Bloggens uppkomst och näthat del 1
Jag läste aldrig bloggar innan jag själv startade en. Det finns ingen arrogant och märkvärdig anledning till det. Själva fenomentet hade bara gått mig förbi.
Anledningen till det var att jag under perioden då bloggarna fick sitt genombrott under tre år (2004-2007) arbetade på ett kontor där mitt främsta arbetsredskap var en dator. I åtta timmar per dag satt jag framför datorn - därför vägrade jag att skaffa mig en för hemmabruk. På denna arbetsplats blockade man nästan alla sajter under själva arbetstiden - till och med nyhetssidorna. Endast under lunchtid hann man att uppdatera sig om vad som hände i världen och då fanns det helt inte tid att fördjupa sig i bloggar alls. Man hade fullt upp med att skumma igenom nyhetsflödet.
När jag sedan hösten 2007 började att flyga igen skaffade jag mig en dator hemma. Av naturliga skäl kan man inte gå in på nätet alls på en arbetsplats som är tio tusen meter uppe i luften, så mitt surfande blev endast när jag var ledig. Även då gick bloggarna mig förbi - jag läste nyheter. Och skaffade mig Facebook. Mer än så offrade jag inte av min fritid på datorn.
Vid årsskiftet 2008-2009 stod det klart att jag skulle bli arbetslös. För en person som mig som är van att ha hundra bollar i luften samtidigt och dessutom älskar att ha mycket att göra, var detta naturligtvis en privat katastrof. Men jag är en ganska driftig liten kvinna, som försökte vända situationen jag hamnat i till någonting positivt.
Direkt förstod jag att jag behövde någonting kreativt att göra vid sidan av att söka jobb, som har visat sig vara tröstlöst i perioder och knappast en skjuts framåt för självförtroendet.
Jag anmälde mig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet: "Kom-i-gång-och-skriv". Det var i samma veva som jag startade min blogg, som ett skrivarexperiment. Det var också vid denna tidpunkt jag började att läsa andra bloggar.
Begrepp som "nätmobbing" och "näthat" samt "bloggmobbing" var luddiga för mig - jag hade inte haft intresset att fördjupa mig i dem.
När jag dock började läsa andras bloggar - och framför allt kommentarer läsarna gav dessa - häpnade jag emellanåt över hur elaka människor faktiskt kan vara mot varandra. Att föra en debatt och ha olika åsikter är en sak (och kan vara mycket givande och intressant) men jag förvånades över vilka rena personangrepp en del bloggare faktiskt fick stå ut med i sina kommentarsfält. Då talar jag inte bara om "kända" bloggare utan även de som bloggar privat.
Därför gjorde jag igår kväll en privat undersökning i ämnet "nätmobbning". Och medans jag sitter här och skriver inser jag på en gång att jag får redovisa mina resultat och tankar om det i ett nytt inlägg.
Att vara kortfattad tillhör tydligen inte en av mina talanger.
Jag får glädja mig åt de andra talangerna jag har istället.
Anledningen till det var att jag under perioden då bloggarna fick sitt genombrott under tre år (2004-2007) arbetade på ett kontor där mitt främsta arbetsredskap var en dator. I åtta timmar per dag satt jag framför datorn - därför vägrade jag att skaffa mig en för hemmabruk. På denna arbetsplats blockade man nästan alla sajter under själva arbetstiden - till och med nyhetssidorna. Endast under lunchtid hann man att uppdatera sig om vad som hände i världen och då fanns det helt inte tid att fördjupa sig i bloggar alls. Man hade fullt upp med att skumma igenom nyhetsflödet.
När jag sedan hösten 2007 började att flyga igen skaffade jag mig en dator hemma. Av naturliga skäl kan man inte gå in på nätet alls på en arbetsplats som är tio tusen meter uppe i luften, så mitt surfande blev endast när jag var ledig. Även då gick bloggarna mig förbi - jag läste nyheter. Och skaffade mig Facebook. Mer än så offrade jag inte av min fritid på datorn.
Vid årsskiftet 2008-2009 stod det klart att jag skulle bli arbetslös. För en person som mig som är van att ha hundra bollar i luften samtidigt och dessutom älskar att ha mycket att göra, var detta naturligtvis en privat katastrof. Men jag är en ganska driftig liten kvinna, som försökte vända situationen jag hamnat i till någonting positivt.
Direkt förstod jag att jag behövde någonting kreativt att göra vid sidan av att söka jobb, som har visat sig vara tröstlöst i perioder och knappast en skjuts framåt för självförtroendet.
Jag anmälde mig till en skrivarkurs på Folkuniversitetet: "Kom-i-gång-och-skriv". Det var i samma veva som jag startade min blogg, som ett skrivarexperiment. Det var också vid denna tidpunkt jag började att läsa andra bloggar.
Begrepp som "nätmobbing" och "näthat" samt "bloggmobbing" var luddiga för mig - jag hade inte haft intresset att fördjupa mig i dem.
När jag dock började läsa andras bloggar - och framför allt kommentarer läsarna gav dessa - häpnade jag emellanåt över hur elaka människor faktiskt kan vara mot varandra. Att föra en debatt och ha olika åsikter är en sak (och kan vara mycket givande och intressant) men jag förvånades över vilka rena personangrepp en del bloggare faktiskt fick stå ut med i sina kommentarsfält. Då talar jag inte bara om "kända" bloggare utan även de som bloggar privat.
Därför gjorde jag igår kväll en privat undersökning i ämnet "nätmobbning". Och medans jag sitter här och skriver inser jag på en gång att jag får redovisa mina resultat och tankar om det i ett nytt inlägg.
Att vara kortfattad tillhör tydligen inte en av mina talanger.
Jag får glädja mig åt de andra talangerna jag har istället.
Kommentarer
Postat av: Johanna
Har själv funderat över detta när folk skriver nåt otrevligt/elakt och sedan inte vågar stå för det. Fegt. Förstår inte vitsen, förutom att personerna ifråga vill "sticka" till bloggaren. Och sen undrar jag om de anonyma förstår att de inte är så anonyma. Man lämnar alltid spår efter sig. IP adresserna går alltid att spåra. Om man har ork att ödsla energi på det vill säga. Fram för mer kärlek och vänlighet - det föder ännu mer vänlighet! Punkt.
Postat av: Maria
Du har så rätt, Johanna! Kärlek föder kärlek.
Postat av: zaida
bloggvärlden är hård ..
Trackback
