Maria L

1992 gjorde jag tillsammans med ett gäng bekanta en välgörenhetsföreställning gör AIDS-forskningen (det var på den tiden jag sjöng). Det som var det mest fantastiska var att vi på fullt allvar trodde att de få slantarna vi samlade in på detta evenemang faktiskt skulle kunna göra en skillnad. Ja, vi trodde nästan att vi skulle bidra till att gåtan kring AIDS skulle lösas.
Lite mer än sjutton år senare är AIDS fortfarande obotligt och inget vaccin finns - dock har man hittat bra bromsmediciner med tiden. Och kanske, kanske bidrog vår insats till att man åtminstone kommit ett steg längre fram i forskningen.

Poängen är att vi hade visioner och vi vågade tro på oss själva. Det är det som är så härligt med ungdomen - allting är möjligt och man har ambitionen att förändra världen.
Någonstans på vägen när man blir äldre försvinner de naiva - men ytterst goda - visionerna. Med åren kommer också insikten om hur liten man är på jorden. Vilket egentligen är en ganska trist inställning - för på något sätt deklarerar man då att man har givit upp.

Vart jag ville komma med denna lilla historia var att en av de andra optimistiska sångarna - Thomas - skrev ett sådant fantastiskt litet citat i vårt showprogram (som med sponsrade pengar från den kommunala musikskolan trycktes upp på A4-papper som vi sedan vek dubbla för att ge dem ett mer "seriöst" utseende). Det var någonting i stil med:

Det största nöjet i livet är att göra sådant som människor säger till dig att du inte kan göra.

I perioder i livet har jag anammat dessa ord - då självförtroendet varit på topp. Och jag har faktiskt åstakommit saker i livet som förvånat - och imponerat - både mig själv och omgivningen.

I dagsläget är varken självförtroendet eller orken att förverkliga mina drömmar på topp. Många olika omständigheter har bidragit till att jag - för tillfället - inte är den driftiga tjej jag en gång var.
Men det kanske är just vid sådana perioder det är som bäst att utmana sig själv.

Jag betalade in summan för kursen i att skriva kriminalromaner idag. När jag lade räkningen på lådan (jo, jag betalar faktiskt mina räkningar så fortfarande) så fick jag en panikartad känsla.

Vad är det egentligen jag har gett mig in på?

Jag är en arbetssökande flygvärdinna som har ett förflutet som aerobicsinstruktör, sångerska (på amatörnivå) och under en mörk period av livet, speditörsassistent, som vill skriva kriminalromaner. Dessutom är jag kvinna! Ingen av dessa meriter kommer att vara till min fördel.

Det är ju faktiskt inte så att marknaden direkt skriker efter fler kvinnliga deckarförfattare - jag kommer att ätas levande!

Detta kommer att bli en utmaning utan dess like.