Mårtensson spelar hockey i Linköping HC och tog ett VM-guld med Tre Kronor 2006. Han är uppvuxen i porten bredvid där jag bor nu. När Tony var tolv år gammal lovade han mig att han skulle ordna ett möte mellan mig och Mats Sundin när han blev landslagsspelare.
Det har han varit i ett par år nu men ännu har jag inte sett röken av Sundin.


Uppvisning i hur det ska gå till

Igår kväll, svensk tid, fick vi en uppvisning i hur "the game shoud be played". Vilket tempo, vilken intensitet, vilken inlevelse.
Tänka sig att någonting så brutalt och aggressivt som ishockey kan vara så hänförande vackert att titta på.

Och jag konstaterade lite vemodigt att Sverige aldrig skulle ha haft en minsta chans i en final mot Kanada.

Men vilken drömfinal det blev! Det är så här det var meningen att ishockey skulle spelas.

Grattis Kanada!

(AB, AB)


Nattens OS i kort sammanfattning

Jag är tveksam till curling som OS-gren. Eller om det kan räknas som en idrott över huvud taget. Men att se damlaget i curling inatt göra det som Tre Kronor skulle ha gjort - försvara sitt OS-guld - var en fröjd för ögat (AB). Och för öronen. Att höra den svenska nationalsången är bland det vackraste jag vet.

Vem hade kunnat ana att amerikanerna kunde vara barmhärtiga? Efter en ledning med 6-0 efter första perioden mot Finland insåg USA att de var i final och slutade göra mål (AB). Det kunde lika gärna ha blivit en tvåsiffrig ledning. Omtänksamt att inte låta förnedringen bli värre än vad den redan var.
Sverige och Finland må vara ärkerivaler rinken, men jag unnade verkligen Finland ett OS-guld. Inte minst för Teemu Selännes skull.

Det kommer att ta mig ett tag att komma över besvikelsen att Tre Kronor åkte ut mot Slovakien i kvartfinalen, men lite plåster på såren var det att Slovakien faktiskt gav värdnationen Kanada rejält motstånd inatt (AB). Det lindrade smärtan lite.

Nu hoppas jag att USA tar sitt första OS-guld på trettio år i ishockey imorgon.

Skadeglädjen över förlusten är osmickrande

För dryga dygnet sedan definerade jag äkta hockeykärlek: Det är när man ligger och tittar på kvartsfinalerna i ett luftkonditionerat hotellrum istället för att njuta av 35 graders värme vid poolen.
Det var exakt det jag gjorde. Jag kan inte beskriva min gränslösa lycka när jag upptäckte att den amerikanska sportkanalen ESPN visades på det hotellet jag bodde (annars är ju inte just vintersporter så stora i Thailand - det har jag all förståelse för). Jag skulle kunna se Sveriges kvartsfinal!

Jag var - och är fortfarande - tom inombords. Självklart vill man alltid att ens landslag ska vinna, men den här gången ville jag det lite mer. För Foppas skull.
Jag hade velat att ha skulle få sitt tredje OS-guld. Jag hade velat att han skulle få avgöra. För att tysta skeptikerna med skadeglädje i rösten som hävdar att han är slut.

Men att bli utslagna av ett lag som dagen innan höll på att få stryk av Norge... (AB)

Det gör ont.

Nu ska jag inte kasta någon skugga på Tre Kronor (även om jag känner att jag skulle vilja ha ett allvarligt kvartsamtal med Henrik Lundqvist). Istället känner jag en extrem irritation över attityden vi svenskar har. Vad är det för pessimism och skadeglädje vi egentligen har inkapslat? Har vi egentligen anledning att vara så negativa?

Detta OS borde påvisa att vi faktiskt har mer kapacitet i sportvärlden än vad vi själv ger oss credit för. Vilken medaljkaskad det varit! Varför är det så svårt att glädja sig över dem?

När Tre Kronor igår åkte ur i kvartsfinalen skrockade några av mina manliga kollegor skadeglatt: "Men jag visste väl att de skulle åka ur!" med ett ganska otäckt flin i ansiktet.
Vadå "visste"? Tre Kronor var fram till dess obesegrade i turneringen. De hade alla förutsättningar att ta hem guldet.

Skadeglädjen över förlusten känns så obehaglig. Den känns nästan mer äkta än glädjen de gånger vi faktiskt tagit guld i någon turnering (för då kommer alltid kommentaren: "Äh! De hade tur").
Är vårt behov av skadeglädje så djupt förankrat i den svenska folksjälen? Och vart kommer den ifrån?

Det är märkligt det där med hur svårt det är att kunna glädja sig åt andras framgångar. Men det är ingen smickrande egenskap.


Bye for now

Önskar alla mina bloggläsare en härlig vecka!

Jag är tillbaka på fredag den 26:e.

Och självklart hoppas jag på vinst imorgon bitti.


Lär av Finlands mentalitet

Måhända kan det vara så att vi svenskar är långsinta av naturen. Att vi har svårt att släppa saker. Att vi måste älta händelser om och om igen. Och förbluffande ofta är det negativa händelser som ligger kvar och gror.
Att minnena av matchen mot Vitryssland i OS 2002 fortfarande svider, är det ingen tvekan om. Men är det verkligen rimligt att en match som spelades för åtta år sedan påverkar oss fortfarande?

Här borde vi lära oss av grannlandet Finlands mentalitet.
I VM 2003 ledde de kvartsfinalen mot Sverige med 5-1. Har man den ledningen i en match känner man sig ganska säker på en seger.
Sverige får lite jäklar anamma sig, vänder matchen och vinner slutligen med  6-5.

Den förlusten måste ha gjort ont för Finland. De måste i det ögonblicket ha känt samma sak som vi gjorde vid förlusten mot Vitryssland.
Skillnaden är att Finland har gått vidare. De låter inte gamla resultat påverka vad som händer här och nu. De skiter inte knäck i spiraler varje gång de ska möta Tre Kronor som vi faktiskt gör när vi ska spela mot Vitryssland.
Finland fokuserar istället på nuet, på att vinna.

Visst var "Vitryssland-matchen" 2002 en katastrof. Men det är en match i historien. Det är ett fiasko. Tänk istället på alla briljanta matcher Tre Kronor faktiskt bjudit oss på.
Det är dem vi ska i ryggen för att stärka självförtroendet.

I gårdagens match var Jonas Gustavsson nervös i målet, Foppas ben var trötta och spelet virrigt och ofokuserat. Alldeles i onödan.

Sträck på ryggen nu, grabbar! Det är med jäklar anamma man vinner OS-guld. 

(AB, AB)


Engagerad kommentator.

Bevittnat i natt: Hockeyporr

Ishockey är religion i Kanada (kanske jag kan söka politisk asyl där om Mona Sahlin blir statsminister i höst?). Det måste råda landssorg där just nu.
För vem hade kunnat ana att "blåbären" Schweiz skulle knipa en poäng av den gigantiska hockeynationen i natt?

När det inte drabbar ens eget land, finner man en gränslös glädje när det oväntade inträffar. Jag var inte lika glad över detta faktum när Vitryssland slog ut Sverige i kvartsfinalen i OS för åtta år sedan. Fortfarande idag vrider det sig lite obehagligt i magen varje gång vi möter dem i en match.
Ikväll, klockan 21:00, är det just Vitryssland som Tre Kronor spelar mot. Jonas Gustavsson har tagit på sig att stå i kassen då. Det är modigt. Antingen blir han omnämnd som hjälte imorgondagens tidningar eller så kan han aldrig mer sätta sin fot på svensk mark.

Men matchen mellan Kanada och Schweiz, hörrni! Hockeyporr när den är som bäst. Den karamellen suger jag under dagen.


OS får mig att förlåta de ständiga stölderna

Vinter-OS uppmärksammas inte direkt i thailänsk media. Faktum är att det verkar vara svårt att lansera vintersporter där över huvud taget. I praktiken innebär detta att man inte visar en endaste sekund av pågående OS på någon kanal alls där.
Vilket självklart var något frustrerande för mig.

Efter två OS-fria dagar i Phuket åkte vi vidare igår (här blir det galet med tidsangivelser eftersom man inte en susning egentligen om det var igår eller i förrgår) till Saigon.
Det var min tredje resa dit på två månader. Och det var tredje gången som lastarna snodde min nyckelring som jag pryder mitt incheckade baggage med (jag märker ut den så för att det ska vara lättare att se den på baggagebandet).
Sur som ättika blev jag. Inte för att det är någon större kostnad. Det är principen. Ge fan i mina grejor. Den här gången blev jag av med en nyckelring som det stod "The year of love Stockholm 2010" på - ytterst irriterande.

Men jag förlät vietnameserna relativt fort. För när jag kom till hotellet upptäckte jag att de hade den amerikanska tv-kanalen ESPN. Och de visar OS minsann!
Och vad är det första jag får se? Jo, ett sammandrag av Charlotte Kallas vinst med tillhörande segerintervju på engelska. Jag kan kort konstatera att det är inte lätt med glosorna när man precis vunnit ett guld men glädjen gick det inte att ta miste på.

Nu sitter jag nyduschad efter en flygresa på tolv och en halv timme och förbereder mig för Det Stora Allvaret: nattens hockeymatch mot Tyskland.
Jag tippar på vinst: 7-0. Oavgjort om Stefan Livh står.


Visas OS i varma länder?!

Nu ska jag iväg och jobba i fem dagar. Därför blir det blogguppehåll till och med onsdag kväll. Jag fruktar att OS inte sänds på någon kanal i Thailand (känns inte som om vintersporter är av intresse där), så därför får ni heja på de svenska deltagarna i mitt ställe (jag vet dock att jag är ledig och hemma då hockeyfinalen går, den 28 februari. Det är jag oerhört tacksam för).

Dagen till ära är det Mats Sundins födelsedag idag!

På onsdag morgon, 01:30, spelar Tre Kronor sin första match mot Tyskland.

Önskar alla läsare ett par underbara OS-dagar!


Från väst till öst

Jag såg hela OS-invigningen i natt. Klockan ringde 2.55. Jag tände lite ljus och satt sedan och väntade på att den svenska truppen skulle göra entré.
Lite tårögd blev jag nog när Foppa kom in på arenan med fanan i handen. Och stolt!

Men vad hände på slutet när den olympiska elden skulle tändas? När tekniken strulade och Waynes Gretzkys ärofyllda uppdrag blev ett fiasko. Han kallas ju inte för "The great one" utan orsak.

Nu ska jag ställa om mig till Thailandstid. Ikväll åker jag iväg på jobb i fem dagar. Förvirrande att ha OS i väst och jobbet i öst under ett par veckor. Som om det inte var tillräckligt svårt redan att veta om det är dag eller natt ibland.

Den störste genom tiderna, trots strulande teknik.


Ja, vem annars?

Det blir Foppa som får äran att bära den svenska fanan vid invigningen av OS i natt (AB). Ganska väntat. Jag kommer att ställa klockan på tre i natt. En sådan sak kan man ju inte bara missa. Dessutom förtjänar han en guld-medalj i ödmjukhet också.


Foppa - den självklara fanbäraren

Chanserna att Foppa tar sitt tredje OS-guld den 28 februari då hockeyfinalen spelas, är stor. Faktiskt. Men till och med jag inser att detta förmodligen är det sista OS han ställer upp i som spelare (när han sedan lägger skidskorna på hyllan för gott så kommer han att bli en het kandidat som förbudskapten).

Det känns så självklart att det är just Foppa som ska bära den svenska fanan vid invigningen i Vancouver (natten till lördag! Dessa ständiga tidsomställningar kommer att knäcka mig). Hockey är religion i Kanada så det naturliga valet är väl att en av våra största genom tiderna inom sporten då får gå först i täten (AB).
Om inte annat så för att visa de andra nationerna att Sverige är på plats för att försvara sitt guld (AB).

Imorgon kör det igång, hörrni! Äntligen!


Ännu idag - 16 år senare - ryser jag när jag ser Foppas straff.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0