Maria L

Jag skulle nog placera mig i kategorin "stor beundrare" av John Lennon. Fortfarande har jag ett svartvitt porträtt av honom som hänger i sovrummet. Den tavlan fick jag i tidiga tonåren och den har hängt med sedan dess. Själva fotografiet är så vackert att jag inte har hjärta att ta ner den (även om det inte ger några som helst vuxenpoäng att ha tavlor på en av sina favoritsångare på väggen i min ålder).
Sedan har jag alltid sagt att om jag någon gång blir välsignad med en son, så ska han få heta Lennon i förnamn (jo, redan nu vet jag att det kommer att bli en kamp med Skatteverket om detta). Blir det så småningom barn, så får jag väl stå fast vid detta beslut.

Idag är det 29 år sedan John Lennon mördades. Och just den händelsen är nog också det äldsta barndomsminne jag har. Det var ungefär som när prinsessan Diana dog - en världsomfattande sorg.

För er som inte känner till Lennon så bra och tror att han bara var någon som var känd "för länge sedan" kan jag upplysa er om att han var (och är trots att han inte lever längre) en popikon. Utan honom och tre av hans barndomsvänner ifrån Liverpool hade populärmusiken inte sett ut som den gör idag (ja, den musiken som produceras just idag är kanske inte ett direkt arv från någon som faktiskt var musikalisk). Dessa fyra ynglingar lade grunden och öppnade dörrar inom musikindustrin för kommande generationer.

Den dagen Lennon fyllde 30 år hade han redan givit musiken sitt ovärderliga bidrag (det var då Beatles splittrades). Och på egen hand skrev han sedan ett par oförglömliga sånger, där "Imagine" nog är den mest kända (googla på den om det inte ringer en klocka).
Lennon blev 40 år gammal.

Jag avslutar detta inlägg med ett par rader ifrån "Beautiful boy" som han skrev till sin yngste son Sean 1980. Kloka ord att fundera över en stund:

Life is what´s happening to you
while you are busy making other plans