Salig efter "Flickan som lekte med elden"
Inom finkulturella kretsar ska man alltid tycka att "boken är bättre än filmen". Självklart är det inte riktigt så. Gärna ska man också slänga in det vansinniga påståendet att skådespel gör sig bättre på en teaterscen än på vita duken - trots att teaterpjäser ofta tenderar till överspel.
Jag är helt salig efter att ha sett "Flickan som lekte med elden". Jag älskade att läsa Millenium-triologin. Och jag älskar filmerna.
Stieg Larsson gav oss en fantastisk vuxensaga och det har tolkats mycket väl i filmatiseringarna. Jag kan till och med sträcka mig så långt att jag tycker att första delen - "Män som hatar kvinnor" - gjorde sig bättre som film än som bok. Där hade man bantat bort det som faktiskt var segt och långdraget i boken samt att Blomqvist fick ligga mindre (trist för honom men till biobesökarnas fördel).
Tempot i de två sista böckerna är mycket högt och självklart blir det så bra när man för över detta till film. "Flickan som lekte med elden" är hiskligt spännande från början till slut. Märkligt nog sitter man som på nålar filmen igenom trots att man vet vad som kommer att hända - historien är ju färsk i allas minne. Men det gör ingenting. Pulsen ökar ändå i två timmar och tio minuter.
Att se Paolo Roberto spela sig själv är också en upplevelse. Hur kommenterar man det? "Han gjorde det bra"? För i ärlighetens namn, vem hade annars kunnat göra rollen?
Roberto har en sympatisk roll i boken och den förvaltar han bra i filmen också. Det måste vara en stor ära att bli omnämnd i en bok på det sättet - ryktet säger att Stieg Larsson aldrig ens hann att be Roberto om lov att använda honom som rollfigur innan han gick bort.
Personligen tycker jag att Roberto har gjort sig förtjänt av den smickrande medverkan - han är ett levande bevis på att man kan gå från en ung slyngel till en mogen man.
Om dryga två månader har sista filmen i triologin - "Luftslottet som sprängdes" - premiär. Jag längtar och konstaterar ännu en gång att Stieg Larsson gick ur tiden alldeles för tidigt.
