Vidrig Déjà Vu
Det är cirka 20 grader i skuggan idag. Solen skiner. Och jag har legat nerbäddad i soffan nästan hela dagen.
Den 11 september 2014 påminner så mycket om samma datum för 13 år sedan.
Det är en vidrig déjà vu.
Nytt armband
Idag är jag extra stolt över förorten
Bilder från (tidigare) Folkets hus och vårt nya, fina bibliotek.
Obehagligt aprilskämt?
Förra veckan blev en kvinna i Sverige dömd att betala skadestånd till en man som hon gett en örfil efter att han tafsat henne på rumpan mot hennes vilja.
Idag blev en kvinna - i Sverige - dömd till fängelse för att hon kastat en tårta i ansiktet på Sverigedemokraternas partiledare (Ex, AB).
Hela det svenska rättssystemet är ett aprilskämt. Jag skäms. Och kräks lite. Jag har helt tappat förtroendet för lag och ordning och känner mig inte längre trygg som kvinna i det här landet.
Stolta popcorn!
Solidarisk middag
Det är en ovanligt färgglad middag som serveras till OS-invigningen. Fullkornspasta med saffransräkor och broccoli. En regnbågsmiddag!
För evigt rebell!
En våg av nostalgi - och gränslös tacksamhet - sköljde över mig nyss samtidigt som Nelson Mandelas minnesgudstjänst pågår.
Jag var endast tretton år när jag gick på gatorna i Stockholm och demonstrerade mot Mandelas fångenskap. För en liten naiv tonåring var apartheid någonting absurt och motbjudande, någonting man inte riktigt kunde begripa. Och jag kan avslöja att det fortfarande idag är lika obegripligt för mig. Jag försökte se minnesprogrammet om Mandela i fredags men klarade bara av tio minuter innan jag blev fysiskt illamående av bilderna man visade från apartheid-regimen.
När man är tretton år tror man faktiskt att man fortfarande kan förändra världen. Med åren blir man lite mer cynisk och man tappar både gnista och ork. "Skulle jag kunna göra skillnad?".
Saken är ju faktiskt den dock att det var just precis det vi gjorde. Vi förändrade världen. Nelson Mandela blev så småningom fri.
Jag fick idag se tillbaka på mina tonår med stolthet. Och tacksamhet över att jag var just tonåring på 80-talet. Att jag fick vara en del av historien. Jag kan inte låta bli att fundera över om de som är unga idag kommer att kunna blicka tillbaka med samma stolthet. När vi lever i en tid då ambitionen ligger i att vara med i "Paradise hotel" och ha sex i tv. När siliconbröst och Restylane-läppar toppar önskelistorna hos unga tjejer (och unga killar har det som skönhetsideal).
Det mest ironiska i det hela är att det var halvdana rockstjärnor som spred budskapet på den här tiden. Little Steven uppmärksammade apartheid och Bob Geldof fick en hel värld att engagera sig i svälten i Afrika. Dessa "rebeller" grundade mitt engagemang för mina medmänniskor - de visste hur man nådde ut till unga människor utan Facebook, Twitter, Instagram och dokusåpor.
För det är jag evigt tacksam. Och evigt rebell! Jag vägrar sluta engagera mig.
God bless you, Bowie!
Häromdagen släppte David Bowie ytterligare en video från sitt senaste album, titelspåret "The next day". Efter ett par timmar var videon bannlyst från Youtube (sedan försedd med åldersgräns).
Det tyckte jag var hysteriskt roligt. Dels för att det är 2013, dels för att mannen i fråga faktiskt är 66 år.
Och nu är amerikanska katoliker jättearga på honom (läs HÄR). Oklart dock varför...
Den här katoliken är dock väldigt glad att du är tillbaka, David, och ger dig istället en stor eloge för att du fortfarande kan provocera!
Media beter sig som gamar i SAS-krisen
Som fd SAS-anställd och i egenskap av skattebetalare kan jag självklart kritisera vissa beslut som företaget tagit under årens lopp (framför allt de senaste elva åren). Man kan ifrågasätta vissa vägval som SAS har gjort och som lett fram till den kris de befinner sig i.
Att vrida tillbaka klockan är dock omöjligt. Att vara efterklok är lönlöst. Det enda valet nu är att se framåt och göra det bästa av situationen.
Självklart följer jag nyheterna angående "SAS-krisen". Och det har inte undgått mig att det finns en underton av obehaglig förhoppning i media (framför allt hos Expressen) att företaget ska gå i konkurs och göra flera tusen människor arbetslösa.
För mig är detta fullkomligt obegripligt. Media beter sig som gamar som cirklar över ett byte med en illa dold önskan om värsta möjliga utgång.
Man är så löpsedelskåt att man inte ens reflekterar över att människor riskerar att förlora sina jobb.
Dessutom har man i media insinuerat att personalen på SAS (kabinpersonal och piloter) skulle vara orsaken till krisen. Det gör mig vansinnig.
Personalen sliter för sin lön, gör ett fantastiskt jobb och är beundransvärt lojala sitt företag i den svåra timmen. Ingen skugga ska falla på de människor som gör SAS till ett säkert flygbolag för sina passagerare. De har kämpat i motvind i många år nu men går ändå till jobbet med inställningen att göra sitt yttersta för sitt företag.
Personligen håller jag tummar och tår för att dessa fantastiska människor fortfarande har ett jobb att gå till i morgon, att de klarar av denna kris och kommer på fötter igen.
Och till de blodtörstiga journalisterna höjer jag ett varningens finger: det går inte att gömma sig för Karma. Att önska andra olycka är som att be om det för egen del. Värt att tänka på...
Bra markering från finest.se
Yttrandefriheten är viktig. Man måste få uttrycka sina åsikter vad det än må gälla. Men... saknar man förmågan och finessen att kunna uttrycka sig, och ens åsikter istället förvandlas till personangrepp och mobbing, så kanske det är bättre att bara vara tyst.
Har man ett överdrivet bekräftelsebehov så finns det andra sätt att få det på än att vara elak och provocerande.
Dagens klokaste beslut har tagits av Alexander Erwik på finest.se.
Josephine - en träningsförebild!
Som kund har jag mycket befogad kritik att ge SATS som företag (i synnerhet när man som jag tränar i förorten). Men en av sakerna jag dock uppskattar mycket hos dem är deras reklamkampanj med "vanliga" motionärer. Dessa bilder hänger lite här och där på anläggningen och personerna på bilderna ser exakt ut så som vi gör som tränar där. Unga, gamla med olika förutsättningar, olika bakgrund, olika mål med träningen och olika kroppsformer.
Det som är gemensamt för personerna på bilderna är träningsglädjen de utstrålar. Man blir inspirerad och framför allt glad när man ser dem. Dessa härliga människor förgyller tillvaron i träningslokalerna i sin tysthet genom att låna ut sitt ansikte och lite av sin träningshistoria till en till synes oskyldig reklamkampanj.
Därför blir jag uppriktigt sagt ledsen och bedrövad efter den senaste veckans "vikthån" mot en av tjejerna i kampanjen - Josephine.
Det är en vacker kvinna som utstrålar glädje och harmoni. Bara av ett porträtt utläser jag att hon tycker att det är roligt att träna och vill dela med sig av detta för andra. Jag tror inte att hon i stunden som bilden togs kunde ana vilka obehagliga följder detta skulle få och jag är så förtvivlad över att hon blivit utsatt för det hon har blivit. Jag kan inte annat än hoppas och önska att Josephine är en så stark person att hon inte tar av sig av dessa grundlösa hån av en person som verkar vara hennes raka motsats som saknar både empati och självkänsla och på grund av detta måste angripa andra personer.
Ska man försöka hitta någonting positivt i veckans debatt så är det att man ännu en gång bevisat att man inte kan sätta ett likhetstecken mellan smal och lycklig. För man kan inte vara lycklig inombords när man går till sådana angrepp!
Sedan kan man ju också ställa frågan om man borde håna andra för hur de ser ut när man själv inte har ett fördelaktigt utseende?
Josephine: du och alla andra "vanliga" motionärer i reklamkampanjen inspirerar mig och många andra i vår träning. Din härliga utstrålning och träningsglädje är någonting jag vill uppnå. Skaka av dig alla onda ord och ta med dig det på vägen istället!
En suck av lättnad
Eftersom jag har en lång arbetsdag framför mig i eftermiddag följde jag inte hela valvakan i natt. Men jag drog en suck av lättnad när jag vaknade i morse och såg resultatet.
Grattis Obama! Grattis USA till ett klokt val!
Säkra tips för att få tyst på Jehovas vittnen
Jag måste ändå ge Jehovas vittnen en eloge för att de har kommit så pass långt i utvecklingen att de numera använder telefon när de "vill nå ut med sitt budskap". Förvisso hade väl det aldrig hänt om inte var och varannan port idag hade varit utrustad med kod och de därför inte kommer in för att knacka dörr.
På vägen till Pan-ICA för en stund sedan ringde en dam från "Rikets sal". Redan DÄR går jag till attack. Och nu ska ni få lära er mina tips på hur man får ett vittne att hålla tyst:
1. Jag börjar med att tacka Jehovas vittnen för att de finns. För utan dem hade jag aldrig konverterat till katolicismen.
2. Rekommendera Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" (de är väldigt homofobiska).
3. Upplys om att "älska din nästa som dig själv" faktiskt är ett BUDORD och borde således vägra tyngre än texter tagna ur sitt sammanhang.
Längre än så kom jag inte idag förrän damen tackade för sig. Jag hann aldrig informera henne om att Jesus nästan uteslutande umgicks med människor som Jehovas vittnen än idag har fräckheten att fördöma (och många andra också för den delen).
Det lär dock ta ett tag innan jag får chansen att göra det - de lär inte ringa tillbaka den närmsta tiden.
Tänkvärd läsning till morgonkaffet
Artikel från DN.
Irritationsmoment: Ryanairs passagerare
Bland annat av solidaritet för människorna som arbetar ombord på Ryanair (kabinpersonal och piloter) så väljer jag att inte flyga med dem. Deras arbetsförhållanden är rent ut sagt för jävliga.
Ursprungspriserna på flygbiljetterna må vara billiga. Men i slutändan blir totalkostnaden för resan ungefär densamma som att boka med vilket annat flygbolag som helst. Att ta sig till och från de flygplatser som Ryanair flyger på kostar ofta en förmögenhet.
Detta ser dock inte Svensson när de vill ut och resa och deras dumsnålhet gynnar självklart Ryanair.
Och i detta mediadrev mot Ryanair är det faktiskt inte flygbolaget i sig som stör mig mest utan deras resenärer. Härom dagen var det en familj som var "strandade" i Kroatien som grät ut i kvällspressen och i förmiddags gick ett flygplan ner för landning i Billund på grund av tekniska problem (jag och kvällspressen har olika åsikter om vad en riktig "nödlandning" innebär). Och genast är det en resenär som mailar kvällstidningarna om hur synd det är om dem som "inte får någon information". Trots att de själva valt att flyga med detta flygbolag.
You get what you are paying for! Det kostar att flyga - inget snack om saken. Och väljer man då som passagerare att leta reda på den billigaste alternativet kanske man heller inte ska kräva så mycket.
Eller kontaktar man kvällstidningarna för att få bekräftelse på att man inte är så smart? Det är ju på grund av att människor väljer att flyga med Ryanair som gör att de är kvar som aktörer på marknaden. Så den största boven i dramat är inte Ryanair utan dess passagerare.
Statement om den föreslagna tv-skatten
Jag tillhör den minoritet i Sverige som inte retar mig på TV-reklam. Det av den enkla anledningen att det är så vansinnigt mycket skit som visas och jag ser hellre att företag sponsrar detta än att jag gör det.
För jag förstår att det kostar pengar att producera tv-program. Och då är det ju alldeles fantastiskt att det finns sponsorer till detta istället för att vi tittare betalar via licenser eller skatter.
Detta är också orsaken till att jag blir skogstokig de få gånger jag tittar på statlig television (senast under OS) - den så kallade "public service" - och varenda jäkla sändning är "sponsrad av". Det borde den onekligen inte alls vara eftersom vi i nuläget finansierar de statliga kanalerna via en licens.
Nu är det på förslag att licensen ska skrotas till förmån för ytterligare en skatt. Och då vill jag bara klargöra en sak: är en enda sändning i statlig tv då "sponsrad av" så kommer det att ta hus i helvete!
Vart ligger orimligheten?
På fredag invigs OS i London och det är någonting jag ser fram emot. Älskar de där enorma mästerskapen. Men de finns ju alltid en tråkig bieffekt: alla de dopade idrottsutövarna som åker fast och sedan ska gråta ut på det mest patetiska sätt i pressen om att de inte hade en aaaning om att de fått i sig otillåtna preparat. Alla som åker fast för doping har också det gemensamt att de fått i sig någonting otillåtet genom "någonting de druckit". Jo, tjena!
Det är någonting som jag finner helt jäkla orimligt: att varje idrottare som åker fast för doping hävdar sin oskuld. Jag vägrar tro på det. Det finns inga människor som känner sina kroppar bättre än just idrottare. Därför är de också väldigt uppmärksamma på minsta lilla förändring i kroppen, oavsett hur liten den är. Det kan inte gå dem obemärkt förbi.
Att få två års avstängning för en dopingdom är inte orimligt (Ex). Det är att man inte blir det på livstid som är konstigt.
Sluta gnäll som en kärring, Günther! Ha så mycket stake att du kan stå för att du är en fuskare istället.
Tänkvärda ord idag
Texten är lång men mycket läsvärd. Ett par minuter på eftertänksamhet känns som det minsta man kan offra en dag som denna.
Läs HÄR.
Min enda kommentar om Schlagerspektaklet
Ingenting engagerar svenskarna som det årliga Schlagerspektaklet. I år går finalen i Azerbajdzjan. Ett land som kanske inte direkt är kända för att stå vid barrikaderna för mänskliga rättigheter. Tvärtom så skulle jag kategorisera landet som en diktatur.
Självklart vet vi svenskar om hur förhållandena är i Azerbajdzjan, eller i alla fall har vi ett litet hum om det. Men vi väljer inte att bojkotta tävlingen utan åker dit med ett bidrag och stoltserar istället i pressen att "vi tar avstånd på andra sätt". Vilket är fullkomligt skitsnack självklart. Vårt bidrag i år sjungs av en liten donna med för lång lugg som så stolt deklarerat i intervju efter intervju att hon minsann inte ens äger en tv utan ägnar sin tid åt yoga. Jag tror att hon har noll koll på politik eller en susning om vad som pågår i världen runt omkring henne.
Det huvudsakliga ansvaret ligger självklart hos EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) som 1993 gick ihop med sin östeuropeiska motsvarighet, OIRT. Redan där skulle man ha sett till att bara demokratier värda namnet får delta.
Problemet, kära landsmän, är nämligen INTE att de forna öststaterna röstar på varann. Nej, problemet är att tävlingen hamnar i länder där medborgarna inte har samma rättigheter som vi har.
Det enda rätta att göra från vår sida (samt alla andra europeiska demokratiska länder) vore att bojkotta tävlingen för att visa vår ståndpunkt.
Jag uppmanar er ikväll bland tacos, chips och annat skit att ägna medborgarna i Azerbajdzjan en tanke. De har värre problem än att sätta konstgjord snö i halsen. Tro mig.
(Ex, Ex, AB, AB, DN, DN)
Självklart vet vi svenskar om hur förhållandena är i Azerbajdzjan, eller i alla fall har vi ett litet hum om det. Men vi väljer inte att bojkotta tävlingen utan åker dit med ett bidrag och stoltserar istället i pressen att "vi tar avstånd på andra sätt". Vilket är fullkomligt skitsnack självklart. Vårt bidrag i år sjungs av en liten donna med för lång lugg som så stolt deklarerat i intervju efter intervju att hon minsann inte ens äger en tv utan ägnar sin tid åt yoga. Jag tror att hon har noll koll på politik eller en susning om vad som pågår i världen runt omkring henne.
Det huvudsakliga ansvaret ligger självklart hos EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) som 1993 gick ihop med sin östeuropeiska motsvarighet, OIRT. Redan där skulle man ha sett till att bara demokratier värda namnet får delta.
Problemet, kära landsmän, är nämligen INTE att de forna öststaterna röstar på varann. Nej, problemet är att tävlingen hamnar i länder där medborgarna inte har samma rättigheter som vi har.
Det enda rätta att göra från vår sida (samt alla andra europeiska demokratiska länder) vore att bojkotta tävlingen för att visa vår ståndpunkt.
Jag uppmanar er ikväll bland tacos, chips och annat skit att ägna medborgarna i Azerbajdzjan en tanke. De har värre problem än att sätta konstgjord snö i halsen. Tro mig.
(Ex, Ex, AB, AB, DN, DN)
Vatten på min kvarn
Vaknade jättetidigt i morse och satte mig vid datorn och läste igenom nyheterna på nätet. Jag fastnade speciellt för en artikel i DN som fick mig att le eftersom den gav mig vatten på min kvarn.
Den handlar om att människor som är homofobiska i sjävla verket egentligen är homosexuella (läs HÄR).
Det skulle förklara så mycket.
Men det är djupt tragiskt att människan ägnar så mycket energi till att hata. Tänk så mycket bättre homofoberna skulle må om de accepterade sin läggning och ägnade sig åt kärlek istället!
