Skadeglädjen över förlusten är osmickrande
För dryga dygnet sedan definerade jag äkta hockeykärlek: Det är när man ligger och tittar på kvartsfinalerna i ett luftkonditionerat hotellrum istället för att njuta av 35 graders värme vid poolen.
Det var exakt det jag gjorde. Jag kan inte beskriva min gränslösa lycka när jag upptäckte att den amerikanska sportkanalen ESPN visades på det hotellet jag bodde (annars är ju inte just vintersporter så stora i Thailand - det har jag all förståelse för). Jag skulle kunna se Sveriges kvartsfinal!
Jag var - och är fortfarande - tom inombords. Självklart vill man alltid att ens landslag ska vinna, men den här gången ville jag det lite mer. För Foppas skull.
Jag hade velat att ha skulle få sitt tredje OS-guld. Jag hade velat att han skulle få avgöra. För att tysta skeptikerna med skadeglädje i rösten som hävdar att han är slut.
Men att bli utslagna av ett lag som dagen innan höll på att få stryk av Norge... (AB)
Det gör ont.
Nu ska jag inte kasta någon skugga på Tre Kronor (även om jag känner att jag skulle vilja ha ett allvarligt kvartsamtal med Henrik Lundqvist). Istället känner jag en extrem irritation över attityden vi svenskar har. Vad är det för pessimism och skadeglädje vi egentligen har inkapslat? Har vi egentligen anledning att vara så negativa?
Detta OS borde påvisa att vi faktiskt har mer kapacitet i sportvärlden än vad vi själv ger oss credit för. Vilken medaljkaskad det varit! Varför är det så svårt att glädja sig över dem?
När Tre Kronor igår åkte ur i kvartsfinalen skrockade några av mina manliga kollegor skadeglatt: "Men jag visste väl att de skulle åka ur!" med ett ganska otäckt flin i ansiktet.
Vadå "visste"? Tre Kronor var fram till dess obesegrade i turneringen. De hade alla förutsättningar att ta hem guldet.
Skadeglädjen över förlusten känns så obehaglig. Den känns nästan mer äkta än glädjen de gånger vi faktiskt tagit guld i någon turnering (för då kommer alltid kommentaren: "Äh! De hade tur").
Är vårt behov av skadeglädje så djupt förankrat i den svenska folksjälen? Och vart kommer den ifrån?
Det är märkligt det där med hur svårt det är att kunna glädja sig åt andras framgångar. Men det är ingen smickrande egenskap.
Det var exakt det jag gjorde. Jag kan inte beskriva min gränslösa lycka när jag upptäckte att den amerikanska sportkanalen ESPN visades på det hotellet jag bodde (annars är ju inte just vintersporter så stora i Thailand - det har jag all förståelse för). Jag skulle kunna se Sveriges kvartsfinal!
Jag var - och är fortfarande - tom inombords. Självklart vill man alltid att ens landslag ska vinna, men den här gången ville jag det lite mer. För Foppas skull.
Jag hade velat att ha skulle få sitt tredje OS-guld. Jag hade velat att han skulle få avgöra. För att tysta skeptikerna med skadeglädje i rösten som hävdar att han är slut.
Men att bli utslagna av ett lag som dagen innan höll på att få stryk av Norge... (AB)
Det gör ont.
Nu ska jag inte kasta någon skugga på Tre Kronor (även om jag känner att jag skulle vilja ha ett allvarligt kvartsamtal med Henrik Lundqvist). Istället känner jag en extrem irritation över attityden vi svenskar har. Vad är det för pessimism och skadeglädje vi egentligen har inkapslat? Har vi egentligen anledning att vara så negativa?
Detta OS borde påvisa att vi faktiskt har mer kapacitet i sportvärlden än vad vi själv ger oss credit för. Vilken medaljkaskad det varit! Varför är det så svårt att glädja sig över dem?
När Tre Kronor igår åkte ur i kvartsfinalen skrockade några av mina manliga kollegor skadeglatt: "Men jag visste väl att de skulle åka ur!" med ett ganska otäckt flin i ansiktet.
Vadå "visste"? Tre Kronor var fram till dess obesegrade i turneringen. De hade alla förutsättningar att ta hem guldet.
Skadeglädjen över förlusten känns så obehaglig. Den känns nästan mer äkta än glädjen de gånger vi faktiskt tagit guld i någon turnering (för då kommer alltid kommentaren: "Äh! De hade tur").
Är vårt behov av skadeglädje så djupt förankrat i den svenska folksjälen? Och vart kommer den ifrån?
Det är märkligt det där med hur svårt det är att kunna glädja sig åt andras framgångar. Men det är ingen smickrande egenskap.
Kommentarer
Trackback
