Maria L

Peter Mays första bok i Lewis-triologin - "Svarthuset" - beskrev jag som "nästan magisk". Uppföljaren - "Lewinmannen" - är inte lika vass. Det händer direkt ingenting.

 

Fin Macleods är numera före detta poliskommissarie och har återvänt (för gott?) till ön Isle of Lewis för att restaurera sina föräldrars torp.

I en torvmosse på ön finner man liket efter en ung man. Man har bara en ledtråd och det är en DNA-analys som visar att han är släkt med en dement och åldrad lantbrukare, Tormod Macdonald. Som också är far till Fins stora ungdomskärlek, Marsaili. Men Tormod har alltid hävdat att han är enda barnet och ingen har någonsin hört talas om några släktingar.

 

Vi får följa historien väldigt mycket ur Tormods perspektiv. Alldeles för mycket. Hans förvirring på grund av hans dementa tillstånd gör ingenting för att föra handlingen framåt. Jag blir mest irriterad och vill bläddra förbi sidorna. Varken intrig eller handling tar någonsin fart. Magin från den första boken är som bortblåst.

Min förhoppning är att bok tre får igång glöden igen.