Maria L

I min ytterst privata undersökning om näthat började jag med att studera den person som anklagats för att vara den störste nätmobbaren av alla: Alex Schulman.

Det är ju en stämpel han drog på sig under tiden han bloggade på Aftonbladet under bloggnamnet "Att vara Alex Schulman". En blogg som han lade ner på eget initiativ i oktober 2007, då han själv tyckte att den gått över styr.
Jag hade inte läst enda inlägg under den tiden denna kontroversiella blogg var som mest omdiskuterad, men upptäckte till min glädje att inläggen fortfarande ligger kvar på nätet och därför kunde jag igår läsa igenom en hel del och själv bilda mig en uppfattning.
Jag ska tillägga att jag började att följa Alexs blogg först när den gjorde entré på 1000 apor, och den han nu skriver på Aftonbladet - "Att vara Charlie Schulmans pappa" - älskar jag. Den är fullkomligt lysande.

Förvisso var tonen i Alexs gamla blogg både hårdare och råare om man jämför med hans nuvarande, där kärleken till hans nyfödda dotter och hans flickvän är det huvudsakliga temat och värmen och tacksamheten för dessa två inte går att ta miste på.

Att han däremot fortfarande får dras med stämpeln som "nätmobbare" tycker jag är orättvist.

För tonen i de nutida bloggarna - varav väldigt många ligger högt placerade på listor över besöksstatistik - är så mycket värre än den Alex en gång i tiden hade.

Jag talar om tonårsflickor som alla ser ut att vara stöpta i samma form - utseendefixerade blonda penntroll med rosa plutläppar - vars enda syfte med sina bloggar är att skriva illa om varandra och anklaga den andre för ditten och datten. Dessutom framställer de sig själva att vara så gränslöst korkade att man funderar över om de verkligen förstår konsekvenserna av detta.
En flicka hade spelat in videoklipp av sig själv som hon filmat med en kamera i badrummet. Hon står och stryker sina platinablonda hårextentions samtidigt som hon talar osammanhängade om någonting och efter varje ord får ur sig ett läte som påminner om ett marsvins pip.

Detta är till allmän beskådan. Och jag funderade lite hur det blir när denna tjej så småningom ska ut i arbetslivet och sitter på en arbetsintervju och häver ur sig högst besynnerliga pipiga läten.
Jag är rädd att dessa flickor har en naiv förhoppning om att de ska kunna försörja sig resten av livet på att blogga. Vilket bevisligen inte deras stora förebild - Blondinbella (som ska tilläggas INTE baserar sin blogg på att vara elak mot andra) - inte ens kan (förtjänsten av hennes blogg var ju som bekant något blygsammare än vad hon ville ge sken av).

Det mest skrämmande är att dessa tonårsflickor - vars stora dröm är att bli en ny "bloggdrottning" och har gjort det till sin grej att rent utsagt vara överjävliga mot sina konkurrenter till denna titel - har så många läsare. Men det är egentligen inte så förvånande med tanke på att det är en generation som är uppväxta med Internet som kommunikationsforum.

Min studie av dessa bloggar pågick i ungefär två minuter - sedan hade jag tappat intresset totalt och jag förstod att om jag fortsatte att läsa skulle jag bli ännu mer bekymrad än vad jag redan var.

Jag ger rådet till dessa blonda flickor att snarast införskaffa sig ett exemplar av Liza Marklund och Lotta Snickares bok "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra".

Slutsummeringen av min studie är följande: Alex Schulman är ingen nätmobbare. Han är tam jämförelsvis. Rent av oförarglig.