Maria L

Jodå. Jag har sett Jussi Adler-Olsens böcker på hyllorna. Och de har legat på "vill läsa"-listan ett bra tag. Men det var inte förrän jag skulle iväg på lång semester som jag äntligen tog mig tid att läsa någonting av honom. Dessvärre tog jag bara med mig två böcker vilket resulterade i en liten kris i solstolen. Jag ville ha mer. Jag ville genast kasta mig över resten av böckerna.

 

Jag tappade nämligen andan av förtjusning. Redan efter den första boken - "Kvinnan i rummet" - visste jag att jag funnit en ny favoritförfattare.

Det är väl ingen hemlighet att jag redan är svag för danska kriminalförfattare men Adler-Olsen höjer ribban rejält. I "Kvinnan i rummet" fängslar han mig med en ovanligt skicklig intrig kryddat med svart humor i dialogerna mellan huvudrollsinnehavaren Carl Mörck och hans assistent Assad.

 

Mörck leder "Avdelning Q". En avdelning som tar hand om "cold case"-fall, det vill säga gamla ouppklarade fall. En tjänst som Mörck fått av ledningen eftersom de egentligen inte vet vad de ska göra med honom. Han är tillbaka i tjänst efter en traumatisk upplevelse där han och två kollegor blev nedskjutna. En kollega dog i skjutningen, den andra ligger totalförlamad på sjukhus.

 

Kanske var det så att anledningen till att det dröjde så länge för mig att läsa en bok av Adler-Olsen var att jag var skeptisk till själva handlingen. Cold case-fall? Gamla ouppklarade fall? Kan det verkligen vara spännande?

Svaret är JA med stora bokstäver. Jag var på helspänn från sida ett. Det var faktiskt länge sedan jag läste en bok som var så spännande, fängslade och otäck. Jag kunde inte - ville inte - lägga boken ifrån mig.

 

"Kvinnan i rummet" är en otäck fullträff. Personer med tendenser för klaustrofobi kanske ska tänka efter en eller två gånger innan man läser den. Men vi andra får njuta av ett rent mästerverk.