Önskejobb: Kändis
När jag var tonåring på 80-talet tyckte jag att årtiondet var oerhört "plastigt". Då - när man var mitt uppe i det - upplevde jag både ideal och kultur som oäkta. Inte hade jag någonsin kunnat tro att jag senare i livet skulle bli nostalgisk över dessa år.
Men när jag ser tillbaka i bakspegeln inser jag - att trots vi levde i en finansiell bubbla som sedan sprack med besked - så var en del engagemang genuina.
En av de personer jag såg mest upp till - och fortfarande gör - var Bob Geldof.
Geldof var en avdankad popstjärna ("stjärna" är i det här sammanhanget att ta i) som hade EN hitlåt i bakfickan från 1978. Han hade ingen förmögenhet i pengar, men han hade vänner kvar i musikindustrin.
Till julen 1984 ringde denne ganska fattige föredetting runt till sina vänner och bad dem ansluta till ett projekt han hade. Det var inte svårt att få dåtidens stora namn inom pop och rockbranschen att tacka JA till vad han bad dem om.
Geldof hade nämligen ett par veckor tidigare sett ett nyhetsinslag på BBC om den akuta och katastrofala svälten i Etiopien, och beslöt sig då för att göra någonting åt saken.
Reslutatet blev att alla visste vem Bob Geldof var lagom till julen 1984. Följande sommar (den 13 juli 1985) sändes den legendariska Live Aid-galan direkt världen över med ca en och en halv MILJARD tittare.
Bob Geldof kommer alltid att bli mest ihågkommen för att han var mannen som gjorde en insats för svältoffren i Afrika.
Idag - drygt 25 år senare - är klimatet annorlunda.
Idag vill man bli känd. Vad man blir känd för har mindre betydelse. Det verkar snarare som att ju mindre anstängning man behöver göra för att nå berömmelse, desto bättre.
Man kan medverka i en dokusåpa på tv och ha sex inför landets befolkning på bästa sändningstid. Fast idag känns den idéen redan passé.
Idag gör man sig ett namn på att blogga. Och då ska det självklart vara provokativt på något sätt.
Just nu cirkulerar det i en film på nätet där en snart sextonårig flicka filmar sig själv i ett badrum, drar i sina platinablonda hårextentions, pratar egentligen ingenting utan avger små läten som påminner om en hamster. Hon har blivit till allmänt åtlöje för att hon själv framställer sig som sjukt korkad och kommentarerna kring detta lilla filmklipp för tankarna till lyteskomik.
Det är tragiskt på så många nivåer att jag inte orkar rada upp dem alla. Men en av de mest dystra reslultaten av denna exponering är att denna lilla flicka har fått rekordmånga besökare till sin blogg. OCH DET GLÄDJER HENNE! Hon har inte insett eller förstått att folk skrattar åt henne och driver med henne.
Hon är bara glad över att hon numera är KÄND.
Att sedan flickstackarens föräldrar inte drar i nödbromsen och ser till att hon tar bort de pinsamt korkade filmer och inlägg hon har gjort (hennes svenskalärare kan inte heller vara speciellt stolt över sina insatser, eftersom ungefär varannat ord hon skriver är felstavat) gör mig bara ledsen.
Eller är föräldrarna vaninnigt stolta över att ha en dotter som är KÄND trots att hon bara är känd för att vara skrämmande spånig?
