Maria L

Imorgon förmiddag ska Tre Kronor åka från Arlanda (är det överdrivet att åka dit och vinka av dem?) mot Vancouver. OS ska vara dramatiskt. Det är just dramatiken och spänningen som gör idrotten till vad den är.

Imorse såg jag rykten på nätet (bland annat HÄR) om att Foppa tvekar om han ska följa med truppen. På grund av ett lillfinger som gått ur led.
Nu pratar vi om killen som spräckte mjälten under en match och fortsatte att spela.

Är det ens rimligt att anta att ett lillfinger skulle hindra Foppa från att delta i OS?

Alla goda ting är tre. Foppa kommer att ta sitt tredje OS-guld den 28 februari och tysta alla skeptiker. Kom ihåg vart ni läste det först.

Kick ass i Vancouver, Foppa!

Man är lite mör efter en arbetsdag på fjorton timmar där möjligheterna att sitta ner är mycket begränsade. Det blir en lugn förmiddag (tror jag det - snön vräker ner i vanlig ordning) med fötterna i högläge. 
Ikväll ska jag ha en välbehövlig trevlig biokväll.

Min absoluta favoritfrukt är mango. Min lycka var total när jag förra veckan hittade två mango för tio kronor på ICA i Gamla stan. Idag var de tillräckligt mogna för att ätas. Dessa har jag nu skivat upp och ska äta framför en film (har hyrt fjärde Johan Falk-filmen. Har kommit halvvägs och Joel Kinnaman verkar inte vara med så mycket i den. Trist.).
Det blir en tidig kväll. Imorgon ska jag fram och tillbaka till Egypten. Vi hörs igen på onsdag.

Det är få saker som irriterar mig mer än när en nagel går av. Ja, jag är medveten om att det är helt orationellt och onödigt att ens hetsa upp sig för en sådan sak när man sätter saker i perspektiv, men jag låter detta vara min svaga punkt (till mitt försvar ska sägas att jag är lika upprörd - om inte mer - över miljöförstöringen).

Vill man vara alldeles säker på att naglarna skivar sig och går av ska man definitivt jobba ombord på ett flygplan. Luften i planet är förödande torr för att en nagel ska klara av en lång flygning och det är också en tacksam plats att slå i sina naglar på diverse skåp, vagnar och lådor så att de går sönder.

Ännu har jag inte gett upp hoppet om att kunna kombinera mitt jobb med att ha äkta (jag måste ha mina egna - jag klarar inte av att ha artificiella) vackra naglar. Det ska gå. Kan vi få en man att gå på månen borde vi rimligtvis kunna skapa produkter som får naglar att överleva i torra miljöer.

Min senaste investering för att nå mitt mål är Sally Hansens Diamond Strength. Jag kan ännu inte göra en ordentlig utvärdering på produkten eftersom jag bara målat på det en gång på naglarna (och de är fortfarande så korta efter den senaste attacken av "fila-ner-så-kort-som-möjligt-och-börja-om-från-början" att jag omöjligt ens kan se någon skillnad).

Jag ger Sally Hansen en chans. Återkommer med en utvärdering om ett par veckor.

Det är en händelserik vecka som ligger framför mig. Imorgon jobbar jag fram och tillbaka till Egypten (det blir en lång arbetsdag - runt fjorton timmar), på torsdag fyller bloggen ett år (det måste jag ju uppmärksamma på något sätt), på fredag är det OS-invigning, på lördag åker jag till Phuket och på söndag är det Alla hjärtans dag (inte för att det är den stressigaste dagen på året för mig).
Dessutom ska jag klämma in så många träningspass som möjligt däremellan.

Idag kommer jag dock inte göra många knop. Jag har standby mellan 12 och 18 och måste komma i säng i någolunda bra tid ikväll så jag orkar med morgondagens arbete.

Alldeles nyss var skådespelerskan Pia Johansson med på TV4. Jag lyssnade på intervjun med ett halvt öra, men jag lyckades uppfatta någonting hon sa som var så oerhört bra:

"Det sägs att när en dörr stängs så öppnas en annan. Men korridorerna däremellan är för djävliga".

De kloka orden tar vi med oss på vägen.

Det finns maträtter som man bara lagar vid speciella tillfällen. Nu är jag väldigt matglad, så för mig spelar egentligen inte tillfället någon roll - min uppfattning är att man kan äta riktigt god mat varje dag (och bör göra det också).
Men vi har ju faktiskt ganska mycket att fira i februari. Det är OS, Alla hjärtans dag och... ja, det är allmänt ett mycket trevligt år. Därför kan denna rätt kanske bli ett signum för 2010 - så pass god är den (kan till och med vara passande på tallriken framför tvn den 19 juni).

RÄK OCH VITVINSSÅS:

Många tigerräkor (eller andra stooora räkor. Snåla inte som de gör på restauranger)
2 finhackade sharlottenlökar
1 generös vitlöksklyfta (hackad - inte pressad)
3 normalstora färska champinjoner
1½ dl vitt vin (i verkligheten har jag i ännu mer)
1 msk hummerfond
500 ml Milda Minimat (7%)

GÖR SÅ HÄR:

Stek räkorna i en het panna med rapsolja. Lägg dem åt sidan. Bryn sedan sharlottenlök och vitlök tills de är lite mjuka, tillsätt därefter champinjonerna. Sänk värmen på plattan och låt det vita vinet koka in en stund i blandningen. Häll sedan i hummerfond och grädde. Koka en kort stund och lägg därefter i önskad mängt räkor (det är gott med räkor - ös på).
Salta och peppra. Servera med pasta al dente (av yttersta vikt) samt rikligt med parmesanost på toppen (kom ihåg att man aldrig kan ha för mycket vare sig parmesanost eller mascara).


Egentligen har jag MYCKET mer parmesanost än på bilden. Men för att såsen inte skulle skymmas helt var jag lite sparsam vid fototillfället.

Bon appétit!

Att fråga är oftast det lättaste sättet att få information man söker. Trots att Arlanda på pappret är min arbetsplats (även om jag rent fysiskt inte tillbringar så mycket tid där) så har jag inte kunnat räkna ut vart det efterlängtade Starbucks ska öppna någonstans. Det enda jag har "hört" är att det skulle öppna någonstans på flygplatsen i februari.

Nu är det februari och min nyfikenhet har nått sin gräns.

I förmiddags var jag och fikade med min söta kompis Mattias (en av dem - konstaterade just i morse att de flesta av mina manliga vänners namn börjar på bokstaven "M") just på Arlanda (ska man ha sig en hederlig kopp kaffe här i kommunen en söndag får man bege sig dit).

Och där kom den briljanta idén att fråga i informationsdisken om vart Starbucks kommer att ligga. Svaret blev att den kommer att ligga innanför säkerhetskontrollen (hål i huvudet eftersom - om man inte är anställd på Arlanda - bara kan avnjuta deras kaffe om man ska flyga utomlands) mellan gate 3 och 5.
Smygpremiären är för speciellt inbjudna (vart är min inbjudan?!) den 16 februari.

Så nu vet ni det. Ut och res mycket i sommar. Inte bara har ni möjlighet att få er en god kopp kaffe - ni gynnar även reseindustrin (vilket jag skulle vara ytterst tacksam för om ni ville göra, för det ökar mina chanser till en sommaranställning på något bolag så jag slipper att vara arbetslös).

Jag tror främst att det är dödsångest det handlar om. Jag har en stark dödsångest och det är den som gör att jag inte kan se Melodifestivalen.
För risken finns ju att jag halkar och slår ihjäl mig idag. Det jag fruktar allra mest då är att jag kommer upp till Sankte Per och han ställer frågan: "Så... unga, vackra fröken Larsson. Hur valde du att tillbringa din sista tid på jorden?"
Jag vill inte svara: "Jo, jag tittade på Melodifestivalen!" för jag tror att han skulle se ner på mig då.
Och det vill man ju inte.

Mentalt har jag vår nu. Jo, jag är medveten om att det är den vintrigaste vintern i mannaminne, men mina vårkänslor brukar ge sig tillkänna redan på nyårsdagen. Då är vintern över för min del. Ska jag vara riktigt ärlig så nöjer jag mig med en veckas kyla per år - jag behöver inte mer. Det räcker så.

Så jag har alltså vår nu, snövallarna till trots. Och på våren blir jag alltid lite extra träningssugen. Inspirationen för träningen är på topp så här års.

Jag trivs väldigt bra på det gymmet som jag tränar på. Mycket bra. Det är bara det att det ligger en bra bit ifrån där jag bor. På ett imponerande stort avstånd egentligen, eftersom jag måste sätta mig på pendeltåget för att komma dit. Men jag resonerar som så att jag måste trivas där jag tränar och det gör jag där. Även om det kräver lite planering att ta sig dit och hem.

Om cirka två veckor öppnar ett nytt gym bara fem minuters promenadväg ifrån mitt hem. Som dessutom ska ha öppet dygnet runt (har man så oregelbundna arbetstider som jag har så är en sådan sak ett skänk från ovan).
Nu är jag jättesugen på att börja träna där med! Fast jag kan ju inte ha dubbla medlemsskap, så jag måste välja. Och det är svårt.
Jag får helt enkelt testa under en period och sedan göra en utvärdering. En lista med för och nackdelar. Ni vet en sådan man gör när det gäller killar. Ska man dejta honom eller är det bara slöseri med tid.

Milda makter! Alla dessa val man ställs inför hela tiden.

Nackdelen med att föra träningsdagsbok är att man - lite förvånat - upptäcker hur många dagar det faktiskt går mellan tillfällena. Jo, visserligen har jag legitima anledningar till att inte besöka mitt gym så ofta - det är ju inte lätt för mig att "ta ett litet pass" efter arbetsdagens slut om jag befinner mig i Phuket. Men ändå. Det var flera veckor sedan jag sist tränade. Och jag har faktiskt varit hemma ganska många dagar.

Idag tog jag mig i alla fall dit. Och det var så härligt. Det är full kaos på anläggningen nu för de håller på att bygga om så större delen av sin träningstid springer man runt och letar efter maskinerna, men det är också träning! 
Jag körde bröst, triceps och mage. Kommer att känna av det imorgon. Liksom min arma hälsena (har fortfarande inte kommit till skott och ringt en läkare). Snömodd förbättrar inte direkt en inflammation.

Det finns ett gym för alla...

Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt?

Att säga upp mitt abonnemang för fast telefoni och ADSL hos Tele2 visade sig vara en liten utmaning, där den främsta utmaningen i sig var att få tag på någon på kundtjänst (efter att ha suttit och lyssnat på "vi tar strax emot ditt samtal" i en halvtimme gav jag upp och började jaga dem via mail istället).

I tisdags fick jag svar av Tele2 där de drog en rejäl rövare om att de hade försökt att nå mig på mobilen utan resultat. Vilket var en ren lögn eftersom jag hade min mobil påslagen hela dagen ifråga och inte hade några missade samtal.
Så jag fick maila dem igen och syna bluffen.

I ärlighetens namn trodde jag att detta skulle bli en lika utdragen följetong som "Glamour" men så alldeles nyss fick jag en bekräftelse på min uppsägning. Äntligen! Tog "bara" tio dagar. Det måste man ju ändå anse som en ganska kort tid? Eller?

En ledig helg - både lördag och söndag - för en skiftarbetare är en oerhörd lyx. Att inte behöva gå upp fem en lördagsmorgon för att åka till jobbet. Istället kan man sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, titta lite på morgon-tv, surfa runt bland nyheterna på nätet.

Jag har ingenting inplanerat den här helgen. Absolut ingenting. Agendan är så gott som tom, förutom en fika med en god vän imorgon.

Det är riktigt lyxigt.

Mitt köksbord är mitt "kontor". Där har jag datorn och papper. Jag kan inte ens minnas när jag satt ned vid köksbordet senast och åt mat. Det gör jag alltid framför tvn. Och framför tvn är det alltid ett ständigt zappande. Nyligen satte jag mig i soffan med kvällens middag, zappade och hamnade framför TV4´s "Förkväll".

Mina tankar for tillbaka till när jag var på krigsmuséet i Vietnam, där de hade en tavla med "tortyrteknik". För just "tortyr" var det första ordet som kom upp för att beskriva spektaklet.

Elisabeth Höglund (var inte hon en gång i tidernas begynnelse en "seriös" journalist?) sitter och samtalar med en "hovexpert" från Svensk Damtidning. Inte lika sliskig som Johan T Lindwall, men snudd därpå. Han - som jag tror hette Daniel - berättar för Höglund att han EN gång har träffat prins Carl-Philips nya flamma. En gång. Varpå Höglund frågar:
"Du som känner henne - hur är hon?".

Är hon bara dum eller lyssnade hon inte på vad han sa? Man kan knappast säga att man känner någon - eller kan avgöra hur någon är - om man har stött på personen i fråga en gång (förmodligen har denne "hovexpert" dessutom bara sett henne på håll någonstans och räknar det som att han har träffat henne i verkligheten).

Hur som helst så kändes det som om jag bevittnade ett avsnitt av "Snillen spekulerar" - den ene programledaren verkade mer spånig än den andre. Dessutom är jag övertygad om att Yvonne Rydings röst kan få glas att spricka. Helt klart är den kvalificerad att hamna som en punkt på tavlan över tortyrteknik. Jag skulle utan att blinka ge upp militärhemligheter om jag var tvungen att lyssna på den en längre tid.

Den första boken i serien om den shoppingglada och ekonomiskt naiva Becky Bloomwood - "En shopaholics bekännsleser" - lämnade faktiskt en ganska besk eftersmak. Mycket för att jag tyckte att Sophie Kinsella romantiskerade ett ganska uppenbart missbruk. Däremot fick jag en motvillig mersmak för denna hysteriska flicka, mycket tack vare Kinsellas rappa och humorisktiska sätt att skriva.

Fortsättningen på Becky Bloomwoods äventyr - "En shopaholic i New York" - är en stark uppföljare och betydligt mer behaglig att läsa. Becky strular till sitt liv rejält men har även uppfinnesrikedom att lösa de problem som hon själv sätter sig i. Här går Becky från att vara totalt ansvarslös till att konfrontera det hon tidigare har förnekat.

Sin vana trogen bjuder Kinsella sina läsare på mycket humor och värme. Jag är dessutom väldigt imponerad över den svenska översättningen.

Betyg: 3 av 5.

Det kan bero på att det idag bara är en vecka kvar till OS (förstår ni? En vecka!) för imorse vakade jag upp på ett strålande humör. Jag lyxade till och med till det lite och bryggde ett par koppar av det svindyra Starbuckskaffet som jag sparat till "speciella tillfällen". Min tjänstgöringstid går ut klockan tolv, sedan har jag ledig helg.

Fast jag har egentligen inga roliga saker på agendan idag: Först och främst ska jag fortsätta att jaga Tele 2 så jag kan säga upp mina fasta abonnemang (tro mig när jag säger att det är lättare att få direktkontakt med självaste statsministern) och sedan ska jag fortsätta att söka sommarjobb.

Undra om man i sina ansökningar bör skriva att man inte under några som helst omständigheter kan jobba helgen 19-20 juni...?