Marklund levererar en fullkomlig katastrof
Det finns en oskriven regel bland recensenter i media att man ska såga en kommersiellt framgångsrik författare, oavsett om verket i sig förtjänar det eller inte. Därför var det inte särskilt överraskande att den stora motorsågen åkte fram när vår svenska Liza Marklund tillsammans med den amerikanske James Patterson slog sina påsar ihop och skrev "Postcard killers". En recensent skrev bland annat att det var slöseri med träd att ens trycka upp boken i så stora upplagor.
Det är hårda ord.
Själv är jag väldigt förtjust i James Pattersons böcker om Alex Cross. Och jag har läst samtliga böcker om Annika Bengtzon av Liza Marklund. En del av dem är riktigt bra, även om rollfiguren Bengtzon ibland ger mig allergiska utslag.
Därför var jag ganska övertygad om att "Postcard killers" skulle falla mig i smaken.
En amerikansk mordutredare (som fått namnet Kanon!) och en bisexuell svensk journalist, samt en eller två seriemördare. Mer än så krävs inte för att skapa en fullständig katastrof.
Tro mig nu när jag skriver att jag verkligen har gett boken en chans. Men trots detta får jag nästan känslan av att Marklund och Patterson driver med läsarna.
Sällan har jag läst en bok som är så lätt att komma igenom. Tempot är högt, kapitlen korta (man har lyckats få in 110 kapitel plus epilog på 359 sidor) och boken påminner mer om ett filmmanus än ett litterärt verk. Men klyschorna haglar så tätt att man finner det komiskt och språket är så katastrofalt dåligt att man blir förvånad över att ett bokförlag över huvud taget vill ha sitt namn på omslaget.
Vad sägs till exempel om "Kalifonien var inte hans påse chips"? Jag fick läsa meningen tio gånger innan jag förstod att jag faktiskt inte hade drabbats av tillfällig ordblindhet utan att det var just dessa ord som stod skrivna.
Tio sidor in i boken kom tanken att "Postcard killers" kanske skulle göra sig bättre som film. Men när jag hade läst klart den insåg jag att det förmodligen inte finns en filmregissör i detta universum som kan åstakomma mirakel nog att förvandla detta dravel till någonting sevärt.
För att summera upplevelsen: "Postcard killers" får Lars Keplers "Hypnotisören" att framstå som årtusendets mästerverk.
Betyg: 1 av 5.
Det är hårda ord.
Själv är jag väldigt förtjust i James Pattersons böcker om Alex Cross. Och jag har läst samtliga böcker om Annika Bengtzon av Liza Marklund. En del av dem är riktigt bra, även om rollfiguren Bengtzon ibland ger mig allergiska utslag.
Därför var jag ganska övertygad om att "Postcard killers" skulle falla mig i smaken.
En amerikansk mordutredare (som fått namnet Kanon!) och en bisexuell svensk journalist, samt en eller två seriemördare. Mer än så krävs inte för att skapa en fullständig katastrof.
Tro mig nu när jag skriver att jag verkligen har gett boken en chans. Men trots detta får jag nästan känslan av att Marklund och Patterson driver med läsarna.
Sällan har jag läst en bok som är så lätt att komma igenom. Tempot är högt, kapitlen korta (man har lyckats få in 110 kapitel plus epilog på 359 sidor) och boken påminner mer om ett filmmanus än ett litterärt verk. Men klyschorna haglar så tätt att man finner det komiskt och språket är så katastrofalt dåligt att man blir förvånad över att ett bokförlag över huvud taget vill ha sitt namn på omslaget.
Vad sägs till exempel om "Kalifonien var inte hans påse chips"? Jag fick läsa meningen tio gånger innan jag förstod att jag faktiskt inte hade drabbats av tillfällig ordblindhet utan att det var just dessa ord som stod skrivna.
Tio sidor in i boken kom tanken att "Postcard killers" kanske skulle göra sig bättre som film. Men när jag hade läst klart den insåg jag att det förmodligen inte finns en filmregissör i detta universum som kan åstakomma mirakel nog att förvandla detta dravel till någonting sevärt.
För att summera upplevelsen: "Postcard killers" får Lars Keplers "Hypnotisören" att framstå som årtusendets mästerverk.
Betyg: 1 av 5.
Kommentarer
Trackback
