Fynden från bokrean

Jag älskar bokrean i februari! Den kommer som ett efterlängtat solsken i den kallaste månaden varje år.

Och jag älskar ju böcker (även om min läslust just nu går på sparlåga).

I år blev det bara två böcker inhandlade: en inredningsbok om att röja och rensa hemma (jag behöver verkligen lite hjälp inom området nu) samt en kokbok av en av mina favoritkockar, Nigella Lawson.




Skicklig deckardebut

Jag älskar debutanter! Man märker så väl att de noggrant har jobbat med varenda ord i texten, tänkt igenom intrigen ordentligt, kritiskt granskat sin text för att slutligen leverera sin skapelse till läsaren.
Den senaste debutanten jag har läst är Ida Axelsson och hennes kriminalroman "Svart skugga".
 
För att sammanfatta boken kort och gott skulle jag vilja beskriva den som "annorlunda". Axelsson har på flera sätt en ett tänkt utanför ramarna på hur en deckare "ska vara". Den går långt utanför mallen på mainstream-deckarna som ges ut på löpande band i Sverige (tyvärr ofta av kvinnliga författare).
Axelsson har modet att vara mörk och dyster och väver så skickligt ihop flera intriger. Man är inte bara nyfiken på upplösningen av mordet i boken utan av många andra sidohistorier.
 
Boken tar sin början när den hemlösa Damir hittar skådespelerskan Katarina Johansson död ovanför terrasstrapporna i Helsingborg. Polisen som anländer till platsen och ska utreda fallet är Damirs barndomsvän Linn Wide.
Mer än så ska jag inte berätta. Men därifrån kan man inte lägga ifrån sig boken.
 
Jag blir väldigt berörd av den sociala utsattheten som har en central roll i boken. Texten är rå och naken. Kanske ägnar Axelsson lite väl mycket text på detaljer men det är egentligen ingenting som stör handlingen. Tvärtom finns det flera "etablerade" deckarförfattare som jag skulle rekommendera att läsa "Svart skugga". Jag ser redan fram emot nästa bok om Linn Wide.
 
BETYG: 4 av 5
 
Svart skugga
Bild lånad av adlibris (bokia, bokus)

Önskar mig läslusten tillbaka

Jag gick förbi Pocketshop igår på Arlanda och köpte två böcker som jag vill läsa. Hemma ligger redan flera böcker i "vill läsa"-högen (högarna) och jag håller fortfarande på med Ida Axelssons debut "Svart skugga". Den började jag med i slutet av november och hade planer på att skriva en recension om den långt innan jul. Utan av avslöja för mycket om "Svart skugga" kan jag berätta att den är väldigt spännande, välskriven och förtjänar verkligen att bli läst.
 
Men läslusten är borta (och det har ingenting med böckerna i sig att göra). Jag har svårt att koncentrera mig på texterna, svårt att följa med i handlingen och tar mig aldrig tid att sätta mig ner och läsa. Det blir ett kapitel här och där (oftast på bussen till och från jobbet - en resa på tolv minuter). Viljan finns. Men inte orken.
 
Jag saknar min läslust. Jag vill ha den tillbaka. Jag saknar att få försvinna in i den fiktiva världen och lämna verkligheten utanför en stund.
Min senaste recension av en bok gjordes i augusti. I nästan sex månader har läslusten varit borta.
 
Att få den tillbaka ligger högst upp på önskelistan 2014.
 
 


 

Ännu en våldtäkt på Salander

I veckan presenterades den mest motbjudande nyheten i mannaminne på litteraturfronten: Det ska skrivas en fjärde bok i Millenniumserien. Trots att författaren till böckerna - Stieg Larsson - varit död i närmare tio år. Istället har förlaget Nordstedts gett David Lagercrantz uppgiften (AB, AB).
 
Som om den smutsiga fejden med Larssons efterlevande inte redan fått mig att må illa flera gånger om.
 
Jag uppmanar till total bojkott! Låt inte Lisbeth Salander bli en ny Beck. Låt bli att läsa boken, låt bli att köpa den. Respektera Stieg Larssons fantastiska skapelse. Låt honom vila i frid (eftersom ingen annan verkar låta honom göra det).
 
Den underbara författaren Kristina Ohlsson lär er HÄR hur man delar ut en rejäl käftsmäll. Om den hade varit fysisk hade både Nordstedts och Lagercrantz skitit ut framtänderna dagen efter.

Nattens läsning

Äntligen! Idag släpptes Ida Axelssons debutroman, Svart skugga.
Jag är både stolt och förväntansfull!




Åtråvärd inbjudan

Den bok som jag har sett fram mest emot att läsa i vinter är Ida Axelssons debutroman, "Svart skugga". Och nu är den snart här - 26 november släpps den.
 
Och i veckan fick jag inbjudan till Idas bokrelease! Superroligt!
 
Här kan ni förbeställa boken:
 
Bokus
Bokia
(Förmodligen på Adlibris ockå men jag kommer inte in på sidan)
 
Svart Skugga (häftad)
Bild lånad från bokus.se

Hole tillbaka från de döda

Nja, Harry Holes uppståndelse från de döda kanske inte var lika spektakulär som Bobbys i "Dallas" som helt sonika bara klev rakt ur duschen för många herrans år sedan.
 
"Polis" är den tionde i Jo Nesbös Hole-serie. Här mördas poliser på de mest bestialiska sätt och det finns självklart bara en enda person i hela Norge som kan lösa fallet.
 
De första två hundra sidorna av "Polis" är smärtsamt sega. Sedan händer allting på en gång och de följande fyrahundra sidorna har man fullt sjå med att hänga med i alla spretiga spår. Det blir faktiskt lite svårigheter för Nesbö på slutet att knyta ihop alla trådarna.
 
Inte lika bra som "Snömannen" men tillhör ändå en av de bättre böckerna i serien.
 
BETYG: 3 av 5
 
Polis (inbunden)
Bild lånad från Bokus (adlibris, cdon) 

Så stolt över min kollega!

Jag är så stolt att jag nästan spricker! En kollega till mig har skrivit en kriminalroman och den ges ut i november! Hur spännande är inte det?
 
Härom dagen kunde man förbeställa boken på Adlibris men nu har de designat om sin layout så nu går det inte längre. På Bokus går det däremot bra redan nu.
 
Svart Skugga (häftad)
 
HÄR kan ni läsa mer om Ida Axelsson och hennes bok.
 
Jag är så oerhört nyfiken. Nu känns november väldigt långt borta.

Sigtuna litteraturfestival

Nu i helgen har jag varit i de finare delarna av kommunen där Sigtuna Litteraturfestival ägt rum. I går var jag och lyssnade på Kristina Ohlsson vars tre första böcker var helt briljanta (läs bland annat hennes Änglavakter) och idag lyssnade jag på Anders Roslund och Börje Hellström.
Jag har faktiskt inte läst någonting av Roslund/Hellström ännu. Medvetet har jag undvikit det eftersom deras böcker beskrivs som "samhällskritiska" (där min personliga åsikt är att "utanförskap" inte berättigar att man beter sig hur som helst - man måste göra någonting själv också. Men den diskussionen kan vi ta vid ett annat tillfälle).
Dock var det två helt fantastiska herrar som pratade i en timme i Mariakyrkan (inte bästa akustiken om man vill höra vad folk säger - kyrkan lämpar sig mer för bröllop). Jag blev oerhört förtjust i dem så småningom kommer jag säkert att läsa någonting de har skrivit.
 
Igår blev jag också så där gulligt starstruck när jag träffade Henning Mankell Stora gatan (gatan är i verkligheten jätteliten - det är ett namn som förmodligen hängt med sedan Medeltiden Sigtuna var Sveriges huvudstad och har ingenting med ironi att göra). Jag gick dock aldrig och lyssnade på honom eftersom han inte var där i egenskap att prata om sitt författarskap vilket är det som intresserar mig.
 
Det är mycket positivt att man arrangerar festivaler av det här slaget i kommunen. Hade jag haft mer ork och energi så hade jag gått och lyssnat på fler författare. Jag hoppas att Litteraturfestivalen förvandlas till en årlig tradition.

Jungstedt serverar brutalt dålig sörja

Jag kan kort och gott konstatera en sak: Mari Jungstedt ska nog vara lycklig över att hon redan har ett befintligt kontrakt hos Albert Bonniers förlag. För hade vem som helst annars skickat in manus till "Du går inte ensam" hade den aldrig blivit utgiven. Med all rätt.
 
Först och främst påminner boken mer om en novell än en roman. Texten är stor, styckena korta, mycket blanka utrymmen. Det här är någonting som Jungstedt snabbt och under kort tid hafsat ner och skickat in till förlaget. Jag tror inte ens att hon har orkat lägga ner någon energi över huvud taget. Jag visste sedan tidigare att Jungstedt inte ägnar någon tid alls på research men nu börjar det likna ett hån mot läsarna. Språket är barnsligt banalt och intrigen rentav löjlig.
 
Jag sammanfattar "Du går inte ensam" som brutalt dålig sörja. Och de som borde skämmas allra mest är ansvariga på Albert Bonniers förlag - det här duger inte ens som skithuspapper!
 
BETYG: 1 av 5
 
Du går inte ensam
Bild lånad av Adlibris (adlibris, adlibris, adlibris, cdon, cdon, cdon) 

Griffiths kurva går uppåt

Elly Griffiths femte bok om Ruth Galloway - "En orolig grav" - är en riktig bladvändare. Spänningen är mer intensiv än tidigare, bra intrig med ett slut som inte kändes förutsägbart. Jag har förälskat mig i personerna i serien och följer med största intresse deras invecklade relationer till varandra.
 
I "En orolig grav" har kvarlevorna av den legendariske kung Arthur en central roll och Ruth blir - på fler sätt en ett - mer inblandad än hon önskar.
 
Utan spektakulära våldsscener lyckas Griffiths skapa rejäl spänning för sina läsare. Hon blir mer självsäker i sitt skrivande för varje bok vilket avspeglar sig på ett positivt sätt i texten. Inte heller komplicerar hon saker i onödan vilket ger ett bra flyt och driver handlingen framåt. Jag ser fram emot bok nummer sex.
 
BETYG: 3 av 5
 
En orolig grav
Bild lånad av Adlibris

Arkeologen Ruth tillbaka

Efter att ha tillbringat mycket tid med den brutale Harry Hole var det skönt att få återstifta bekantskapen med arkeologen Ruth Galloway igen.
"Känslan av död" är Elly Griffiths fjärde bok om Ruth. På det historiska museet i idylliska Norfolk ska kvarlevorna efter en medeltida biskop utforskas. När Ruth anländer hittar hon istället museiintendenten livlös bredvid kistan.
 
Precis som de tre tidigare böckerna är detta lågmäld spänning, kluriga små intriger som kryddas av Ruths oerhört invecklande förhållande till kommissarie Nelson. Griffiths främsta styrka är miljöbeskrivningarna. Man får en önskan att besöka Norfolk och med egna ögon beskåda omgivningarna.
 
Egentligen är "Känslan av död" den hittills svagaste i serien men jag tycker ändå att den är läsvärd. Den har en "feel-good"-känsla över sig på samma sätt som "Morden i Midsomer".
 
För oss som är svaga för brittiska kriminalromaner är Elly Griffiths en självklarhet. Jag har redan börjat på bok nummer fem.
 
BETYG: 2,5 av 5
 
Känslan av död
Bild lånad av Adlibris (adlibris)
 
 

Fira med Maria Montazami

"Vi firar allt som går att fira!"
 
Det är inledningen på Maria Montazamis nya bok - "Fira med Maria Montazami" - och jag fullkomligt älskar inställningen. Man har faktiskt svårt att föreställa sig att denna kvinna är född i ett land där det nästan är fult att fira. Kanske alla svenskar skulle må bra av att bo utomlands i ett par år?
 
I denna bok firas allt möjligt. Från amerikansk Thanksgiving och Halloween (svenskar, läs detta kapitel extra noggrant) till svensk Midsommar som Maria gjort till tradition även i Kalifornien.
Boken är fylld med fantastiska fotografier tagna av Roland Persson och bara genom att titta på dessa blir man inspirerad till att duka upp till en kalasmiddag.
 
Maria bjuder på recept till årets alla högtider: Krabbhjärtan till Alla hjärtans dag, Frozen bananas till Fredagsmyset, den traditionella kalkonen till Thanksgiving, Candy Apples till jul och skaldjurscocktail till Nyårsafton.
 
Det här är absolut ingen bok för dem som suckar och stönar inför varje jul och allt vad den innebär. Heller ingenting för dem som anammar uttrycket "less is more". För här firas det med besked!
 
Personligen tror jag att Maria Montazami är en välsignelse för de stela svenska folkhemmen. Läs, lär och fira!
 
BETYG: 5 av 5
 
Fira med Maria Montazami
Bild lånad av Adlibris (cdon)

Långtråkigaste Harry Hole hittills

Om man bortser från den bedrövliga debuten - "Fladdermusmannen" - så är den nionde Harry Hole-deckaren - "Gengångare" - den absolut långtråkigaste i serien.
 
Här återvänder Hole till Oslo från Hongkong där han varit i tre år. Och hans ärende är att utreda ett mord i knarkkretsar som på pappret redan är uppklarat. Det är ju bara det att den som står åtalad för mordet är sonen till Holes största kärlek Rakel vid sidan av alkoholen - Oleg...
 
Ungefär hälften av boken är skriven ur den mördade pojkens perspektiv. I kursiv stil. Det blir enerverande redan efter första stycket.
 
Slutet hade ju varit helt fantastiskt, modigt och unikt om jag inte hade vetat att det kommit en tionde bok i serien, "Polis".
Den måste jag ju läsa bara för att få veta om Harry Hole uppstår likt Bobby Ewing gjorde i duschen.
 
BETYG: 2 av 5
 
Gengångare
Bild lånad av Adlibris (adlibris, adlibris, cdon)
 
 

Nesbös hyllning till Agatha Christie?

Det är inte samma driv, samma spänning i den åttonde Harry Hole-deckaren - "Pansarhjärta" - som det var i boken innan, "Snömannen". Tvärtom är den ganska seg på sina ställen (=långtråkig), spretig intrig och som läsare har man svårt att fokusera på handlingen.
Jag blir alldeles matt av att läsa all denna text.
 
Men det är inte utan att jag beundrar Nesbö som författare. Jag kan tänka mig att han får stångas rejält med bokförlag för att hålla fast vid sin vision, att han vägrar kompromissa. Det tyder på att han antingen har en beundransvärd integritet eller sällsynt envishet.
 
"Pansarhjärta" för mina tankar till Agatha Christies klassiska "Ten Little Indians" (aka "And then there were none"). Om det är en medveten hyllning till den legendariska författarinnan eller inte låter jag vara osagt. Om det är medvetet är det oerhört snyggt. Är det inte det så är det bara en sorglig påminnelse om att man inte kan uppfinna hjulet på nytt.
 
Jag väljer att tro på det första alternativet.
 
BETYG: 3 av 5
 
Pansarhjärta
Bild lånad av Adlibris (adlibris, adlibris, cdon, cdon, cdon)

Nesbö imponerar

 
Sjunde Harry Hole-deckaren och det börjar äntligen att ta fart. Fortfarande anser jag att Jo Nesbö borde lära sig att "kill your darlings" men "Snömannen" har ett mycket bättre driv än de tidigare sex böckerna. Den är uppskruvad, överdriven och för mycket av allt men det ger intrigen en rejäl skjuts framåt och jag har inte tråkigt en sekund. Faktum är att boken mot slutet var så pass spännande att jag var tvungen att läsa de sista 200 sidorna i ett svep - det gick inte att lägga undan boken till förmån för sömn.
 
Det är också härligt med en författare som vågar ta ut svängarna så extremt och som bevisligen lägger ner ett stort och genuint jobb på research. Därför känns "Snömannen" som ett omsorgsfullt sammansatt hantverk, genomtänkt och kompromisslös.
 
Jag vill fortfarande emellanåt redigera och stryka en massa onödig text men inte i samma utsträckning som i de tidigare sex böckerna. "Snömannen" imponerar.
 
BETYG: 4 av 5
 
Snömannen
Bild lånad av Adlibris (adlibris, adlibriscdon, cdon) 

Nesbö maler på i "Frälsaren"

Större delen av dagen i dag har jag legat i soffan med sprängande huvudvärk. Det finns de som hävdar att väderlek inte alls har någon betydande roll när det gäller just huvudvärk men så fort det är åska på ingång så får jag det. Och idag var den inte nådig.
 
Så det enda jag har gjort idag är att läsa ut den sjätte boken i Harry Hole-serien, "Frälsaren". Och efter sex böcker av Jo Nesbö känner jag fortfarande att han borde läsa Stephen Kings mästerverk "Att skriva" där King ger det ovärderliga rådet "Uteslut alla onödiga ord".
 
Jag gillar Nesbös råhet men böckerna tenderar att bli för gaggiga. Samtliga böcker jag nu läst av Nesbö hade tjänat på att kortats av 150-200 sidor. Och som författare är man ju allsmäktig. Se för Guds skull till att Harry Hole får behandling för sin alkoholism, Nesbö!
 
BETYG: 2 av 5
 
Frälsaren
Bild lånad av Adlibris (cdon)

Ännu en besvikelse från Gerhardsen

En återkommande tanke som dyker upp i mitt huvud under tiden som jag läser Carin Gerhardsens sjätte kriminalroman - "Hennes iskalla ögon" - är "amatörmässigt". Den skicklighet som hon så elegant visade i sina första tre böcker finns inte längre. Ironiskt nog försvann hennes briljans i samma veva som hon bytte bokförlag. Kanske borde hon låtit bli?
 
Handlingen - eller handlingarna - i "Hennes iskalla ögon" är oerhört spretiga. Inledningen är seg och Gerhardsen kämpar sedan förgäves för att knyta ihop trådarna av intriger. Det fungerar inte och jag som läsare lämnas kvar med flera obesvarade frågor.
 
Jag saknar både djup och engagemang i boken. Den känns ytlig och ogenomtänkt. Trist, för Gerhardsen var efter debuten väldigt lovande.
Om man ska hitta någonting positivt med boken så är den väldigt lättläst. Man plöjer igenom den på ett par timmar. Kanske attraherar den en målgrupp som inte har energin att engagera sig för mycket?
 
BETYG: 2- av 5
 
Hennes iskalla ögon
Bild lånad av adlibris (adlibris, adlibris, cdon, cdon, cdon)

Kvällslektyr

Börjar på bok nummer sex nu...


Återhämtning av Kristina Ohlsson i "Davidsstjärnor"

 
Visst återhämtar sig Kristina Ohlsson rejält efter den katastrofala "Paradisoffer" men hennes senaste spänningsroman - "Davidsstjärnor" - är långt ifrån en fullträff som hennes första tre böcker var. En lärare skjuts till döds på Salomonskolan i Stockholm inför elever och föräldrar och bara ett par timmar senare försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning.
 
Det är spännande. Från början till slut. Ohlsson skriver korta små stycken vilket ger ett högt tempo i boken och som läsare blir man aldrig uttråkad. Visst har hon en tendens att vrida intrigen ett par varv för mycket men det stör inte så mycket eftersom effekten blir drivande. Boken är lättläst och man vill faktiskt inte lägga den i från sig även om man nästan blir serverad upplösningen ganska tidigt.
 
"Davidsstjärnor" är den perfekta semesterläsningen och förtjänar verkligen att bli läst. Men jag kan inte undgå att undra varför den inte fick titeln "Papperspojken" istället.
 
BETYG: 3 av 5
 
Davidsstjärnor
Bild lånad av adlibris (adlibris, adlibris, adlibris, cdon, cdon, cdon, cdon, bokus, bokus, bokus, bokus, bokia, bokia)
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0