Maria L

Min olust att besöka läkare grundar sig i min rädsla för att få dåliga besked. Det ska mycket till innan jag frivilligt bokar en tid - någonting måste vara allvarligt fel.
Som nu med min hälsena. Jag har försökt att bota den själv med vila, gel och inlägg i skorna (visserligen bara de jag jobbar i men det är bättre än inga alls).
Tyvärr har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom (men här skyller jag det mesta på vägunderlaget - att knata omkring i snömodd är en utmaning för hela kroppen).

I förmiddags hade jag tid hos en läkare för att få bukt med problemet. Det jag mest fruktade var att han skulle säga: "Nej, det finns ingenting vi kan göra. Det är bara att amputera" (jo, jag har en tendens att överdriva). Vilket han naturligtvis inte gjorde. Istället fick jag rådet att vila (nä?), smörja med antiflammatorisk gel (nä?), inlägg i skorna (nä?) och inte beslasta hälen för mycket (lägg av!).
Två minuter exakt var jag på undersökning, sedan fick jag gå (halta) till Apoteket och hämta ut ett recept på Voltaren. Den kuren ska jag hålla på med i två veckor.

Fast är det inte bra då ska kanske de amputerar foten i alla fall...

I wish!