Vykort från Saigon
När vi åker från Saigons flygplats till hotellet upptäcker jag att de har KFC i närheten. Kanske bara fem minuters gångväg från hotellet där vi bor. Jag blir eld och lågor. Där måste jag äta. Det finns ju - som bekant - inte i den svenska kungliga huvudstaden (liksom mycket annat som jag saknar - hövlighet till exempel).
Efter att ha sovit ett par timmar (jag var däckad och är glad att brandlarmet inte gick för det hade jag aldrig hört), beger vi oss ut på Saigons gator. En av mina kollegor - härlige Magnus - har kollat upp att det finns ett krigsmuséum cirka femton minuter ifrån där vi bor. Det är dagens mål.
Men först måste jag få äta på KFC.
Uppskattningsvis finns det en miljard vespor/mopeder/högljudda tvåhjulsfordon i Saigon. Övergångsställen med grön/röd gubbe har ännu inte slagit igenom. Det är fullständigt traffikkaos och varje gång jag gick över en gata kändes det som jag utmanade ödet med råge och upprepade fasen "Ske Guds vilja" så högt jag kunde (faktum är att när jag sedan kom tillbaka till hotellrummet och var helskadd, inbillade mig att jag hade överlevt av en orsak - någon där uppe vill att jag ska leva).
Jag har många talanger, men är född helt utan lokalsinne. Därför tog det oss cirka en timme att hitta det KFC som jag sett från bussen.
När vi sedan kom fram till krigsmuséet höll det på att stänga (varför ett muséum i en så pass stor stad bara har öppet till fem på vardagarna övergår mitt förstånd).
Lyckligtvis ska jag dit nästa vecka igen och lyckligtvis har jag även då med mig Magnus som faktiskt är välsignad med ett fantastiskt lokalsinne. Han blev snabbt utsedd till nästa veckas lekledare. Ja, vi har i stort sett redan planerat alla våra dagar tillsammans.
Nästa vecka gör jag bara som han säger och följer efter.
Efter intensivt letande var vi äntligen framme vid KFC. Jag blev attackerad av en hund (som såg ut som någonting man annars skurar golv med) på vägen dit och trodde resten av resan att jag hade fått rabies.
Det blir inte alltid som man planerar vid beställningar när man inte kan kommunicera med varandra. Söta vaniljpajer till friterad kyckling var en spännande, men inte så lyckad kombination.
Saigons mest välbehövda associar. Övervägde ett tag på att köpa en hjälm för att överleva promenaden.
Magnus vid ett vietnamesiskt gatukök.
Det här var vad jag hade som utmaning vart jag än vände mig.
Detta är vad vi såg av muséet. Nästa vecka går vi in. Lovar.
Jag är så imponerad över alla elledningar som gick kors och tvärs överallt. Och en smula överraskad att det inte blev kortslutning.
Vilket nystan!
Tro på fan... Stockholm har inget KFC, men i Saigon hittade vi till slut flera stycken.
