Ett stycke självplågeri

Jag medger att det är vågat - och nästan dömt att misslyckas - när man tar sig an en bok när man skoningslöst sågat den första i serien. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle bli fler böcker för Börjlinds än debuten "Springfloden".
 
Tyvärr satte de sig återigen ner för att skriva en bok till (istället för vad de behärskar: tv-manus). Den här gången resulterade det i "Den tredje rösten". I centrum står återigen det osannolika paret Olivia och Tom. En polisstuderande som nu är klar med sin utbildning men inte vill jobba som polis och en hemlös fd kriminalkommissarie som numera hyr in sig i en hytt på en båt.
 
Ett iscensatt självmord i Stockholm och ett mord i Marseille ska tydligen vara sammanlänkande men vägen dit är seg, spretig, ofokuserad och babblig. "Den tredje rösten" är en kavalkad av oväsentligheter.
Måhända är det den extrema sommarvärmen som får mig att komma igenom boken. Den banala texten och nästan barnsliga språket gör boken löjligt lättläst vilket är det man mäktar med i hettan.
 
Fler chanser än två får dock inte Cilla och Rolf Börjlind. Det vore slöseri med tid och självplågeri att genomlida ännu en bok skriven av dem.
 
BETYG: 1 av 5
 
 
Den tredje rösten (Pocket)
Bild lånad av cdon (cdon, cdon, cdon, adlibris, adlibris, adlibris, adlibris, adlibris, bokus, bokus, bokus, bokus

Förutsättningarna finns ju där

Jag vill så gärna älska Sharon Bolton. För det skulle kunna bli så bra. I hennes andra bok med kriminalpolisen Lacey Flint - "Livrädd" - sköljer en våg av självmord bland de kvinnliga studenterna i Cambridge. Polisen tror inte att det är en rad sammanträffanden men kan samtidigt inte bevisa det.
 
Förutsättningarna finns där. Men det är som att Bolton vill för mycket. Det blir som en soppa med för många kockar. Det blir stundtals osammanhängande (flera gånger får jag bläddra tillbaka och läsa om stycken) på grund av för mycket detaljer, för kompakt text, för mycket oväsentlig information. Man borde skoningslöst ha kortat av boken med hundra sidor. Då hade vi läsare fortfarande haft kvar spänningen. Nu maler det bara på i oändlighet och man tappar intresset för intrig och handling.
Inledningen är seg och man kommer aldrig riktigt in i boken.
 
Jag blir lite sorgsen över att tillfället till en riktigt bra kriminalroman går till spillo. Jag skulle önska att Boltons förlag tog hennes manuskript och rensade bort alla onödiga ord innan de kom till tryck. För hennes idéer är bra. Det är bara det att hon inte kan leverera dem.
 
Nu tar jag en paus från Bolton. Jag kommer att läsa även den tredje boken så småningom. Och hoppas då att hon rensat lite mer i sin text.
 
BETYG: 2 (-) av 5
 
Livrädd (Pocket)
 
Bild lånad av cdon (cdon, cdon, adlibris, adlibris, adlibris, bokus, bokus, bokus)

Inspirerande inredning från Leila

Jag tror att det är fler än jag som blivit gröna av avund efter att ha sett de fantastiska kök som Leila Lindholm har bakat och lagat mat i under åren. Pittoreska miljöer med en härlig blandning av vintage, retro och färger. Sådana kök man bara vågar drömma om att ha själv.
 
Men helt omöjligt att förverkliga dessa drömmar är det ju inte. När det gäller inredning är det bara fantasin som sätter gränser (och ibland brist på kunnande). Leila ger oss nu lite hjälp på traven i vårt inredande i boken "Welcome home".
 
Tillsammas med Ulrika Magnusson har Leila skapat en helt magnifik bok där vi får tips och konkreta idéer om hur vi kan skapa vårt eget drömboende. Influenserna från USA och Frankrike är tydliga: inspirationen kommer från New England, den franska romantiken och vintage.
Boken är fylld av ljuvliga, inspirerande fotografier. Bara man bläddrar i den kommer inspirationen igång.
 
Många praktiska råd får också den som vågar sig på en "home make-over" själv.
 
Ingen bok för den som föredrar den skandinaviska, stela, spartanska och avskalade inredningen. Tycker man däremot om färger, vintage, värme och det personliga bör man ha den här boken i sin ägo.
 
Jag älskar den!
 
BETYG: 5 av 5
 
Welcome home : tankar, idéer och tips om hur du skapar ett tidlöst och levande hem (Inbunden)
 
Bild lånad från cdon (adlibris, bokus, leila.se)

Bridget Jones är tillbaka!

Vår älskade Bridget Jones är tillbaka! Men vem hade anat att den ständiga kedjerökande singelkvinnan vid 51 års ålder skulle vara änka och mamma till två små barn?
Det är hon i alla fall i "Mad about the boy".
 
Boken är som tidigare böcker skriven i dagboksform och Bridget är fortfarande lika rolig, kvick och hysterisk. Hon jagar Twitterföljare, kämpar mot övervikten och letar naturligtvis efter kärleken.
Trots att man skrattar högt på vissa ställen i boken så ska man ändå ge Fielding en eloge för att hon vågar ta upp ämnen som är lite tabu: hur man går vidare i livet efter att ha förlorat en livskamrat och det allra mest otänkbara av allt; när en äldre kvinna träffar en betydligt yngre man.
 
"Mad about the boy" är inte på något sätt ett litterärt mästerverk. Men den är rolig, underhållande och en frisk fläkt. Och ett måste för oss som älskar Bridget!
 
Chicklit-genren har de senaste åren varit en besvikelse för mig och därför är Fieldings (och Bridgets!) comeback så välkommen. Det är befriande att läsa någonting som lockar till skratt och värmer hjärtat på bästa möjliga sätt.
 
Lättläst bok.
 
BETYG: 3 av 5
 
Bridget Jones : mad about the boy (Inbunden)
Bild lånad av cdon (cdon, cdon, adlibris, adlibris, bokus, bokus)

Bunkrar böcker

Visserligen är det tre veckor kvar. Men redan nu har jag börjat bunkra böcker inför semestern.

Bland annat ser jag fram emot att läsa 795 sidor Stephen King.




Dags för skratt

Tar en paus bland mina sommardeckare för lite humor, chicklit och vår älskade Bridget Jones




Simpel och lättläst sommardeckare

Jag minns inte ens namnet på Mari Jungstedt förra bok. Men jag minns att jag inte ens tyckte att den dög som skithuspapper.
Inte på något sätt vill jag hävda att hennes senaste Gotlandsdeckare - "Den man älskar" - är något mästerverk men riktigt så illa som förra gången är det inte.
 
Man får det man förväntar sig. En gullig deckarhistoria i Gotlandmiljö. Mycket fokus på polisernas privata liv. En lättläst text och inte en allt för komplicerad komplott. Varken mer eller mindre.
 
Man läser igenom boken på ett par timmar. Fungerar alldeles utmärkt som läsning i sommarvärmen när man saknar energi att engagera sig för mycket på en text. Korta stycken och ett simpelt språk.
 
BETYG: 2 av 5
 
Den man älskar (Inbunden)
 
Bild lånad från cdon (cdon, adlibris, adlibris, bokus, bokus)

Överdriven men underhållande

Det gäller att ha tungan rätt i munnen om man ska hänga med i svängarna i Carin Gerhardsens senaste bok i Hammarbyserien, "Tjockare än vatten". Här händer det saker. Hela tiden.
 
Det må låta som en fördel när det gäller deckargenren. Men dessvärre påminner det här mer om en tårta med sjutton olika lager av fyllningar. Det blir kaka på kaka, så överdrivet att det till slut bara blir surrealistiskt och på gränsen till skrattretande.
Att sammanfatta handlingen är till och med svårt men jag kan avslöja att katter, dränkning och vatten spelar stora roller i boken. Samt allt ältande om gamla händelser i tidigare böcker. Förstås.
 
Nej, inte heller med den här boken lyckas Gerhardsen komma tillbaka i den form hon hade i sina första tre böcker. Hon vill så mycket i "Tjockare än vatten" men resultatet blir bara en överdriven märklig sörja. Förstå mig rätt nu: fiktiva böcker får gärna vara orealistiska. Men inom vissa gränser. Man vill inte gärna tro att det är science fiction man håller i handen.
 
Men fördelen är att boken är väldigt underhållande och perfekt läsning i sommartider. Den är lättläst, språket simpelt och man behöver bara en dag på stranden för att läsa ut den. Man behöver inte heller ha läst Gerhardsens tidigare böcker för att hänga med i handlingen: det ältas duktigt om tidigare händelser som berör huvudrollsinnehavarna.
 
Jag ger Gerhardsen godkänt den här gången. Mest för att jag är imponerad över hur man kan skruva till intrigen till den milda grad.
 
BETYG: 2 av 5
 
Tjockare än vatten (Inbunden)
 
Bild lånad av Cdon (cdon, adlibris, adlibris, bokus, bokus)
 

Trots allt en lovande start för Bolton

SJ Bolton är en ny bekantskap för mig. Hur hon har gått mig obemärkt förbi förstår jag inte riktigt. Hon är inte någon novis utan har ett par böcker översatta till svenska.
Den första i serien om Londonpolisen Lacey Flint heter "Nu ser du mig" och på pappret innehåller den allting man kan önska sig av en deckare.
 
Laceys kastas in i sin första mördarjakt då det verkar som London drabbats av ännu en Jack The Ripper-mördare. En mördare som dessutom verkar vara fixerad vid just Lacey.
 
Tyvärr är boken i sin helhet en besvikelse. Intrigen håller inte ihop, Bolton skruvar handlingen ett par varv för mycket och den hade tjänat på att kortas av minst hundra sidor. Jag har svårt att veta vart jag har Lacey och ibland blir det bara för spretigt och flummigt.
 
Men jag ger inte upp hoppet om Bolton ännu. Det finns någonting lovande hos henne. Hon har fantasin som krävs för att skriva en riktigt bra deckare. Hon måste bara lära sig att fokusera, sålla i texten och hålla sig till väsentligheterna. Och hennes förkärlek till det bestialiska och råa kanske kommer att tonas ner så småningom.
Jag håller tummarna för det!
 
BETYG: 2,5 av 5
 
Nu ser du mig (pocket)
Bild lånad av Bokus (bokus, adlibris,adlibris, cdon, cdon)

Lästips någon?

Det börjar att sina lite i "vill läsa"-högen hemma. Följande tre väljer jag mellan ikväll:


Att leta läsvärda böcker sätts på agendan nästa vecka.
Lästips, någon?

Dagens dubbel med Mons Kallentoft

Med handen på hjärtat tror jag inte ens att jag kom igenom Mons Kallentofts femte bok, "Den femte årstiden". Kanske behövde jag bara ett uppehåll för de två första delarna av Kallentofts nya svit av fyra om kriminalinspektör Malin Fors - "Vattenänglar" och "Vindsjälar" - läste jag i ett svep.
 
Jag kan fortfarande störa mig på att de döda talar. Men Kallentoft har tonat ner begreppet lite och har kanske insett hur uttjatat och enerverande det blev. Man bläddrar snabbt förbi dessa sidor eftersom de inte tillför någonting till handlingen alls.
 
Nu är de fyra elementen som inspirerar. I "Vattenänglar" hittas ett välbärgat gift par mördade i sin jacuzzi. Deras femåriga adoptivdotter Ella är försvunnen och Malin Fors med kollegor tar upp sökandet både efter mördare och barn.
I boken efter, "Vindsjälar", hittas en 79-årig man på ett vanskött äldreboende hängd i sladden till sin larmknapp.
 
Kallentoft har blivit mer politisk. Den första boken tar upp olaglig barnhandel och bok nummer två kritiserar äldrevården. Men han gör det snyggt! Det blir aldrig så politiskt korrekt att man vill stoppa fingrarna i halsen utan kritiken är elegant serverad i lagom portion.
 
Dessa två böcker är en lovande början och jag ser med glädje fram emot att få läsa de nästa två i serien.
 
Vattenänglar
BETYG: 3 av 5
 
Vindsjälar
BETYG: 3 av 5
 
Bilder lånade av Adlibris (cdon, cdon, bokus, bokus)

Systrarna fortsätter imponera!

Att syskonparet Grebe/Träff kommit med en fjärde bok om psykologen Siri Bergman hade gått mig förbi. Jag blev mycket lycklig när jag upptäckte den härom dagen. Ännu lyckligare blev jag när jag började läsa boken för det här är deras hittills bästa.
 
I "Mannen utan hjärta" har Siri börjat jobba på polisens gärningsmannaprofilgrupp. Hon och de andra i gruppen ställs inför en rejäl utmaning då antikhandlaren och medieprofilen Jussi Ståhl hittas brutalt mördad i sitt hem på Södermalm.
 
Det är glädjande att systrarna bara blir bättre och bättre för varje bok (självklart rekommenderar jag även de tre första i serien). "Mannen utan hjärta" är verkligen en bladvändare. Jag har svårt att lägga den ifrån mig. Texten flyter så snyggt och intrigen är så proffsig uppbyggd.
Tempot är högre i den här boken än de tidigare och som läsare läser man varje kapitel med spänd förväntan. Jag längtar redan efter nästa bok!
 
BETYG: 4 av 5
 
Mannen utan hjärta
Bild lånad av Adlibris (adlibris, bokus, bokus, bokus, cdon, cdon)
 

En tragedi som lämnar mig oberörd

Jag kan inte under läsandets gång bestämma mig för om jag tycker om "Onda flickor" eller inte. Om den är genialisk eller banal. Läsvärd eller inte.
 
Sommaren 1986 dömdes två unga flickor för mord på en ännu yngre flicka. Efter avtjänat straff får de två inte ha någon kontakt med varandra, de får nya identiteter, nya liv.
Slumpen för dem samman igen, tjugofem år senare.
 
Med handen på hjärtat hade jag nog förväntat mig mer av boken. Vi följer dels två vuxna kvinnor i nutid, dels får vi ta del av vad som hände den där tragiska dagen i deras barndom.
Men jag saknar ett djup. Kanske beror det på det tunga ämnet som gör att det känns som Alex Marwood bara skrapar lite på ytan för att skapa spänning.
Jag har svårt att se poängen, svårt att finna ett engagemang.
 
Dock fungerar "Onda flickor" alldeles utmärkt som sommardeckare i hängmattan. Den är relativt lättläst och man kommer igenom den på ett par timmar. Dock lämnar den mig ganska oberörd.
 
BETYG: 2 av 5
 
Onda flickor
Bild lånad av Adlibris (adlibris, bokus, bokus, cdon, cdon) 
 
 

Trivsam pusseldeckare

"En förgiftad man" är en pusseldeckare av Peter Robinson. I den här boken låter han sin kommissarie Alan Banks vila och har istället en äldre kompositör - Chris Lowndes - i huvudrollen. Boken är också väldigt annorlunda än vad vi vanligtvis är vana att läsa av Robinson.
 
Jag är både positiv och negativ till boken. Jag tycker om hyllningen till de klassiska pusseldeckarna à la Agatha Christie, hans ljuvliga miljöbeskrivningar av den engelska landsbygden och personerna i den.
Jag är mindre förtjust i att den stundtals är väldigt seg och - faktiskt - ganska meningslös.
 
Handlingen är placerad vid Kilnsgate House, ett gods som Chris Lowndes köper efter en lång och framgångsrik karriär som kompositör på andra sidan Atlanten. Sextio år tidigare har en man giftmördats i huset, mannens hustru utpekas som skyldig och avrättas därefter genom hängning.
Chris börjar ifrågasätta den officiella versionen om vad som verkligen hände den där vinternatten 1953. Var hustrun den verkliga mördaren?
 
Visst kan jag rekommendera boken som sommarläsning i solstolen. Det är ändå ganska trivsam läsning men förvänta er inga stordåd. Robinson har skrivit bättre böcker!
 
BETYG: 3- av 5
 
En förgiftad man
Bild lånad av Adlibris

En mycket läsvärd spänningsroman

Som jag har längtat efter den här boken! Elly Griffiths har de senaste åren blivit en av mina absoluta favoritförfattare och hon gör mig inte besviken med sin sjätte roman om arkeologen Ruth Galloway, "De utstötta".
 
Styrkan i samtliga av Griffiths böcker ligger dels i det enastående persongalleriet, dels den bitska och förbehållslösa humor som huvudrollsinnehaverskan blivit tilldelad. Men framför allt tycker jag om att intrigerna alltid är genomtänkta och står i fokus. Griffiths använder sig av ett enkelt språk utan pretentiösa språkliga utlägg. Som läsare blir man aldrig uttråkad utan är hela tiden nyfiken på vad som händer härnäst.
 
I "De utstötta" kommer ett tv-team till Norwich för att spela in en dokumentär om änglamakerskan Jemima Green. Samtidigt utreder kommissarie Nelson ett fall där en liten pojke hittas död i sin säng och ett annan barn försvinner från sitt hem.
 
Jag är fascinerad över hur Griffith så skickligt väver ihop dessa historier. Och man kan inte låta bli att älska den saliga samling personer kring handlingen kretsar. Man ledsnar inte på dem - som man lätt gör annars i böcker med återkommande karaktärer - eftersom de bok efter bok utvecklas och bjuder läsaren på överraskningar. Jag vågar nog till och med hävda att böckerna blir bättre och bättre med tiden.
 
"De utstötta" är både en välskriven och läsvärd spänningsroman.
 
BETYG: 4 av 5




"Mörka platser" tar aldrig riktig fart

Upptakten till Gillian Flynns "Mörka platser" kunde egentligen inte vara mer lovande: Lilla Libby Day var bara sju år när hennes mamma och två systrar mördades i vad som kom att kallas "Satansoffret i Kinnakee". Libby flydde från deras lilla bondgård och ut i den stränga vinterkylan, överlevde och vittnade om hur hennes femtonåriga bror Ben var den skyldige.
 
Tjugofem år senare är Libby en lat, osympatisk och pank kvinna som inte längre kan leva på bidragen hennes välgörare donerat till henne. Till synes helt utan samvete gör hon allting hon kan för att tjäna en hacka på den tragedi som drabbade henne som barn trots att tragedin fallit de flesta i glömska. Förutom för en grupp påstridiga privatspanare som söker upp Libby i hopp om att finna bevis för att hennes bror Ben är skyldig till morden.
 
Det börjar så bra. "Mörka platser" har egentligen alla förutsättningar att bli någonting unikt, någonting utöver det vanliga. Ingredienserna finns där men Flynn gör ingenting vettigt med dem.
Jag fullkomligt älskar Libby som huvudperson eftersom det är så svårt att få sympati med henne. Det greppet är väldigt sällsynt. Men handlingen tar aldrig någon riktig fart. Istället är texten långtråkig och som läsare tappar jag flera gånger intresse och fokus.
Vi följer Libby i dag och får även återblickar från hennes familj innan tragedin inträffade. Jag blir dock aldrig engagerad.
Det som kunde ha blivit en unik spänningsroman förvandlades till en dussindeckare.
 
BETYG: 2 av 5
 
Mörka platser
 
Bild lånad av Adlibris.

Fynden från bokrean

Jag älskar bokrean i februari! Den kommer som ett efterlängtat solsken i den kallaste månaden varje år.

Och jag älskar ju böcker (även om min läslust just nu går på sparlåga).

I år blev det bara två böcker inhandlade: en inredningsbok om att röja och rensa hemma (jag behöver verkligen lite hjälp inom området nu) samt en kokbok av en av mina favoritkockar, Nigella Lawson.




Skicklig deckardebut

Jag älskar debutanter! Man märker så väl att de noggrant har jobbat med varenda ord i texten, tänkt igenom intrigen ordentligt, kritiskt granskat sin text för att slutligen leverera sin skapelse till läsaren.
Den senaste debutanten jag har läst är Ida Axelsson och hennes kriminalroman "Svart skugga".
 
För att sammanfatta boken kort och gott skulle jag vilja beskriva den som "annorlunda". Axelsson har på flera sätt en ett tänkt utanför ramarna på hur en deckare "ska vara". Den går långt utanför mallen på mainstream-deckarna som ges ut på löpande band i Sverige (tyvärr ofta av kvinnliga författare).
Axelsson har modet att vara mörk och dyster och väver så skickligt ihop flera intriger. Man är inte bara nyfiken på upplösningen av mordet i boken utan av många andra sidohistorier.
 
Boken tar sin början när den hemlösa Damir hittar skådespelerskan Katarina Johansson död ovanför terrasstrapporna i Helsingborg. Polisen som anländer till platsen och ska utreda fallet är Damirs barndomsvän Linn Wide.
Mer än så ska jag inte berätta. Men därifrån kan man inte lägga ifrån sig boken.
 
Jag blir väldigt berörd av den sociala utsattheten som har en central roll i boken. Texten är rå och naken. Kanske ägnar Axelsson lite väl mycket text på detaljer men det är egentligen ingenting som stör handlingen. Tvärtom finns det flera "etablerade" deckarförfattare som jag skulle rekommendera att läsa "Svart skugga". Jag ser redan fram emot nästa bok om Linn Wide.
 
BETYG: 4 av 5
 
Svart skugga
Bild lånad av adlibris (bokia, bokus)

Önskar mig läslusten tillbaka

Jag gick förbi Pocketshop igår på Arlanda och köpte två böcker som jag vill läsa. Hemma ligger redan flera böcker i "vill läsa"-högen (högarna) och jag håller fortfarande på med Ida Axelssons debut "Svart skugga". Den började jag med i slutet av november och hade planer på att skriva en recension om den långt innan jul. Utan av avslöja för mycket om "Svart skugga" kan jag berätta att den är väldigt spännande, välskriven och förtjänar verkligen att bli läst.
 
Men läslusten är borta (och det har ingenting med böckerna i sig att göra). Jag har svårt att koncentrera mig på texterna, svårt att följa med i handlingen och tar mig aldrig tid att sätta mig ner och läsa. Det blir ett kapitel här och där (oftast på bussen till och från jobbet - en resa på tolv minuter). Viljan finns. Men inte orken.
 
Jag saknar min läslust. Jag vill ha den tillbaka. Jag saknar att få försvinna in i den fiktiva världen och lämna verkligheten utanför en stund.
Min senaste recension av en bok gjordes i augusti. I nästan sex månader har läslusten varit borta.
 
Att få den tillbaka ligger högst upp på önskelistan 2014.
 
 


 

Ännu en våldtäkt på Salander

I veckan presenterades den mest motbjudande nyheten i mannaminne på litteraturfronten: Det ska skrivas en fjärde bok i Millenniumserien. Trots att författaren till böckerna - Stieg Larsson - varit död i närmare tio år. Istället har förlaget Nordstedts gett David Lagercrantz uppgiften (AB, AB).
 
Som om den smutsiga fejden med Larssons efterlevande inte redan fått mig att må illa flera gånger om.
 
Jag uppmanar till total bojkott! Låt inte Lisbeth Salander bli en ny Beck. Låt bli att läsa boken, låt bli att köpa den. Respektera Stieg Larssons fantastiska skapelse. Låt honom vila i frid (eftersom ingen annan verkar låta honom göra det).
 
Den underbara författaren Kristina Ohlsson lär er HÄR hur man delar ut en rejäl käftsmäll. Om den hade varit fysisk hade både Nordstedts och Lagercrantz skitit ut framtänderna dagen efter.

Tidigare inlägg
RSS 2.0