Maria L

Grannkärringen (ja, hon förtjänar den titeln) mitt emot mig är bäst i hela världen på att gnälla på andra grannar. Bland annat beskyllde hon en nyinflyttad (mycket trevlig) granne för att inte ha tagit ut luddet ur torktumlarna i tvättstugan vilket blev mycket pinsamt eftersom den nya grannen inte ens hade använt tumlarna (ni förstår själva redan här att grannkärringen inte har mycket till liv).
Hon och en kärring i porten bredvid har även gaddat ihop sig mot en kille som bor på bottenplan och hävdar att han "spelar musik dygnet runt" och har mer eller mindre anklagat honom för att misshandla sin flickvän (jag däremot har aldrig hört ett ljud från hans lägenhet vilken tid på dygnet jag än gått förbi. Faktum är att jag inte ens vet hur människan ser ut).

Det ironiska är att - förutom ett knarkarluder som bodde i porten tidigare - så är det bara grannkärringen och hennes familj av grannarna som stört min nattsömn vid flera tillfällen än ett.

I natt väcktes jag av hennes son - som är en bra bit över tjugo - när han stod och bråkade med sin pojkvän/kompis från balkongen klockan 03:40. Jag gick ut och sa till honom att det var lite märkligt med tanke på att hans morsa är så duktig att gnälla på alla andra...

Jag misstänker att grannkärringen är bortrest. Men så fort jag får se henne kommer jag att påpeka att varken hon eller hennes familj ska kasta några stenar på andra framöver.

Så tack vare detta försov jag mig i morse. Somnade inte om förrän vid halv sju och vaknade igen tjugo i tio. Då var det bara att slänga i sig en kopp kaffe och ta på sig träningskläderna för att ta sig till gymmet och cykelpasset som började halv elva.

Inte alls den början på dagen jag önskade.

Det finns få saker jag tycker mindre om än särskrivningar. Det är en sådan respektlöshet mot mitt modersmål och har ingenting med skriv- eller lässvårigheter att göra.

Särskrivningar handlar endast om okunnighet (förmodligen en följd av att människor inte längre läser böcker).

Det är en strid jag vägrar att ge upp! Facebook-vänner som särskriver i sina uppdateringar hamnar omedelbart i det dolda!
En av de värsta särskrivningar jag med egna ögon fått uppleva var en person som särskrev ordet "lägenhet". Det är inte ens ett sammansatt ord!

Jag är inte ensam i min kamp. Läs Fredrik Strages härliga krönika och njut.

Vi står enade, Fredrik!

De senaste åren har mitt minne för namn försämrats markant. En gammal kollega som jag inte hade sett på flera år klev ombord en flygning härom månaden. Jag kunde minnas flygningar vi haft tillsammans, saker vi pratat om, övernattningar vi hade haft samtidigt.
Men jag kunde inte minnas hennes namn. Det var borta.

Igår hade jag lite ärenden i byn. Gå förbi Biblioteket och hämta en bok, till Apoteket för att köpa näsdroppar till jobbet och linsvätska till mig själv samt köpa lite mat på Willys.
Ingen stor beslastning för minnet, kan man tycka.

Jag njöt verkligen till fullo av min första lediga fredag på flera månader. Körde axlar och ett mycket intensivt och svettigt spinningpass på kvällen.
Gjorde ännu en saffranspannkaka när jag kom hem som jag ställde i ugnen under tiden jag skulle duscha.

När jag hade tagit av mig mina träningskläder var det dags att ta ur linserna ur ögonen. Det var då jag upptäckte - till min stora fasa - att jag har glömt att köpa linsvätska. Trots att det var orsaken till att jag ens gick in på Apoteket i går.

Idag är det dessutom helgdag vilket innebär att vårt lokala Apotek håller stängt. Även så i morgon. Och på måndag börjar jag jobba klockan sex på morgonen.

Av den anledningen blir det ett spontanbesök på Arlanda idag. Där hade Apoteket öppet. Från och med nu kommer jag att börja använda funktionen "anteckningar" i min iPhone frekvent. Det tar alldeles för mycket tid när man inte kommer ihåg saker.

Jag erkänner mig besegrad.

Sovmorgon och jag slår upp mina gröna redan halv sex på morgonen. Är inte helt återhämtad efter förkylningen så sömnen blir lidande eftersom det är svårt att andas.

Men jag älskar att vakna tidigt under vinterhalvåret. Det har alltid varit någonting speciellt med denna morgonstund. Alldeles tyst och mörkt ute. Mysfaktorn är hög när jag sitter vid köksbordet och dricker morgonkaffe.

Dock skulle den förbättras avsevärt med adventsljusstakar i fönstren!

Jag är övertygad om att det hade gått alldeles utmärkt att blogga via Ajfåunen idag om det inte hade varit för att jag har abonnemang hos 3. Min lur har varit död hela eftermiddagen på grund av driftstörningar (jag är glad att jag inte har jourtjänstgöring för jobbet skulle aldrig ha kunnat nå mig). Jag längtar till min bindningstid går ut så jag kan byta operatör.

Min dag i bilder ser ut så här:


Jag grundade med en stor lunch. Man ska aldrig shoppa på tom mage. Då tenderar man att göra dåliga affärer.


Sedan köpte jag massor med presenter till söta lilla ettåriga Amie och jag hittade exakt det jag ville ge henne (och lite till). Bilder på det lägger jag upp på bloggen efter kalaset (ifall att hon tjuvkikar).
Till mig hittade jag dock gudomligt söta koppar med cupcakes på (från Guldfynd). Först hade jag tänkt att köpa ett par koppar som jag hittade på Gallerix med toffsar på men jag tog ett moget beslut och lät dem vara (hur många prydnadskoppar behöver jag egentligen?).


Det är oktober snart och jag försöker alltid dra mitt strå till stacken för att stödja Rosa Bandet-kampanjen. I år köpte jag ett armband.


När jag sedan åkte vidare för att handla mat såg jag en buss och en personbil som hade krockat. Hoppas att ingen kom till skada.

Nu ska jag vidare till gymmet. Axlar och spinning står på agendan.

Igår kväll tänkte jag beställa Maria Montazamis bok på nätet. Eftersom jag var överdrivet trött igår lät jag bli (jag har en regel att aldrig göra affärer när jag inte är vid mina sinnens fulla bruk) och sköt därför upp det till ett senare tillfälle.

I morse fick jag för mig att ta handväskan med toffsar när jag skulle in till frissan.

Två till synes obetydande handlingar. Men jag tror ödet ville mig något. För när jag kom in till Stockholm i morse möttes jag av en skylt på Åhléns city:

"Maria Montazami signerar sin bok i dag mellan 16:30-18:00".

Det kunde jag ju bara inte missa när jag ändå var där!


Tofsväskan.


Åhléns city innan Marias entré.


Fina Maria anländer. Hon verkade så uppriktigt glad och rörd över att det var så många människor där som ville träffa henne.


Vilken härlig utstrålning kvinnan har! Och vad lång hon är. Jag kände mig kort och oglamourös i hennes närvaro. 


Marias signatur i min bok. Lycka!

Det tränades idag på lunchen. Rygg och spinning. När jag var klar med det såg jag att en kompis skickat mig en fråga om vi kunde mötas upp för en fika på eftermiddagen. Självklart ville jag det så jag stressade hem, duschade, slängde på mig lite mascara och drog iväg.

Facit efter dagen: Jag är och fikar med två jättegulliga killar och kommer hem med Ajfåunen full med bilder av deras hund! Inte en enda på mina kompisar!


Här ligger Daisy och halvsover i sin väska.


Vi fann varandra, jag och Daisy.


Husse bjussar på godis (ja, här är han faktiskt med lite grann på bild!).


Visst är hon söt, lilla Daisy?

Det är knappt att jag känner igen den kungliga huvudstaden under Pride. Folk är glada, harmoniska, snälla och artiga. Stockholm förvandlas under Pride - till det positiva.

Det riktigt värmer i hjärtat att det är så många som sluter upp för att visa sin solidaritet under paraden. Bedrövligt trångt är det men mycket kärleksfullt.


Mitt härliga sällskap idag: tre gamla kollegor. Vi följde paraden på Hornsgatan.


En glad paraddeltagare.



(DN)

Sommarens intentiva arbetsbelastning har satt sina spår:

1. Ömma fötter

Mina fötter att så pass svullna nu att jag känner mig som en av Askungens styvsystrar när jag ska stoppa i dem i mina skor.

2. Inga naglar

Såriga nagelband, skivade naglar - hårt arbetande hantverkare har snyggare händer än mig i nuläget.

3. Utebliven träning

I genomsnitt har jag hunnit med tre träningspass i veckan den senaste tiden. Saknar det.

4. Sned rygg

Jag lutar lite åt höger. Som tornet i Pisa.

5. Läsandet

Jag hinner med några sidor på bussen till och från jobbet. Längtar efter att kunna sitta på balkongen och läsa oavbrutet och frossa i spännande deckare.

Sex arbetsdagar kvar, vänner. Sex dagar!

Tidig morgon i en norrlänsk stad. Ett nästan fullsatt flygplan ska flyga ner till den stora flygplatsen norr om Stockholm. Resan kommer att ta sjuttio minuter. En timma och tio minuter.

Flygplanet lyfter, kabinpersonalen värmer vatten, gör iordning de försäljningsvagnar där passagerarna kan köpa en kopp kaffe, vatten, läsk. Det finns även ett fåtal frukostpåsar som innehåller en liten smörgås samt en juice till försäljning.

Eftersom passagerarna är många och frukostpåsarna få, säljer de snart slut på dessa. Det är cirka 50 minuter kvar till landning på en flygplats som har ett stort utbud av frukostställen att äta på.

Flygvärdinnan frågar en medelålders kvinna vad det får lov att vara.

Den medelålders kvinnan svarar att hon vill ha en frukostpåse.

Flygvärdinnan informerar den medelålders kvinnan om att de är slutsålda.

Den medelålders kvinnan svarar: "Redan?! Det var det värsta jag har varit med om!"

Och flygvärdinnan avundas den medelålders kvinnan. Hon avundas henne eftersom en slutsåld frukostpåse är det värsta hon har varit med om. Den medelålders kvinnan har tydligen aldrig fått sitt hjärta krossat, aldrig förlorat en närstående, aldrig blivit sårad, aldrig känt förtvivlan eller sorg.

När en slutsåld frukostpåse är det värsta man varit med om måste man vara världens mest priviligerade och lyckliga människa.

Man får hoppas att den medelålders kvinnan uppskattar sin lyckliga lott i livet.

Den här årstiden, hörrni... Det är nu jag vill trycka på pausknappen och låta det vara så här jämt. Det blir aldrig riktigt mörkt, aldrig riktigt kallt, man kan ha fönster och balkongdörr öppna dygnet runt, man sover i frisk luft, man behöver inte ta på sig massor med klädesplagg när man ska gå utanför dörren, människor är harmoniska och glada.

Och jag har hela konfekten kvar. Inte förrän om fyra veckor har jag min semester.

Sommaren är ljuvlig!

Klockan fem över fyra i natt klev jag - sminkad och i uniform - ut på gatan för att gå till stationen och ta nattbussen till jobbet.
Att man vid den tidpunkten på dygnet vanligtvis träffar personer som är på väg hem från krogen i något vingligt tillstånd är mer en regel än ett undantag.

Men i morse - fem över fyra - var det inga överförfriskade krogbesökare jag mötte utan en joggare.

Det kändes bara sorgligt.

Maria Montazami, hörrni. Vad glad hon gör mig varje gång jag ser henne. Älskade henne i gårdagens "Sommarkväll" i public service.

"Jag har också varit fattig och haft jättehåriga ben..."

Så spontan. Så lättsam. Så behaglig. Så underhållande.

Vad befriande det är med sådana människor. Kunde ju inte undgå att jämföra Montazami med en av de andra medverkande i programmet, Kajsa Grytt, som framställde sig själv som oerhört bitter.

Det måste ta så enormt mycket positiv energi att göra varenda liten sak till ett politiskt ställningstagande.

Slappna av, Kajsa! Lär av Montazami!

Midsommardagen har tagit över den roll som Långfredagen hade förr i tiden: årets tråkigaste dag. Det är som om hela landet ligger i dvala. Invånarna för att de är bakis, infrastrukturen för att allting är stängt.

Förra året gick jag på bio på Midsommardagen. Jag var lite uttråkad och därför valde jag att åka till Kista Galleria eftersom jag då kunde döda ett par tråkiga timmar i diverse butiker och att de i sin slogan skryter om att "de alltid har öppet".
Denna slogan gäller tydligen inte Midsommardagen.

Jag kom till Kista Galleria tre timmar innan min film skulle börja. Allting, förutom McDonalds, var stängt.

Det blev en tre timmar lång fika på Donken innan bion började. Oändligt långa tre timmar. Obeskrivligt tråkiga.

Jag vill inte påstå att jag har roligare i år. Min jobbjour började halv fyra i morse och jag är låst fram till halv två. Sedan är agendan tom.
Det är dagar som dessa som man är lyckligare än någonsin över att det finns böcker.