Maria L

Jag har givit mig dispens att julpynta nu i helgen. Nästa helg då det är första advent är jag nämligen inte hemma, utan ska hinna med både Göteborg och Lanzarote på två dagar (det är helt sant - jag hittar inte på detta som en ursäkt för att få tjuvstarta med julpyntet idag).

Till skillnad från andra år spelar jag inte julmusik i samband med att jag dekorerar hemmet med ljusstakar och glitter. Istället lyssnar jag på "Use your illusion II" med Guns N´Roses. Jag har kommit in i någon form av GnR-koma den här veckan då jag håller på att läsa biografin om Slash.

När man tittar tillbaka i bakspegeln så lyckades dessa killar göra tre av rockhistoriens bästa album: "Appetite for destruction" samt båda "Use your illustion"-plattorna. Vilket man faktiskt blir fascinerad över att de klarade av att göra efter att ha läst Slash version av hur de levde under den här perioden. Att Slash över huvud taget kan andas utan hjälp av en respirator är imponerande.

Det finns riktiga pärlor i rockens historia, såsom dessa som är så bra att man nästan bara vill lyssna till dem vissa speciella tillfällen. Bowies "Ziggy Stardust" tillhör också denna kategori, även om jag personligen tycker att hans "Diamond dogs" är mer av ett mästerverk (med handen på hjärtat var allting han var inblandad i 1971-1980 riktigt bra). The Beatles "Sgt Pepper" som var revolutionerande på sin tid och lade grunden för hur rockmusiken sedan utvecklade sig.

Dela med er! Vilka rockalbum ger er fortfarande gåshud när ni lyssnar till dem?

En av de sakerna som jag hade på min "att göra"-lista innan årets slut var att besöka det kommunala biblioteket. Jag kan inte ens påminna mig om när jag lånade en bok där senast. Det är minst tio år sedan. Orsakerna till detta är flera:

- biblioteket är placerat i vårt centrum som de senaste tjugo åren sett ut som en öde kyrkogård. Jag har aldrig några ärenden dit, eftersom det inte finns några ställen att uträtta dem på.
Det enda stället som har besökare i centrum är Systembolaget. Men jag har handlat på Systemet sammanlagt fem gånger i hela mitt liv, så jag är inte en av de frekventa besökarna där.

-jag har i omgångar levt i en kappsäck den senaste tioårsperioden. Och när man gör det vill man packa så lätt som möjligt - tro mig. Därför är pocketböcker att föredra på resande fot. De behöver inte heller vara tillbakalämnade ett specifikt datum.

-resväskor försvinner. Och det är dyrt att ersätta en lånad bok från biblioteket. Nu ska jag - för att inte skrämma upp dem som eventuellt ska bege sig ut och resa inom snar framtid - att jag aldrig blivit av med mitt bagage. Varken genom slarv på flygplatserna eller genom stöld. Men det kan ju hända och då är det lite förargligt om det är en biblioteksbok som ligger i väskan (förtydligande: jag har alltid med mig flera böcker när jag jobbar, för man har i regel möjlighet att läsa väldigt mycket. En har jag lättillgängligt i handväskan och resten packar jag ner i incheckat bagage).

Biblioteket har förändrat sig radikalt sedan jag sist var där. Jag fick uppdatera mitt lånekort för jag fanns inte med i några register. Dessutom scannar man själv in böckerna nu som man vill låna. Så var det inte sist kan jag säga. Då var det alltid en bibliotikarie som skötte det jobbet.

Idag sökte jag efter en specifik bok. I den lilla informationsdisken satt en kille i min ålder (ganska attraktiv faktiskt) - jag misstänker att jag gjorde hans dag:

Jag: "Hm... jag söker efter en speciell bok. Det finns inte kartotek längre va?"

Killen (som log brett för han misstänkte säkert för ett ögonblick att han var med i "Dolda kameran"): "Nä... det söker du på datorerna där borta". Han pekade i en riktning och fortsatte sedan genast (för nu förstod han att jag verkligen var en biblioteks-rookie): "Jag visar dig hur man gör!".

High-tech värre!

När man inte uppdaterar sig i tekniska förändringar, får man faktiskt stå ut med att människor ibland skrattar åt en. Jag har vant mig vid detta nu.
Men... Till min stora glädje kunde jag både reservera och låna böcker utan assistans! Det hade nästan blivit för pinsamt om jag hade gått fram till honom ytterligare en gång för att fråga.

Besök på bibblan: Check.

Just nu är det nio plusgrader ute, klarblå himmel och strålande sol.
Det är med andra ord bättre väder nu än vad det brukar vara på midsommarafton.

Det behöver inte alltid vara krångligt. Det kan vara enkelt och bra också. Ibland vill man läsa någonting som inte kräver för mycket uppmärksamhet. Då man vill läsa någonting endast för underhållningen.
Sophie Kinsellas "Mina hemligheter" är en rolig, varm och lättläst bok som är som en liten karamell - den lämnar en behaglig eftersmak.

Vi får träffa Emma, en tjej med en mindre lyckad yrkeskarriär. På hemresan från ett misslyckat affärsmöte hamnar flygplanet som Emma reser med i turbulens.
Emma får dödsångest och berättar alla små hemligheter om sig själv för killen som sitter bredvid henne på planet. Nu är det ju så att de landar säkert i London, men killen som precis fått veta allt om Emma är ju en total främling som hon aldrig mer kommer att träffa. Eller...?

Det ska vara lite förutsägbart när det gäller chicklitt - det hör genren till. Men det innebär inte på något sätt att det blir tråkigt.
"Mina hemligheter" innehåller allt det där jag förväntar mig, och mer därtill. Den gör mig glad, bjuder mig på många skratt och fyller mig med värme.

Det är perfekt läsning i höstmörkret då man behöver muntras upp. Både längden på boken och rytmen i texten är precis lagom. Det är en riktig bladvändare och humörhöjare.

Betyg: 3 av 5.

Jag fick mitt decemberschema igår på hur jag ska jobba. Jag hade glömt bort hur mycket man faktiskt är ledig när man jobbar, hur många dagar som man kan disponera som man vill. Den friheten har man inte som arbetssökande. Då är man uppbokad i stort sett sju dagar i veckan och har inte möjligheten att planera in någonting eftersom man ständigt är på jour och ska vara "tillgänglig för arbetsmarknaden".
Snart har jag dagar som jag kan bestämma över själv. Som är mina lediga dagar, då jag inte har kravet på mig att sitta framför datorn i flera timmar och leta jobbannonser. Det känns som ett enormt privilegium att få börja jobba igen och jag är ytterst tacksam för möjligheten att göra det.
En annan positiv effekt - som jag inte riktigt har begripit ännu - är det ekonomiska. Nu behöver jag inte snåla med pengarna på samma sätt längre, jag kan faktiskt börja lägga undan lite varje månad.
Jag är dock jättestolt över att jag har kunnat hushålla med min buffert under arbetslösheten. Nu i vinter är det dags att spara ihop en ny - som fallskärm när nästa tuffa period kommer. De brukar i regel bli lättare att uthärda om man är förberedd.

Det är långa dagar för mig nu. Dessutom kräver dem en hel del energi så jag är ganska trött när jag kommer hem på kvällarna. När jag väl kommer hem, ska jag väl tillägga.
Idag tog det en timme och fyrtiofem minuter att komma hem ifrån stan. Samtliga vägar i Stockholm var nämligen avstängda på grund av statsbesök och då fick jag använda fötterna som transporteringsmedel (vilket tar lite längre tid än om man åker buss). Inte för att det gjorde så mycket. När man sitter vid skolbänken en hel dag så behöver man lite frisk luft. Fast idag regnade det rejält också och det var inte lika trevligt.

Tittade igenom mina mail när jag kom hem och såg att jag hade fått ett erbjudande från Adlibris om att köpa tre pocketböcker för 99 kronor. Det är ju som julafton för mig! Vilket bra erbjudande! Klart jag nappar på det. Ska under tiden jag ser "Morden" på SVT fundera över vilka jag ska beställa - det fanns faktiskt en hel del bra att välja mellan.

Slutligen kan jag ju berätta att det fortfarande är Slash som håller mig sällskap på pendeltåget på dagarna och nattar mig på kvällen.
Han är verkligen en härlig personlighet. En mycket underhållande man med skön humor.

Jag är pedant. Och perfektionist. På gott och ont. Jag gillar ordning och reda, även om jag är väl medveten om att det kan gå till överdrift ibland då det gränsar till ett kontrollbehov (och ur psykologisk synvinkel är väl detta si så där om vi ska vara ärliga).
Nåväl, de positiva sidorna är att jag i alla fall har koll på saker och ting. Viktiga papper är noggrant arkiverade, kryddorna står i bokstavsordning, böcker och CD-skivor är omsorgsfullt sorterade i bokstavsordning och kronologisk ordning.
Det underlättar.

Men jag har även en egenskap som jag inte alls är lika nöjd med, och som egentligen inte har några positiva bieffekter alls: jag är nämligen oerhört tankspridd. Riktigt läskigt tankspridd ibland, till och med. I synnerhet när jag är trött, stressad och har haft lite väl mycket att tänka på.

Nu är jag helt hysterisk för jag hittar inte ett intyg som jag skrev ut häromdagen. Jag vet att jag skrev ut det, för jag gjorde en extra kopia på den (man vet aldrig när man kan ha nytta av en sådan). Vad jag sedan lade dessa två ark har jag ingen aning om.
De är borta! Jag var övertygad om att jag lagt dem på skrivaren. Ett av intygen ska nämligen lämnas in till kursen. Men när jag ikväll skulle lägga ner detta i väskan fanns det inte där. Och det gör mig galen!

Ett alternativ är att jag i helgen - utan att tänka på det - lade in det i mitt skrivblock som jag har med mig till kursen. Det lämnade jag kvar i lektionssalen, för jag hade inga läxor idag och då kändes det onödigt att släpa på det i onödan.
Så jag måste titta igenom det imorgon.

Annars får jag vända upp och ner på hela lägenheten. För jag orkar inte gå igenom proceduren för att få ut ett intyg en gång till.
Och det kan ju ligga precis vart som helst här hemma.

En gång hittade jag min försvunna fjärrkontroll till tvn i kylskåpet. Det är en otrevlig följd av att vara tankspridd.
En riktig förbannelse.

Just nu är jag så trött att jag har svårt att hålla ögonen öppna. Jag lider lite efter gårdagen. Sammanlagt två kurser och tolv timmar drygt vid skolbänken. När jag kom hem - kvar i elva på kvällen - var jag så övertrött att jag hade svårt att somna.
Och så upp tidigt imorse för ännu en dags pluggande. Att det dessutom är mörkt dygnet runt underlättar inte.

Idag fick vi gå hem relativt tidigt. Min ambition var att skriva ett par rader om en bok som jag läste ut i söndags. Men tröttheten gör att jag inte hittar några ord.

Tror jag lägger mig i soffan ett tag och vilar. Det kanske får mig att piggna till lite?

Jag har alltid haft ett gott öga till Slash. Sitt destruktiva levene till trots, har han alltid gjort ett bra intryck på mig. Började läsa biografin om honom i eftermiddags.
Honom går jag till sängs med i kväll.

För ett tag sedan läste jag en bok som jag tyckte var helt bedrövlig. Jag sågade den rejält här på bloggen, då jag ansåg att den både var oetisk och obehaglig. Recensionen publicerade jag även på Boktipset.se - en sajt där man i stort sett bara betygsätter och kommenterar böcker man har läst.

Idag fick jag en kommentar på min recension av en tant på Boktipset. se som var helt hysterisk över min recension.  "Har vi läst samma bok eller?" inledde hon och fortsatte med meningen "alla invändningar tycks vara av privatmoralisk karaktär".

Ja? Är det inte vad en recension handlar om? Att jag som läsare redogör för mina åsikter om boken? Är man objektiv i sammanhanget faller ju hela syftet med att recensera.

Det är inte ofta jag svarar på bittra inlägg - varken här eller på Boktipset (där har jag å andra sidan aldrig varit med om det tidigare). Jag anser inte att det är värt att lägga tid på helt enkelt. Men idag kunde jag inte låta bli. Jag svarade tanten (med handen på hjärtat så är det inte det jag kallar henne för inom mig, utan ett mer passande ord för hennes attityd men det är så trist att skriva ut på en blogg) och berättade hur tacksam jag är över den förmånen att vara född i en demokrati och därför kan tycka precis vad jag vill och dessutom har rätten att säga det högt.

Det finns alltid en sån klick av människor överallt. Som blir upprörda om man inte tycker exakt likadant som dem. Som till och med kan använda uttryck som "du är ju helt dum i huvudet som...". Med andra ord menar dessa människor att om man har en annan åsikt än dem så är det ett kriterium för att vara "dum i huvudet". Säger inte det en del om dessa människors intelligensnivå istället?

Själv är jag glad över att alla har olika smak. Tänk vad tråkigt det skulle vara om alla tyckte lika om allting. Alla lyssnade på samma musik, läste samma böcker, åt samma mat, alltid körde missionärsställningen. BORING! 
Vad skulle vi då prata om med varandra? Vilket utbyte skulle vi ha av andra människor?
Inget alls förmodligen.

Inatt går jag och lägger mig med tacksamheten över att jag är väldigt olik kärri... tanten från Boktipset.se (Ulla hette hon dessutom - det namnet är det bara bittra människor som lystrar till. Förmodligen på grund av att det bara rimmar på en enda sak).
Och jag står fast vid min åsikt att boken var helt bedrövlig.

På torsdag - den 19 november - firar jag tio år som flygande. Ja, självklart har det inte varit tio år i sträck för väljer man en karriär inom flyget får man räkna med en hel del uppsägningar och konkurser under resans gång. Det hör till branschen, dessvärre.

Jag är "bara" inne på mitt fjärde bolag under denna tioårsperiod. Det är relativt lite - jag har kollegor som har betat av närmare tio stycken.

Så nu när jubiléet närmar sig har jag tänkt väldigt mycket på det jag har varit med om. Och det känns inte som om det är tio år sedan jag hade min första flygning, för jag minns den mycket väl. Den gick till Teneriffa.

Nu känns det som om cirkeln är sluten. Jag började på ett charterbolag, gick sedan vidare till reguljärflyg (började den kursen sex dagar efter terrordåden i september 2001 - inte den ultimata tidpunkten), blev uppsagd, gjorde ett lärorikt inhopp på ett kontor i ett par år, kom tillbaka till flyget och var ytterst tacksam över att ha kommit ifrån kontoret i någolunda bra skick, bolaget gick i konkurs, jag fick testa på hur det är att vara arbetslös och nu är jag tillbaka på ett charterbolag.

Det var en kort sammanfattning, men jag har fått vara med om så mycket under dessa år, lärt mig massor om hur jag själv och andra människor fungerar, fått skratta väldigt mycket och har haft oerhört roligt. Samt fått skinn på näsan!

Jag sa en gång när jag höll på att ruttna bort på kontoret jag jobbade på, att "flygvärdinnor är bara lyckliga i luften". Det är inte riktigt sant - jag finner glädje på så många andra sätt i livet också. Men det finns inget annat jobb som jag har haft som är lika roligt eller givande.
Det är få förunnat att ha ett jobb som man verkligen trivs på. Jag är tacksam över att jag har fått den möjligheten. 

Jag fullkomligt älskar julen. Och när det gäller själva högtiden blir jag gärna lite överexalterad. Här hemma pyntas det i överflöd - det glittar och glimmar, det bakas och framför allt spelas det julmusik.
För mig får julfirandet hålla på länge - jag börjar pyntadet och firandet tidigare för varje år. Jag är helt enkelt för otålig.

Idag på eftermiddagen var jag och storhandlade. Har man inte haft julkänslor tidigare, så får man det garanterat om man går in i en stormarknad i mitten av november. Det säljs julpynt, adventsljusstakar och julgodis. Sådant kan jag liksom inte motstå. Det triggar igång mig.

Idag blev det julklappspapper. Med Disneyfigurer! Ja, det ska gärna vara överdrivet allting. När det gäller julen anammar jag amerikansk standard, då uttrycket "less is more" inte existerar (ska jag nu vara helt ärligt så är det ett uttryck jag aldrig har som riktlinje).

Det blev en julskiva också. På fullt allvar köpte jag Carolas nya julskiva på engelska. Den spelade jag sedan på hög volym när jag kom hem och packade upp varorna och sjöng med (för det måste man göra) för full hals. Jag fick verkligen ståpäls av hennes duett med Paul Potts i "O holy night" (som för övrigt är en av mina riktiga julfavoriter).

Även om det inte är så många som är medvetna om det, så firar vi ju faktiskt julen till minne av Kristi födelse (det är alltså inte för att höja landets BNP). Och när man lyssnar på julmusik får man ibland uppenbarelser.

Jag fick en idag: Jag är övertygad om att Gud gav Carola stämband för att hon skulle sjunga. Endast. Det blir nämligen inte alltid så bra när hon pratar. Men när hon sjunger är det magiskt.

Han har alltid en plan.

Vilken vecka jag har haft. Jag är glad över att instruktören vi har på kursen har en sällsynt begåvning för pedagogik. Det innebär att man inte behöver ägna hela helgen åt att plugga - det mesta hon säger fastnar på en gång. Prov på måndag och jag känner mig faktiskt ganska lugn inför det (det gjorde jag aldrig när jag gick i skolan, men å andra sidan ägnade jag inte mycket tid åt att varken plugga eller lyssna på lärarna då).

Dagarna på kursen är dock lite längre och lite mer intensiva än vad jag hade räknat med. Jag har inte hunnit med att träna någonting alls i veckan, men det får jag ta igen nu i helgen istället.
Dessutom har jag sista skrivuppgiften till deckarkursen kvar att skriva - det är bara två gånger kvar på den. Sedan är det ju meningen att jag stå på egna ben.
Uppgiften är att skriva en synopsis för en bok, men jag inser att jag inte kommer att hinna med det. Ska istället försöka att göra klart kapitlet jag ska skicka in till Camilla Läckbergs deckartävling - det bidraget ska vara inne den 19 november, så jag har bara idag och imorgon på mig att finslipa.

Så det har gått från noll till hundra. Det är fullt upp. Därför har jag inte heller hunnit att uppdatera bloggen ordentligt.
Men jag är mycket tacksam över de läsare som faktiskt tittar in ändå varje dag.

Omständigheterna kräver en någon lättare litteratur som underhållning just nu. Jag behöver helt enkelt någonting att läsa som inte kräver för stor intellektuell ansträngning.
Kriminalkursen är i sin slutfas och att gå en jobbkurs samtidigt tar enormt mycket energi. Därför väljer jag att ge dessa två kurser min fulla uppmärksamhet.

Däremot behöver jag någonting att läsa på pendeln på mornarna (annars skulle jag bokstavligt talat DÖ av tristess, för att åka pendeltåg är bland det tråkigaste man kan göra. Det finns heller inte mycket som kan sätta ens tålamod på prov så mycket som kollektivtrafiken). Fast just under de här veckorna så känns inte den "seriösa" litteraturen som något alternativ - det skulle bli total kortslutning.

Jag läser just nu.... "Mina hemligheter" av Sophie Kinsella.

Det är chick-litt för er som inte vet. Chick-litt står nästan under kategorin deckare i finkulturella kretsar. Det är typ det värsta man kan ägna tid åt. Enligt dem som anser sig vara finkulturella alltså.

Själv sitter jag på tåget på mornarna och småskrattar lite för mig själv. För även om denna bok är långt ifrån ett mästerverk, så är den både rolig, varm och underhållande.
Nästan helt perfekt för ändamålet.