Ödmjukhetens ansikte
Jag anser mig vara en ganska ödmjuk person. Jag tror att det är en sådan egenskap man utvecklar med åren, efter det att tonårens bekräftelsebehov försvunnit och livet får helt andra värderingar.
Man får med åren förmågan att se sina fel och brister och acceptera dem. En del personer kan till och med stå för sina mindre bra egenskaper.
Dock tror jag att det är precis lika viktigt att kunna se sina bra egenskaper. Vi är ofta vår egna värsta och elakaste kritiker.
Det kan vara en förlängt effekt av att vi har svårt att se det positiva i livet, samt den inbygda oförmågan och motviljan att unna andra lycka. Så även oss själva.
En av de människor som ger det mest ödmjuka intrycket över lag är Peter Forsberg - Foppa. En av Sveriges största idrottsmän genom tiderna med en gudasänd begåvning på isen. En kille, som trots alla framgångar genom åren, fortfarande gör uttalanden som:
"Det är shysst av MoDo att jag får vara med" (AB)
Jag har alltid varit en medelmåtta. Jag har aldrig varit bäst på någonting. Men å andra sidan kan jag lite om mycket vilket är bra mycket bättre än att kunna mycket om lite.
Hade jag dock varit född med Foppas ofattbara talang, hade jag aldrig ens lärt mig att stava till "ödmjuk". Jag hade helt enkelt varit en odräglig diva utan medkänsla för mina medmänniskor.
Det kanske var tur att jag aldrig lärde mig att åka skridskor.
Man får med åren förmågan att se sina fel och brister och acceptera dem. En del personer kan till och med stå för sina mindre bra egenskaper.
Dock tror jag att det är precis lika viktigt att kunna se sina bra egenskaper. Vi är ofta vår egna värsta och elakaste kritiker.
Det kan vara en förlängt effekt av att vi har svårt att se det positiva i livet, samt den inbygda oförmågan och motviljan att unna andra lycka. Så även oss själva.
En av de människor som ger det mest ödmjuka intrycket över lag är Peter Forsberg - Foppa. En av Sveriges största idrottsmän genom tiderna med en gudasänd begåvning på isen. En kille, som trots alla framgångar genom åren, fortfarande gör uttalanden som:
"Det är shysst av MoDo att jag får vara med" (AB)
Jag har alltid varit en medelmåtta. Jag har aldrig varit bäst på någonting. Men å andra sidan kan jag lite om mycket vilket är bra mycket bättre än att kunna mycket om lite.
Hade jag dock varit född med Foppas ofattbara talang, hade jag aldrig ens lärt mig att stava till "ödmjuk". Jag hade helt enkelt varit en odräglig diva utan medkänsla för mina medmänniskor.
Det kanske var tur att jag aldrig lärde mig att åka skridskor.
Kommentarer
Trackback
