Maria L

Eftersom jag jobbade igår (sov i Malmö i natt) så spelade jag in gårdagens avsnitt av "Solsidan" så jag kunde se det idag istället. Vilket egentligen är onödigt eftersom samtliga repliker från serien presenterades som statusuppdateringar hos nästan samtliga Facebook-vänner inom landets gränser under kvällen (jag misstänker att citat från "Solsidan" kommer att bli det nya "kopiera denna text om du inte är tillräckligt innovativ för att komma på en egen statusuppdatering").

Nåväl, jag älskar serien. Det gör jag verkligen. Trots att jag på ett ungefär visste vad som skulle hända så skrattade jag vansinnigt mycket avsnittet igenom (speciellt på slutet när Henrik Dorsin dyker upp - vem hade kunnat ana att han var en så brutalt duktig skådespelare?).

Men det är någonting sorgligt över huvudrollsparet Alex och Anna. Jag blir lite ledsen av att se dem i rutan eftersom "Solsidan" har beskrivits som "igenkännande" (vilket innebär att vi svenskar tycker att serien är så bra för att vi "känner igen oss" i personerna som serien handlar om).
Och då ställer jag mig självklart frågan: Är förhållanden så där bedrövligt kärlekslösa idag?

Det är ju så uppenbart att Alex och Anna inte älskar varandra. De gnabbas inte ens med varandra med glimten i ögat. De är inte lyckliga tillsammans över huvud taget.
De skulle må bäst av att gå skilda vägar.

Eller är det tvärtom? Kanske är det inte igenkännandet som är roligt här utan tacksamheten över att man inte har det som dem som gör att vi kan skratta?
Kanske är det så att Alex och Anna får oss att inse att singellivet inte är så illa trots allt och att det glädjer oss.

Vi kanske är på väg mot nya tider nu där det är tillåtet att hellre vara singel än att leva i ett dåligt förhållande. Och det vore på tiden!

(AB)