Blek uppföljare
Peter Mays första bok i Lewis-triologin - "Svarthuset" - beskrev jag som "nästan magisk". Uppföljaren - "Lewinmannen" - är inte lika vass. Det händer direkt ingenting.
Fin Macleods är numera före detta poliskommissarie och har återvänt (för gott?) till ön Isle of Lewis för att restaurera sina föräldrars torp.
I en torvmosse på ön finner man liket efter en ung man. Man har bara en ledtråd och det är en DNA-analys som visar att han är släkt med en dement och åldrad lantbrukare, Tormod Macdonald. Som också är far till Fins stora ungdomskärlek, Marsaili. Men Tormod har alltid hävdat att han är enda barnet och ingen har någonsin hört talas om några släktingar.
Vi får följa historien väldigt mycket ur Tormods perspektiv. Alldeles för mycket. Hans förvirring på grund av hans dementa tillstånd gör ingenting för att föra handlingen framåt. Jag blir mest irriterad och vill bläddra förbi sidorna. Varken intrig eller handling tar någonsin fart. Magin från den första boken är som bortblåst.
Min förhoppning är att bok tre får igång glöden igen.
BETYG: 2 av 5
Godkänd semesterdeckare
Det har gått nästan sex år sedan jag läste en bok av Lars Bill Lundholm. Då var det "Gamla stan -morden". En bok som gav mig fruktansvärt motbjudande eftersmak i munnen (orsaken till detta kan ni läsa HÄR). Men eftersom hans tre första böcker om Axel Hake var riktigt bra - och med förhoppningen att man inte gör ett sådant klavertramp fler gånger i sin karriär - gav jag honom en chans till med den femte och senaste boken i serien: "Citymorden".
Boken inleds med att tre maskerade rånare genomför ett brutalt dåd i Stockholms tunnelbana. Två personer - föraren och en passagerare - mördas. De tre rånarna är unga flickor.
Kriminalkommissarie Axel Hake tar hand om fallet.
"Citymorden" är lättläst och underhållande. Den når inte riktigt upp i samma klass som de tre första böckerna i serien men den är idealisk som semesterdeckare. Tempot är högt, texten flyter på. Det är förmodligen ingen bok jag personligen kommer att lägga på minnet men den får klart godkänt i betyg.
BETYG: 3 av 5
Bild lånad av adlibris
Marklund snubblar på mållinjen
Den här är bra. Faktum är att "Lyckliga gatan" nog är det bästa Liza Marklund skrivit om Annika Bengtsson sedan de två första böckerna i serien.
Den före detta riksdagsmannen - och numera riskkapitalisten - Ingemar Lerberg hittas mycket svårt torterad och medvetslös i sitt hem på Solsidan. Hans unga hustru är försvunnen och Annika Bengtsson får i uppgift att gräva i fallet.
Samtidigt är hennes chefredaktör på Kvällspressen - Anders Schyman - utsatt för ett mediadrev där han anklagas för att ha ljugit om en historia som utspelat sig tjugo år tidigare.
Har dessa händelser någonting med varandra att göra?
Det är rysligt spännande. Marklund ägnar inte tid åt meningslösa utsvävningar. Hon piskar på sin berättelse, det går undan, styckena är korta och hon ser till att alltid ha läsarens fulla uppmärksamhet. Intrigen är så skickligt uppbyggd men mot slutet händer det någonting. Det känns som om hon tappar fokus. Trådarna som ska knytas ihop börjar istället att spreta åt olika håll och min läsupplevelse slutar med en besvikelse. Det var ju så bra i början!
Nu återstår bara en bok om Annika Bengtsson. Och det kanske är en bra idé att avsluta serien där. Jag tror Marklund behöver nya utmaningar.
BETYG: 3 av 5
Krystad och förutsägbar
Jag hade fasat för att börja på triologin om "Veronica Bergmans svaghet". Den första i serien - "Kråkflickan" - beskrevs som otäck, spännande, oförutsägbar, absurd, välskriven.
Kanske är det orättvist att recensera böckerna för sig innan man har en helhet men mitt första intryck av bok nummer ett är: överskattad. Jag har läst det här förut.
Handlingen är ganska rörig så speciellt "välskriven" tycker jag inte att den är. Två kvinnors vägar korsas. En psykoterapeut och en polis. En pojke med invandrarbakgrund hittas död i ett buskage. Allting känns så fruktansvärt krystat.
"Kråkflickan" (Jerker Eriksson/Håkan Axlander Sundquist) bjuder inte mig på några överraskningar. Tyvärr tycker jag att den är förutsägbar, föga spännande och slarvigt komponerad. Boken är förvisso lättläst men det beror mest på att språket gränsar till att vara banalt. Det skulle kunna vara manus till en av de senare Beck-filmerna.
Men jag ska inte döma ut triologin ännu. Jag ska läsa de andra två böckerna också. Kanske får historien ett uppsving och tar oväntade vändningar i dem. Det skulle behövas.
BETYG: 2 av 5
Imponerande hantverk
"Fasanjägarna" är ingenting annat än ett förbaskat imponerande hantverk. Trådarna är så elegant vävda, drivet i texten, den bitska humorn. Stundtals väldigt obehaglig men det är då man inser Jussi Adler Olsens storhet: att skapa obehag utan att gå över gränsen (Lars Kepler, se och lär).
Här får Carl Mörck och hans assistent Assad ett fall från 1987 då ett syskonpar hittas brutalt mördade i en sommarstuga. Polisens utredning pekar mot en grupp internatskoleelever men bevisningen mot dem håller inte och fallet läggs på is.
Adler Olsen har en fantastisk förmåga att skapa spänning i varje ord, på varje sida i boken. Han för oss läsare på villospår med en sällsynt skicklighet. Jag häpnar över hur briljant man faktiskt kan skapa en spänningsroman. Det är genomtänkt, det är genialiskt, det är en bok som har sitt grepp om läsaren från första till sista sidan.
BETYG: 5 av 5
Åh, så sött!
Det här är lättsamt. Det här är sockersött. Det är som att läsa ett manus till en Lasse Hallström-film. Marita Conlon-McKennas "Kockskola för ensamma hjärtan" är inget litterärt mästerverk. Men man mår bra av att läsa den. Man blir glad. Och det är en välkommen motsats till alla spänningsromaner jag läser.
Ett sött litet lyckopiller.
BETYG: 3 av 5
Mindre bra
Det här är mindre bra. Kanske är det en effekt av att ha läst två fullkomligt lysande böcker innan som gjorde att Mo Hayders "Ritual" inte alls imponerade på mig.
Den är bitvis osammanhängande, onödigt brutal och detaljerad på sina ställen och helhetsintrycket är rörigt. Det är till och med så rörigt att jag inte riktigt förstår i vilken ordning jag ska läsa hennes böcker.
Jag får aldrig grepp om intrigen och många trådar lämnas olösta. Det är aningens för flummigt och jag blir aldrig berörd. Mer irriterad över att handlingen spretar så mycket i olika riktningar.
Mo Hayders "Ritual" kan ni lägga i listan "icke prioriterat". Det finns så många andra böcker som är mer värda att lägga tid på.
BETYG: 1,5 av 5
Nästan magiskt
Peter Mays "Svarthuset" är först väldigt seg. Det är mycket ältande över det förflutna. Det sega försvinner när jag under läsandets gång inser att det är det förflutna som har huvudrollen. Efter dryga hundra sidor är det svårt att lägga boken ifrån sig.
Ön Isle of Lewis drabbas av ett brutalt mord. Till ön skickas kriminalkommissarie Fin Macleod för att undersöka om brottet kan ha någon koppling till ett liknade mordfall i Edinburgh. Macleod är själv född och uppvuxen på ön men har inte varit tillbaka på arton år. Han blir motvilligt tvingad att möta sitt förflutna som han under åren försökt lägga bakom sig.
"Svarthuset" är oförutsägbar, annorlunda och fylld med många överraskningar. Och glädjen som jag känner när jag upptäcker att det här är den första boken i en triologi. Jag längtar efter del två för det här är riktigt, riktigt bra. Bara miljöbeskrivningarna av de skotska öarna gör boken läsvärd.
Det är nästan magiskt.
BETYG: 4,5 av 5
Otäck fullträff
Jodå. Jag har sett Jussi Adler-Olsens böcker på hyllorna. Och de har legat på "vill läsa"-listan ett bra tag. Men det var inte förrän jag skulle iväg på lång semester som jag äntligen tog mig tid att läsa någonting av honom. Dessvärre tog jag bara med mig två böcker vilket resulterade i en liten kris i solstolen. Jag ville ha mer. Jag ville genast kasta mig över resten av böckerna.
Jag tappade nämligen andan av förtjusning. Redan efter den första boken - "Kvinnan i rummet" - visste jag att jag funnit en ny favoritförfattare.
Det är väl ingen hemlighet att jag redan är svag för danska kriminalförfattare men Adler-Olsen höjer ribban rejält. I "Kvinnan i rummet" fängslar han mig med en ovanligt skicklig intrig kryddat med svart humor i dialogerna mellan huvudrollsinnehavaren Carl Mörck och hans assistent Assad.
Mörck leder "Avdelning Q". En avdelning som tar hand om "cold case"-fall, det vill säga gamla ouppklarade fall. En tjänst som Mörck fått av ledningen eftersom de egentligen inte vet vad de ska göra med honom. Han är tillbaka i tjänst efter en traumatisk upplevelse där han och två kollegor blev nedskjutna. En kollega dog i skjutningen, den andra ligger totalförlamad på sjukhus.
Fallet som Mörck och Assad tar sig an gäller försvinnandet av en ung och lovande politiker, Merete Lynggaard.
Kanske var det så att anledningen till att det dröjde så länge för mig att läsa en bok av Adler-Olsen var att jag var skeptisk till själva handlingen. Cold case-fall? Gamla ouppklarade fall? Kan det verkligen vara spännande?
Svaret är JA med stora bokstäver. Jag var på helspänn från sida ett. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som var så spännande, fängslade och otäck. Jag kunde inte - ville inte - lägga boken ifrån mig.
"Kvinnan i rummet" är en otäck fullträff. Personer med tendenser för klaustrofobi kanske ska tänka efter en eller två gånger innan man läser den. Men vi andra får njuta av ett rent mästerverk.
BETYG: 5 av 5
Måndag
Vid poolen idag
På den här semestern har jag redan skaffat mig två nya favoritförfattare. Idag blir det ännu en ny bekantskap: Mo Hayder.
Ruskigt bra inledning för Kepler
Biter man inte redan på naglarna så börjar man garanterat att göra det när man läser Lars Keplers senaste deckare "Stalker". I alla fall de första hundra sidorna. Som i tidigare böcker är tempot högt och inledningen är mycket otäck. Känsliga läsare bör inte ha "Stalker" som godnattsaga utan läsa den på dagtid med samtliga lampor i huset tända och dubbla lås på dörren.
Filmer dyker upp hos Rikskriminalpolisen på kvinnor smygfilmade i sina hem. De hittas sedan dödade på det mest bestialiska sätt. Hypnotisören Erik Maria Bark gör comeback i "Stalker" och ja, man hittas lokalisera Joona Linna också.
Det är vansinnigt spännande i dryga hundra sidor. Sedan är det som om boken krockar mot en bergvägg. Det maler bara på och slutet är olidligt utdraget. Så otroligt sorgligt när inledningen är så ruskigt bra.
Dock lär denna bok ligga i många julklappar i år och självklart fungerar den alldeles utmärkt att läsa under julledigheten. Den är väldigt lättläst och tilltalar en bred publik.
"Stalker" fungerar förmodligen bättre på vita duken än i bokform.
BETYG: 2 av 5
Bild lånad av cdon
Lagom läsning i Mellandagarna
Jo, men det här är godkänt. Varken mer eller mindre. En lagomdeckare. Spännande och ambitionen har väl (misstänker jag) varit att skapa en svensk version av Jack Reacher. Hurvida det går hem i stugorna låter jag vara osagt men personligen blev jag underhållen och faktiskt sugen på en uppföljare av Carl-Johan Vallgrens "Skuggpojken" (av oklar anledning väljer han att skriva under pseudonymen Lucifer).
Inledningen är mycket stark. Sommaren 1970 försvinner ett barn från Kristinebergs tunnelbanestation. Många år senare försvinner även pojkens bror. Uppgiften att lösa fallet får den oerhört trasiga tolken (!) Danny Katz.
Tyvärr håller inte styrkan boken igenom. Den tappar fart på vägen. Men det här är perfekt läsning i soffan i Mellandagarna! Bra driv i texten och okomplicerad intrig. Lagom läsning när man ska smälta julmaten.
BETYG: 3 av 5
Se filmen istället!
Det är segt. Stundtals osammanhängande. Rörigt. Jag tappar konstant intresset och märker hur jag på vissa ställen bara skummar igenom texten. Blir aldrig fängslad. Bara uttråkad. Vill att det ska ta slut.
Sedan ser jag trailern för filmen på tv och tänker: "kan den här lilla filmsnutten verkligen vara knuten till en så sorgligt tråkig bok?".
Som bok är Gillian Flynns "Gone girl" ett trist misslyckande. Som film är den ett mästerverk.
Nick och Amy Dunne har ett till synes perfekt äktenskap. Efter några hektiska år i New York har de slagit sig till ro i en sliten småstad i Missouri. Nick äger en bar tillsammans med sin tvillingsyster. Amy skriver dagböcker. Och det är de två parallella historierna som vi får följa.
På parets femte bröllopsdag försvinner Amy och Nick blir misstänkt. Var den perfekta idyllen bara en fasad?
I bokform en gäspning. I biosalongen tappar man andan.
Filmen är nämligen helt briljant. Trots sin längd (över två timmar) så är det ruskigt spännande från första sekunden. Och ingen förtjänar nästa års Oscar för kvinnliga huvudroll mer än Rosamund Pike.
Så strunta i boken. Se filmen istället.
Hjälp inför höstens rensning
Jag blir alltid mer kreativ på hösten. Måhända beror det på att man tillbringar mer tid inomhus, de levande ljusen gör sin comeback i hemmen och att rutinerna i vardagen gör att man vill ha en förändring.
På hösten bläddrar jag mer än gärna om och om igen i mina inredningsböcker (och magasin). Jag rensar i skåp och lådor (ofta ganska skoningslöst), säljer eller donerar bort det jag inte vill ha kvar, slänger det som är trasigt och inte kan vara till glädje för andra.
När man gör en utrensning hemma kan det vara bra att få lite hjälp på traven eftersom sådana projekt annars lätt urartar och resultatet blir om möjligt ännu sämre än när man började.
En av de bästa böckerna i genren "rensa-i-röran" är Mary Lamberts "Stora boken om att röja och rensa". Här listar Lambert lugnt och metodiskt hur man rensar rum för rum till punkt och pricka. Vad man ska behålla, vad man ska göra sig av med, hur man skapar en trevlig stämning i sina rum, hur man bättre kan organisera sina ägodelar, förvara dem, hur man bäst placerar belysning, speglar och möbler.
Det finns till och med sidor i boken avsatta för egna noteringar. Och efter varje rum och varje utrensning ger Lambert små tips om "belöningar" att ge sig själv.
Det är en väldigt trevlig och praktisk bok att ha i sin ägo. Många bra idéer hur man förvandlar sitt hem utan att behöva lägga ut en förmögenhet på det. Idéer och råd man kanske bör använda sig av varje eller vartannat år.
BETYG: 5 av 5
Kalla kårar av helt fel orsaker
Överst på listan över böcker ni inte behöver läsa sommaren 2014 hamnar - inte helt oväntat - Viveca Stens senaste Sandhamndeckare, "I maktens skugga". Inte ens Mari Jungstedt kan hota denna kalkonbok från toppen. I Jungstedts böcker kan man åtminstone få njuta av fina miljöskildringar av Gotland. När jag däremot läser Stens beskrivning av Sandhamn och dess miljöer känner jag mest bara: "Fy fan! Jag vill aldrig sätta min fot där!". Om Sten medvetet väljer att förfula ön för att skrämma bort invasionen av turister på sommaren låter jag vara osagt.
Inledningen är smärtsamt seg och utdragen. Det är ett obegripligt och tråkigt förspel där vi dels får lära känna riskkapitalisten Carsten Jonsson alldeles för väl, dels får en uppdatering om vad som hänt den meningslösa Nora de senaste fyra åren (jag har inte alls bilden klar för mig vad hennes roll i Stens böcker faktiskt är). Polisen Thomas är less på sitt jobb och efter 132 sidor dör äntligen någon.
Det blir aldrig spännande. Språket är platt och amatörmässigt. Och jag stör mig någonting överjävligt på vänsterpropagandan i boken: alla människor som har pengar är onda och ytliga.
Mest av allt lider jag med Stens förläggare. Finns det verkligen inte bättre manus än så här att ge ut i Sverige?
"I maktens skugga" ger mig kalla kårar - av helt fel orsaker.
BETYG: 1 av 5
Ett stycke självplågeri
Jag medger att det är vågat - och nästan dömt att misslyckas - när man tar sig an en bok när man skoningslöst sågat den första i serien. Ärligt talat trodde jag inte att det skulle bli fler böcker för Börjlinds än debuten "Springfloden".
Tyvärr satte de sig återigen ner för att skriva en bok till (istället för vad de behärskar: tv-manus). Den här gången resulterade det i "Den tredje rösten". I centrum står återigen det osannolika paret Olivia och Tom. En polisstuderande som nu är klar med sin utbildning men inte vill jobba som polis och en hemlös fd kriminalkommissarie som numera hyr in sig i en hytt på en båt.
Ett iscensatt självmord i Stockholm och ett mord i Marseille ska tydligen vara sammanlänkande men vägen dit är seg, spretig, ofokuserad och babblig. "Den tredje rösten" är en kavalkad av oväsentligheter.
Måhända är det den extrema sommarvärmen som får mig att komma igenom boken. Den banala texten och nästan barnsliga språket gör boken löjligt lättläst vilket är det man mäktar med i hettan.
Fler chanser än två får dock inte Cilla och Rolf Börjlind. Det vore slöseri med tid och självplågeri att genomlida ännu en bok skriven av dem.
BETYG: 1 av 5
Förutsättningarna finns ju där
Jag vill så gärna älska Sharon Bolton. För det skulle kunna bli så bra. I hennes andra bok med kriminalpolisen Lacey Flint - "Livrädd" - sköljer en våg av självmord bland de kvinnliga studenterna i Cambridge. Polisen tror inte att det är en rad sammanträffanden men kan samtidigt inte bevisa det.
Förutsättningarna finns där. Men det är som att Bolton vill för mycket. Det blir som en soppa med för många kockar. Det blir stundtals osammanhängande (flera gånger får jag bläddra tillbaka och läsa om stycken) på grund av för mycket detaljer, för kompakt text, för mycket oväsentlig information. Man borde skoningslöst ha kortat av boken med hundra sidor. Då hade vi läsare fortfarande haft kvar spänningen. Nu maler det bara på i oändlighet och man tappar intresset för intrig och handling.
Inledningen är seg och man kommer aldrig riktigt in i boken.
Jag blir lite sorgsen över att tillfället till en riktigt bra kriminalroman går till spillo. Jag skulle önska att Boltons förlag tog hennes manuskript och rensade bort alla onödiga ord innan de kom till tryck. För hennes idéer är bra. Det är bara det att hon inte kan leverera dem.
Nu tar jag en paus från Bolton. Jag kommer att läsa även den tredje boken så småningom. Och hoppas då att hon rensat lite mer i sin text.
BETYG: 2 (-) av 5
Inspirerande inredning från Leila
Jag tror att det är fler än jag som blivit gröna av avund efter att ha sett de fantastiska kök som Leila Lindholm har bakat och lagat mat i under åren. Pittoreska miljöer med en härlig blandning av vintage, retro och färger. Sådana kök man bara vågar drömma om att ha själv.
Men helt omöjligt att förverkliga dessa drömmar är det ju inte. När det gäller inredning är det bara fantasin som sätter gränser (och ibland brist på kunnande). Leila ger oss nu lite hjälp på traven i vårt inredande i boken "Welcome home".
Tillsammas med Ulrika Magnusson har Leila skapat en helt magnifik bok där vi får tips och konkreta idéer om hur vi kan skapa vårt eget drömboende. Influenserna från USA och Frankrike är tydliga: inspirationen kommer från New England, den franska romantiken och vintage.
Boken är fylld av ljuvliga, inspirerande fotografier. Bara man bläddrar i den kommer inspirationen igång.
Många praktiska råd får också den som vågar sig på en "home make-over" själv.
Ingen bok för den som föredrar den skandinaviska, stela, spartanska och avskalade inredningen. Tycker man däremot om färger, vintage, värme och det personliga bör man ha den här boken i sin ägo.
Jag älskar den!
BETYG: 5 av 5
Bridget Jones är tillbaka!
Vår älskade Bridget Jones är tillbaka! Men vem hade anat att den ständiga kedjerökande singelkvinnan vid 51 års ålder skulle vara änka och mamma till två små barn?
Det är hon i alla fall i "Mad about the boy".
Boken är som tidigare böcker skriven i dagboksform och Bridget är fortfarande lika rolig, kvick och hysterisk. Hon jagar Twitterföljare, kämpar mot övervikten och letar naturligtvis efter kärleken.
Trots att man skrattar högt på vissa ställen i boken så ska man ändå ge Fielding en eloge för att hon vågar ta upp ämnen som är lite tabu: hur man går vidare i livet efter att ha förlorat en livskamrat och det allra mest otänkbara av allt; när en äldre kvinna träffar en betydligt yngre man.
"Mad about the boy" är inte på något sätt ett litterärt mästerverk. Men den är rolig, underhållande och en frisk fläkt. Och ett måste för oss som älskar Bridget!
Chicklit-genren har de senaste åren varit en besvikelse för mig och därför är Fieldings (och Bridgets!) comeback så välkommen. Det är befriande att läsa någonting som lockar till skratt och värmer hjärtat på bästa möjliga sätt.
Lättläst bok.
BETYG: 3 av 5
