Maria L

Jag kommer att ta en siesta nu. Jag behöver det. Jag är helt slut.

Alltså, jag hade min skrivarkurs på kvällen igår. Det är intensiva tre timmar och femton minuter. Jag sitter alldeles hänförd och försöker få in allting samtidigt som jag antecknar. Man blir kort och gott utmattad mentalt - för man koncentrerar sig till max.
Sedan är det en relativt lång resväg hem (vid den tidpunkten känns allting mycket längre också).

Jag gick och lade mig prick halv tolv igår kväll. Framför "Seinfeld". Så låt oss säga att jag kanske somnade in vid kvart över tolv. Väckarklockan stod på fem i halv sex imorse. Vid den tidpunkten var jag död. Jag hörde inte ens klockan. Tur att man har en backup.

In till stan igen för en jobbintervju. Jag tror den gick bra. Jag ber att den gick bra, för jag vill verkligen ha jobbet. Riktigt, riktigt mycket.
Vilken lycka det skulle vara att få ringa till Arbetsförmedlingen och säga: "Så. Nu har jag skaffat mig ett jobb. Bye bye."

Men det senaste dygnet har verkligen tärt på krafterna. När man åker pendeltåg så här mitt på dagen är det relativt lite folk. Man behöver inte direkt armbåga sig fram för att få en sittplats.
Jag satte mig ner - med en latte i ena handen och min bok i den andra - och riktigt njöt av tillvaron. Det kändes verkligen som om intervjun gått bra och vädret var så ljuvligt att man inte kunde annat än att le.
Efter dryga två stationer kliver det på två damer i åldern 70+ som naturligtvis bänkar sig framför mig (hur mycket lediga platser som helst i vagnen, men tydligen var de platserna närmast mig dem damerna riktade in sig på). En av dem hade en röst som var så gäll att den påminde om när man drar naglarna längst med svarta tavlan (fram till jag gick i mellanstadiet hade man svarta tavlor i skolan som man skrev på med krita - det var först i högstadiet som whiteboardtavlan hade sitt genombrott. Men bara i vissa klassrum, eftersom det kostade en för kommunen att byta ut dem).
Jag är ganska bra på att stänga ute ljud och koncentrera mig på annat (boken jag håller på med är faktiskt rusktigt spännande). Men idag lyckades jag inte. Jag läste om samma mening i boken hundra gånger samtidigt som damen med den gälla rösten berättade en lång historia om sin handväska som kommit på villovägar men en snäll främling återfunnit till henne.
En historia som skulle ha tagit mig 50 sekunder att återge - damen med den gälla rösten höll på i tjugo minuter.

Tanten knäckte mig.

Nu blir det siesta.