God morgon söndag!

Det här måste vara den bästa "to do"-listan någonsin:




Istället för bil

Hur söt var inte den här lilla Dramaten? Perfekt istället för bil när man ska iväg och handla.


Tantvarning?

Idéspruta åt Sigtuna kommun

På bilden ser ni utsikten från mitt köksfönster. På den öde tomten låg tidigare vår brandstation. Jag hade direkt insyn till brandmännens gym (ja, det var sorg här hemma när stationen skulle flyttas och sedan rivas).
 
Tre gånger har man försökt att sälja bostäder där. Det har inte lyckats eftersom de lägenheter som planerats på platsen hade en overkligt dålig planlösning (som nya lägenheter idag verkar ha: små, öppna planlösningar, inga förvaringsutrymmen men med två balkonger och minimala förråd inne i bostaden). De blev inte sålda.
 
Nu står tomten tom och övergiven. Den används inte till någonting. Inte ens extraparkering (vilket annars vore idealiskt).
 
Eftersom jag är mer än lovligt rastlös idag så sprudlar jag istället fullkomligt av bra idéer: här kanske Sigtuna kommun borde göra en fin park? Det verkar så meningslöst att bara låta tomten förfalla. Att inte göra någonting av den.
 


 

En osannolik solskenshistoria

Skam den som ger sig. Efter mycket letande fann jag slutligen en gedigen gammal byrå i trä på en av bytes/säljsidorna jag är med i på Facebook. Så där lagom härligt sliten, charmig och väldigt, väldigt tung.
 
Av alla dagar jag kunde ha valt att hämta den var nog denna söndag den sämsta. Jag har nämligen överjävligt ont i ryggen. Men killen i familjen jag köpte den av hjälpte mig in med byrån i mammas lilla Toyota Corolla (jag är banne mig stum av beundran över hur mycket den lilla bilen rymmer när man fäller ner baksäterna - den blir ju som en mindre lastbil!) och hem till mig var det inte många meter.
 
Att sedan få ur byrån ur bilen var en större utmaning. Till sist gick det men då var både mina och mammas krafter slut.
 
Men som ett skänk från ovan går det förbi en omtänksam, engelsktalande, gudomligt vacker, främmande yngling som frågar om han kan hjälpa till (vi måste ha sett så hjälplösa ut). Den unge mannen hjälpte mig in i porten och hissen med den tunga byrån och jag kunde bara inte släppa blicken från honom.
 
Dagens ros går självklart till honom. Ni som bor i förorten vet hur dåliga oddsen är för att någon ska erbjuda en hjälp över huvud taget. Att man dessutom blir det av någon som är hysteriskt vacker gör historien nästan overklig.
 
Här är i alla fall en "förebild" av byrån. Den ska nu slipas ner lite grann, målas vit och placeras i mitt sovrum.
 
 

Förbereder inför sommarens loppmarknader

När jag tänker tillbaka på hur mycket kläder och saker som jag har slängt genom åren får jag en ruskig ångest. Inte bara på grund av att jag kunde ha tjänat en hacka på att sälja grejorna - det svider även i mitt miljöhjärta. Saker som jag inte längre ville ha kvar kunde ha glatt någon annan istället för att slängas på tippen (kläder som varit hela och rena har jag dock alltid lämnat till insamlingar).
 
För sex somrar sedan åkte jag och min mamma och sålde massor med saker på Täby loppis vid galoppbanan. Ångesten lindrades inte av att jag då upptäckte att man i stort sett kunde sälja vad som helst. Sedan dess slänger jag bara kläder och saker som är trasiga.
 
Av olika orsaker har det inte blivit av att jag åkt dit sedan dess. Men i sommar ska det bli av! Fram till dess ska jag rota i skåpen hemma och röja rejält. Sälja allting jag inte använder och lägga pengarna jag tjänar på någonting annat (semester nästa vinter, kanske?).
 
Idag har jag haft jourtjänstgöring och det är ett utmärkt tillfälle att rensa hemma. Jag började med att gå igenom mina böcker, både inbundna och pocket, som jag inte behöver ha kvar.
Jag fick ihop två stora flyttkartonger. Bara med böcker!
 
Jag lär få åka flera gånger för att bli av med allt.

Euforisk efter dagens HemochVillamässa

Ni anar inte hur glad jag är över att jag bestämde mig för att gå på Hem&Villamässan! Den överträffade mina förväntningar på alla sätt.
Med mig hem har jag massor av inspiration och idéer och känner mig alldeles euforisk inbords.
 
Leilas general store levde verkligen upp till förväntningarna (och mer därtill)! Där inne hade jag nöjet att prata med Leila själv (som också signerade mitt exemplar av One more slice som jag köpte). Jag passade på att fråga henne varför mina biscotti alltid går sönder när jag skär upp dem (och vem är bättre att ställa sådana frågor till om inte mästarinnan själv?). Hon tog sig tid att svara och gav mig lite goda råd (oerhört trevlig kvinna).
 
Så här såg det ut inne i den tillfälliga butiken - fast med fler människor.
 
Dessa fynd kom jag hem med från Leilas butik: Kokboken One more slice som var på specialpris på mässan, en värmetålig slickepott (mitt favoritverktyg i köket), vimplar med engelska flaggan (eftersom den amerikanska går som tema i resten av lägenheten så får väl den engelska pryda köket), snöre i vitt och rött (ja, förberedelserna inför jul har redan startat här hemma) samt små flaggor att dekorera med.
(Jag har också med mig ett antal visitkort från flera utställare på mässan som ni ser lite av till höger i bild).
 
Leilas hälsning i kokboken.
 
Alldeles starstruck blev jag när Donal Skehan lagade mat på scenen och jag fick smaka hans Thai Fishcakes. Att ha ätit mat som han har lagat är stort - den upplevelsen kommer jag att leva på länge. Mycket sympatisk ung man för övrigt.
 
Dagens Goda Gärning stod en man för i kön in till mässan. Inträdet idag var 2 för 1 och han föreslog att vi skulle gå igenom kassan tillsammans. Omtänksamt. Härlig gentleman!
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Jag hatar beroendet!

Jag hatar att vara beroende. Av vad det än må vara. Och jag har motvilligt fått erkänna för mig själv de senaste fem veckorna att jag är beroende av att ha en fungerande dator.

Ta för exempel detta med att betala räkningar.

Min dator kraschade med besked den 8 december (den är sedan dess hos kompis Johan som ska försöka återuppliva den).
I mellandagarna gick jag in till Handelsbanken - där jag är kund - och hade med mig tre stycken räkningar (bland annat hyran) som jag ville betala över disk. Jag inledde med att förklara att min dator hade kraschat.

Tjejen harklade sig lite och sa: "Hm... ja, egentligen tar vi 75 kronor i avgift per räkning när man betalar på det här sättet".

75 kronor. Per räkning. Hos en bank som jag är kund hos.

Nu läste tjejen i kassan av min reaktion väldigt bra eftersom hon genast tillade: "Men jag ordnar det här åt dig kostnadsfritt". Förmodligen anade hon att det var väldigt nära en situation som skulle bli väldigt obehaglig.

Min iPhone har de senaste fem veckorna fått agera substitut för min älskade laptop. Det går skapligt men bloggandet blir lidande. Som tillfällig lösning har det fungerat men i det långa loppet är det bara enerverande. Jag saknar att skriva på ett tangentbord. Det där ständiga blippandet på en liten skärm gör mig numera galen!

Min dator är fortfarande hos Johan. Men han är en barmhärtig vän och har nu lånat ut en dator till mig så jag kan betala mina räkningar, blogga och inte känna mig så förbannat låst. Jag är obeskrivligt tacksam över det!

Och ni anar inte hur skönt det är att äntligen få skriva på ett tangentbord igen!

Dagens goda gärning står Johan för!

Jag köper gärna rosa i oktober!

Visserligen kan man alltid köpa saker i rosa men den här månaden är det extra viktigt att vi alla gör en insats för bröstcancerforskningen.

Själv har jag haft två saker på min "att köpa vid tillfälle"-lista: termosmugg och skruvdragare. Jag kan inte tänka mig ett bättre tillfälle att införskaffa dessa saker än under oktober då en del av vad jag betalar går till välgörande ändamål.

Så här fin är min nya termosmugg från Mekonomen (observera att man får två muggar för 129 kronor):


Tycker man av någon outgrundlig anledning inte om färgen rosa så går det självklart bra att sätta in en summa på Rosa Bandets post/bankgironummer (eller så gör man båda!).

All information om Rosa Bandet-kampanjen hittar ni HÄR.

Senare i veckan ska jag åka till Clas Ohlson och köpa mig en rosa skruvdragare att lägga i min verktygslåda (som för övrigt också är rosa).

Gör en insats, vänner!


Nu är jag Världsförälder igen!

Vänner, jag glömde att nämna det allra viktigaste jag gjorde igår: Jag blev Världsförälder för UNICEF (jag gjorde alltså inte bara mitt yttersta för att förbättra landets BNP).

Jag har varit Världsförälder tidigare också men var tvungen att hoppa av då jag var arbetslös (när man är det är en hundring en förmögenhet).
Nu har jag fast inkomst varje månad och ser inga ursäkter att låta bli.

Hundra kronor är ju som bekant "bara tre chipspåsar" och i och med att jag inte äter chips så donerar jag istället den summan från och med nu till UNICEF varje månad.

Det kan ni också göra! Anmäl er HÄR.

Allmän bojkott av kvällstidningsskvallret?

Runtom på Arlanda flygplats finns Expressen gratis (jag tror att det är endast inom tullarna visserligen men poängen är att de är lättillgängliga och kostnadsfria). Jag brukar ta ett exemplar med mig när jag slutar för dagen som jag kan bläddra igenom på bussen hem.

Det gjorde jag även idag. Och detta är förstasidan som möter mig:



I samma stund som 3 miljoner människor hotas av svält i östra Afrika så väljer Expressen denna framsida. Jag har rätt höga tankar om mina landsmän och tror att de flesta tänker: "Vem fan bryr sig?". I annat fall kan vi avsäga oss rätten att kalla oss för i-land här och nu.

Men... jag är inne i något positivt flow just nu då jag försöker vända saker och ting till det positiva, så jag tänkte så här:

Alla ni som betalar för denna dynga till kvällstidning, kunde inte ni i morgon (eller flera dagar framöver) bojkotta den och istället skänka pengarna som ni skulle ha lagt ut till de organisationer som försöker rädda livet på de som svälter? Skulle inte det kännas bra? Bara för att göra en rejäl markering liksom.

Valmöjligheterna är flera:

Läkare utan gränser

UNICEF, Röda korset, Rädda barnen

Är ni med mig?

Har man lovat så har man

Det var innebandymatch i kommunen igår. Min mest kreativa kompis Mattias är någon form av ledare för laget och dessutom kommunens förmodligen bästa marknadsförare (människan kan inte sova mer än två timmar per natt - han är igång dygnet runt). Han hade lyckats locka bra med folk till lilla Ekillahallen och självklart hade även jag lovat att gå dit för att supporta.

Och har man avgett ett löfte så håller man det. Även om man klivit upp kvart i fyra på morgonen, jobbat en hel dag i luften, kommit hem och tagit en powernap, insett att man ser ut som en liten tvättbjörn och därför lagt en helt ny snygg makeup, tvingat med en annan Mattias som sällskap för att sedan stressa iväg för att heja på laget.

Det är sann vänskap, det. Har man lovat att ställa upp så har man!

Jag är en god dotter

Den enda orsaken till att jag tog körkort som 18-åring var att jag var oerhört förtjust i en pojke vid den tidpunkten som sa åt mig: "Du kommer aldrig att kunna ta körkort!"
Naturligtvis var jag tvungen att bevisa hur fel han hade. Han var ett år äldre än mig och den poetiska rättvisan var att när jag efter många om och men äntligen fick mitt körkort hade han redan blivit av med sitt.

Men jag har aldrig tyckt om att köra bil. När man bor i Stor-Stockholmsområdet har man egentligen inget behov av att ha bil heller. Även om SL har sina svagheter och vägrar inse att vi har fyra årstider i det här landet så har vi ändå världens bästa kollektivtrafik.

Idag varnade man på radion att man inte skulle ge sig ut i biltrafiken såvida man absolut inte måste. Klart som sjutton att det var just idag - av alla dagar på året - som jag var tvungen att sätta mig bakom ratten. En så pass god dotter är jag nu när mamma är invalido på grund av en bruten arm. Då får man agera samarit.

Vägunderlaget var moddigt och en rejäl utmaning att köra på. Sakta och säkert gick det och vi kom så småningom hem helskinnade.
När jag ändå var ute och körde så åkte jag förbi till min favorit-Mattias med en flaska whisky också. Det hade han faktiskt gjort sig förtjänt av.

När jag i morgon bitti - väldigt tidigt - ska åka iväg till Arlanda för att jobba kommer jag dock att ta bussen. Mitt blodtryck mår nog bättre av det.

Han är tillbaka!

En av mina Mattias (ja, min favorit faktiskt) har börjat att blogga igen. Nu brukar han visserligen bara göra det i en vecka innan han ledsnar men det brukar bli underhållande så länge det varar.
Jag tror att han skulle bli glad om ni gick in och läste den. Han var nämligen på vansinnigt dåligt humör när jag träffade honom som hastigast i går morse. Lite läsare på sin blogg skulle förmodligen pigga upp honom lite.

Mattias blogg hittar ni HÄR.

Humöret på topp!

Kära vänner, jag har haft tre nästan oförskämt trevliga arbetsdagar. Det är så sällan man säger när någonting är bra och positivt. Det ligger i vår nordliga natur, tror jag, att bara påpeka när någonting känns mindre bra eller är mindre bra.
Visst är det så? Hur ofta berättar man för servitören på en restaurang att man tyckte att maten var väldigt god? Är man däremot inte nöjd med vad man har beställt så får första bästa person minsann veta det.

Nu menar jag självklart inte att man ska låta bli att framföra kritik. Absolut inte! Men däremot tycker jag att vi ska bli allmänt bättre på att berätta när vi är nöjda och glada med någonting.

Det jobbar jag själv på att bli bättre på att göra. Idag när jag lämnade hotellet i Helsingfors tog jag mig tid att berätta för tjejen i receptionen hur nöjd jag var med min vistelse, hur fint rummet hade varit och hur trevlig personalen på hela hotellet varit mot oss.
Tjejen i receptionen blev jätteglad men såg samtidigt lite förvånad ut för jag tror generellt inte att vi svenskar är så bra på det där med att ge beröm. Det kom nog lite oväntat.

Slutligen: Visst är vi överens om att norska Nobelinstitutet är modigare i sina val än vad Svenska akademien är i sina?


Dagens ros till en snäll kille på 3

Åh, jag är helt lyrisk och varm i hjärtat!

Så här: Jag är den första att erkänna att jag inte besitter några som helst tekniska talanger (vilket egentligen är lite märkligt eftersom pappa är flygtekniker och är riktigt duktig på allt som har med tekniska saker att göra - en hundradels talang kunde i alla fall fått gå i arv, tycker jag).
Nu var det så att det var vissa...saker på min nya iPhone som inte fungerade som jag tyckte att de borde göra. Därför tog jag med min iPhone, alla papper som hade med den och göra och Elinda som moraliskt stöd och åkte till 3 i Kista Galleria för att få problemen lösta.

Och där i butiken jobbade en ovanligt serviceminded ung kille som tog sig tid att förklara alla oklarheter för mig. Sådant gör mig så vansinnigt glad för överlag är vi inte bra på service i Sverige (i synnerhet inte i Stor-Stockholmsområdet). Men han var helt fantastisk och jag gick därifrån med mer kunskap och med en större förhoppning om dagens ungdomar än vad jag hade innan.

Dessutom skickade han mig en Spotify-invite eftersom han blev allvarligt bekymrad när han fick veta att jag inte hade det redan. Så sött!

Du får dagens ros av mig, du namnlöse och hjälpsamme unge man! Välsigne dig!


Motsatsen till Dagens Goda Gärning

Mitt alarm ringde 03:40 i morse. Eller i natt om man ska vara riktigt petig. Tjugo i fyra på dygnet är mitt i natten. Lite halvt sovande snubblade jag ut i köket för att göra mig en stark kopp kaffe. Det var egentligen en ganska fridfull morgon. Alla fönster i lägenheten var öppna och varm luft strömmade in och försökte väcka mig.

Helt plötsligt när jag med stor möda försöker dricka mitt kaffe samtidigt som jag ska öppna mina ögon och vakna till, hör jag röster utanför fönstret. Ett stort gäng unga killar är på väg hem från krogen. Själv är jag på väg till jobbet.

I det ögonblicket gjorde jag den totala motsatsen till Dagens Goda Gärning: Jag önskade att de senare på dagen skulle vakna och ha en djävulsk baksmälla.

Ren och skär avundsjuka från min sida framkallade den önskan. Man blir lätt lite tvär vid den tidpunkten på dygnet.



Jag vill vara en god fe

Min sinnesstämning just nu kan närmast beskrivas som euforisk. Jag har så mycket positiv energi omkring mig, en del orosmoln på himlen börjar att skingras och inom mig har jag massor av optimism.
Jag har till och med - för första gången på mycket länge - börjat våga att planera saker. Inte för 120 år framåt, utan små saker som jag tidigare inte vågat planera in på grund av den ekonomiska situationen man är i som arbetslös. Bara en sådan sak som att kunna gå till frisören igen känns oerhört priviligerat.

Livet går helt enkelt åt rätt håll.

När jag kom hem igår efter en intensiv, men mycket rolig, vecka i Oslo var hela jag fylld med glädje. Och i den stunden - när jag var som lyckligast - fick jag veta att en av mina vänner drabbats av ett rejält bakslag i livet. Han är en sådan person som faktiskt förtjänar framgång och lycka eftersom han har arbetat väldigt hårt för att nå dit han var. Dessutom har han hjärtat på rätt ställe, en härlig humor och utstrålar positiv energi som han generöst delar med sig av till alla.

I den stunden ville jag vara en god fe. Jag ville ha ett magiskt trollspö som jag kunde sprida stjärnstoft med och ställa allting till rätta.
För jag vill så gärna tro på karma och när en dörr stängs så öppnas ett fönster. Men det är inte alltid lätt att behålla den tron.
Jag kan bara hoppas att bra saker händer bra människor i slutändan.


Dagens Goda Gärning

Sedan en tid tillbaka har jag försökt att kämpa mig igenom Marian Keyes senaste bok, "Oväntat besök på Star Street". Jag läser några kapitel då och då och har hunnit med några andra böcker emellan.
Den är nämligen långt ifrån lika bra som Keyes tidigare böcker. Jag tror att jag ändå försöker att komma igenom den för gammal vänskaps skull (samt förhoppningen om att den så småningom tar sig).

Nåväl, i den här boken är det bland annat ett par (det är vansinnigt mycket folk och namn att hålla reda på vilket också medför att det är svårt att koncentrera sig) som har som mål att varje dag göra Dagens Goda Gärning.

Det blir en ny kategori på bloggen från och med nu.

Jag försöker göra Goda Gärningar så ofta jag bara kan. Härom dagen, till exempel, hjälpte jag en halvblind gammal dam först över gatan och sedan ledde jag henne in på ICA. Det var en God Gärning även om jag i ärlighetens namn under hela händelseförloppet funderade över varför denna äldre dam inte hade assistans av mer proffisionellt slag. Hon var ju en måltavla för illasinnade personer (fick en hemsk bild i huvudet att hormonstinta ynglingar misshandlade denna ömtåliga dam och snodde hennes handväska). Resten av dagen gick jag omkring och oroade mig för henne.

Dagens Goda Gärning. Ska försöka utträtta uppgiften så ofta tillfällena uppstår.


RSS 2.0