Maria L

Måhända kan det vara så att vi svenskar är långsinta av naturen. Att vi har svårt att släppa saker. Att vi måste älta händelser om och om igen. Och förbluffande ofta är det negativa händelser som ligger kvar och gror.
Att minnena av matchen mot Vitryssland i OS 2002 fortfarande svider, är det ingen tvekan om. Men är det verkligen rimligt att en match som spelades för åtta år sedan påverkar oss fortfarande?

Här borde vi lära oss av grannlandet Finlands mentalitet. I VM 2003 ledde de kvartsfinalen mot Sverige med 5-1. Har man den ledningen i en match känner man sig ganska säker på en seger.
Sverige får lite jäklar anamma sig, vänder matchen och vinner slutligen med  6-5.

Den förlusten måste ha gjort ont för Finland. De måste i det ögonblicket ha känt samma sak som vi gjorde vid förlusten mot Vitryssland.
Skillnaden är att Finland har gått vidare. De låter inte gamla resultat påverka vad som händer här och nu. De skiter inte knäck i spiraler varje gång de ska möta Tre Kronor som vi faktiskt gör när vi ska spela mot Vitryssland.
Finland fokuserar istället på nuet, på att vinna.

Visst var "Vitryssland-matchen" 2002 en katastrof. Men det är en match i historien. Det är ett fiasko. Tänk istället på alla briljanta matcher Tre Kronor faktiskt bjudit oss på.
Det är dem vi ska i ryggen för att stärka självförtroendet.

I gårdagens match var Jonas Gustavsson nervös i målet, Foppas ben var trötta och spelet virrigt och ofokuserat. Alldeles i onödan.

Sträck på ryggen nu, grabbar! Det är med jäklar anamma man vinner OS-guld. 

(AB, AB)


Engagerad kommentator.