Jag vill inte dö - jag vill bara inte leva
Titeln på Ann Heberleins utlämnande och nakna berättelse om sin sjukdom bioplär typ 2 (tidigare manodepressivitet) säger allt. Det är en tunn bok på dryga 200 sidor men det räcker för att hennes öde ska fängsla sina läsare och ge dem en tankeställare. Jag tog upp boken, började att läsa och lade ifrån mig den när jag var klar. Jag kunde inte sluta.
Tro inte att den dramatiska titeln gör boken svårläst eller mörk. Heberlein väver in sin svarta humor i en text som visserligen på sina ställen är osammanhängande och nästan generande privat, men den går rakt in i mitt hjärta. Orden berör. Orden gör ont. Orden förklarar.
Främst är den här boken någonting att läsa för dem som aldrig har kommit i kontakt med psykiska sjukdomar. Eller för dem som är rädda att komma i kontakt med dem. För dem som förnekar att psykisk ohälsa är ganska ofta förekommande. För dem som tror att det bara drabbar "de svaga". Att psykisk ohälsa kan botas med att "ta sig samman".
Heberlein inleder boken med att skriva om hur jämlika alla är i väntrummet på psykakuten. Att vilken titel, yrkesgrupp eller samhällsklass man tillhör inte spelar någon roll. Hon är en mycket god iakttagare och ifrågasätter senare i boken vårt sätt att bunta ihop samtliga pskyiska sjukdomar till en. Vilket hon har rätt i; det är lika befängt som att göra samma sak med fysiska åkommor. Ett brutet ben går knappast att sätta i samma fack som ALS.
Jag vill ge "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" till alla mina vänner. För mycket av det jag har misslyckats med att förklara för dem, gör Heberlein åt mig.
Jag är tacksam över att hon har skrivit denna bok, att hon har haft modet att vara så öppenhjärtlig och ärlig.
En liten bok med ett stort budskap.
Betyg: 5 av 5.
Tro inte att den dramatiska titeln gör boken svårläst eller mörk. Heberlein väver in sin svarta humor i en text som visserligen på sina ställen är osammanhängande och nästan generande privat, men den går rakt in i mitt hjärta. Orden berör. Orden gör ont. Orden förklarar.
Främst är den här boken någonting att läsa för dem som aldrig har kommit i kontakt med psykiska sjukdomar. Eller för dem som är rädda att komma i kontakt med dem. För dem som förnekar att psykisk ohälsa är ganska ofta förekommande. För dem som tror att det bara drabbar "de svaga". Att psykisk ohälsa kan botas med att "ta sig samman".
Heberlein inleder boken med att skriva om hur jämlika alla är i väntrummet på psykakuten. Att vilken titel, yrkesgrupp eller samhällsklass man tillhör inte spelar någon roll. Hon är en mycket god iakttagare och ifrågasätter senare i boken vårt sätt att bunta ihop samtliga pskyiska sjukdomar till en. Vilket hon har rätt i; det är lika befängt som att göra samma sak med fysiska åkommor. Ett brutet ben går knappast att sätta i samma fack som ALS.
Jag vill ge "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" till alla mina vänner. För mycket av det jag har misslyckats med att förklara för dem, gör Heberlein åt mig.
Jag är tacksam över att hon har skrivit denna bok, att hon har haft modet att vara så öppenhjärtlig och ärlig.
En liten bok med ett stort budskap.
Betyg: 5 av 5.
Kommentarer
Trackback
