Maria L

Det är en ljuvlig lördag. Det är mindre än tre månader kvar till julafton och ändå har jag balkongdörren på vid gavel. Tittar på termometern på skuggsidan av lägenheten - det visar 20 grader. I skuggan.
Jag känner mig mycket gladare än vad jag har gjort på flera månader. Det känns som att jag har hundra olika projekt på gång samtidigt och jag använder min logistiska talang för att planera dagen.
Men jag gör det med glädje. Det ligger så mycket roliga saker framför mig nu.

Jag tar på mig ganska tunna träningskläder och tar den korta promenaden ner till Pan-ica. Och trots att det blåser kraftigt ute blir jag varm av solens strålar och försöker påminna mig om när jag njöt så mycket av hösten senast. Under min korta - men trivsamma - promenad får jag massor med bra uppslag till skrivuppgiften jag håller på med och som ska vara klar på måndag.

Jag köper mitt exemplar av Aftonbladet som jag gör varje lördag och ostbågar som jag kan knapra på under tiden jag ska sitta och skriva under eftermiddagen.

Kommer hem, gör ordning en kopp kaffe och lägger in en snus under läppen.

Samtidigt som jag avnjuter min kopp kaffe läser jag Schulmans Lördagskrönika. Den här gången skriver han om ett hysteriskt roligt festminne, där hans polare Pelle lite väl förfriskad av alkoholhaltiga drycker, försöker röva bort den dåvarande kulturministern Leif Pagrotsky på den årliga ELLE-festen.
Jag skrattar högt åt denna bisarra historia.
Krönikan avslutas med att Schulman nämner David Bowie och jag blir alldeles varm i hjärtat och får genast lust att slänga mig över skivsamlingen och spela någon av Bowies klassiska album.
Jag blir alltid upprymd av en glad känsla när jag ser Bowies namn nämnas. Funderar ett tag på vilken skiva som bäst passar min sinnesstämning idag.
Diamond Dogs? Young americans? Heroes? Eller det säkra kortet Hunky Dory som passar vilket humör man än är på?

Jag lägger ifrån mig nöjesdelen av tidningen och får upp mittslaget. Jag möts av rubriken:

Varenda svensk tjej skulle vilja byta med mig.

Det är den mest omtalade kvinnan de senaste veckorna som har uttalat sig igen - Anna Anka. Jag behöver inte läsa mer.
Jag är svensk, jag är tjej och jag skulle inte vilja byta liv med henne under några omständigheter. Jag har inga som helst drömmar eller önskningar om att få inleda mina dagar med att snaska på en 68-årig mans kotte för att tjäna mitt uppehälle. Det finns någonting motbjudande över hela tanken.

Sedan slår det mig hur tacksam jag känner mig mot denna kvinna som gett ett lika intelligent intryck som en kålrot.
Uppståndelsen kring Anna Anka kanske har blivit så stor för att vi ska kunna uppskatta de liv vi lever men tar för givet.

Jag sitter vid mitt köksbord i en bostadsrättstvåa i en Stockholmsförort och är tacksam över det liv jag lever. Jag känner mig tacksam för att jag har kunskapen att läsa och uttrycka mig både i tal och skrift. Jag är tacksam över att jag kan laga min egen mat och tvätta mina egna kläder. Jag är tacksam över att jag inte varje sekund på dygnet behöver oroa mig för mitt yttre. Jag är tacksam över att jag är självständig. Jag är tacksam över att jag - på egen hand - kan förverkliga mina drömmar. Jag är tacksam för att jag den dagen blir mamma kan axla den rollen själv och inte behöver överlåta den gåvan till barnflickor.

Nej, Anna Anka. Jag vill inte byta liv med dig. Men jag tackar dig från djupet av mitt hjärta att du har fått mig att uppskatta mitt eget liv på ett helt annat sätt.

Läs också: AB