Maria L

Kommer ni ihåg början av filmen "Love actually" där Hugh Grants rollfigur berättar om varför han älskar flygplatser? Nu är det ett bra tag sedan jag såg den filmen, men jag minns att jag kände likadant när jag såg den. Det är möten och avsked, förhoppningar och besvikelser, glädje och sorg.
En flygplats innehåller hela känsloregistret.

Arlanda har en speciell plats i mitt hjärta. Den har ju varit min arbetsplats i större delen av mitt yrkesliv. Arlanda är hemma.

Idag åker jag dit med ett tungt hjärta. Jag ska dit och leta efter mina skor som jag glömde ombord på planet i lördags.
Nu tänker alla manliga läsare: "Suck och stön! Brudar och deras jäkla skor!".

Men det är inte så det är. De här skorna är speciella. Det är de enda skor som jag har hittat under mina elva år som flygande som jag inte får ont i fötterna av. De enda skorna som klarar av en arbetsdag på fjorton timmar. De har samma värde för mig som ett par Manolo Blahnik har för Carrie Bradshaw. Och att slippa onda fötter är mer värt än ni kan ana. Dessutom vet jag inte om jag kan hitta ett par liknande igen, eftersom de verkar ha utgått ur Ecco´s sortiment (så är det alltid - när jag hittar någonting jag tycker om så försvinner de ifrån marknaden).

Så jag måste hitta dem! Om jag så ska behöva söka igenom hela Arlanda.