Maria L

Igår uttryckte jag min bestörtning över det än så länge uppskjutna bröllopet mellan prinsessan Madeleine och hennes fästman Jonas (AB) på bland annat boktipset.se. Genast var det två rödstrumpor som kommenterade det med att det inte gjorde dem någonting alls för att "de var less på att deras skattepengar gick till socitetsbröllop". Precis som om kungliga bröllop är någonting vanligt förekommande i landet (och "socitetsbröllop" kan man väl knappast kalla statsangelägenheter för, eller?). Dessutom var monarkin "förelegat" (jag kan sätta mycket pengar på att dessa två missunnsamma tanter sitter som fastkedjade vid Melodifestivalen varje år - det om något faller under kategorin "förlegat").

Men ännu en gång slog det mig vilken positiv effekt prinsessornas förlovningar har på landet. Inte nog med att Sverige står i fokus för hela världens blickar och att kronprinsessans bröllop kommer att locka hit enormt många turister och journalister som ska spendera hysterisk mycket pengar här. Vi svenskar har äntligen börjat bekymra oss över vart våra skattepengar tar vägen. Det var det ingen som ifrågasatte tidigare.

Idel positiva effekter, mina vänner.

När jag vaknade upp den 1 januari i år var det med en känsla full av förväntningar. 2010 skulle bli ett speciellt år. Det bästa hittills. Med två prinsessbröllop, ett tredje OS-guld i ishockey, sista säsongen av "LOST" och en massa andra trevliga saker som stod på agendan under året.

Utan att överdriva har 2010 hittills varit en besvikelse. Året har inte levererat.

Att Tre Kronor åkte ut i kvartsfinalen i OS är en katatstrof, men ett inställt prinsessbröllop är sorg (AB).

2010: Jag är så besviken på dig!


Kanske var det förlovningsdatumet som ställde till det? "11" är ingen tursiffra.

Jag är i eld och lågor! Alldeles nyss såg jag för första gången kungen och drottningens bröllop på tv (snålt dock att de inte kunde bjuda på en kyss). I hela femton veckor framåt på måndagar ska vi följa förberedelserna inför kronprinsessan Victorias bröllop i sommar (AB).
Femton veckor! Det är som sju rätt på Lotto för en rojalist.

Men... i nästa veckas program visar man bröllopet mellan Charles och Diana.

Jag undrar: Varför då?

Är inte det lite väl makabert? Det var ju inte - för att uttrycka det milt - det lyckligaste äktenskapet i historien. Även om man vid bröllopstillfället trodde att det var början på en riktig saga.

"Whatever in love means"

I flera år har jag haft en fotoram från Laura Ashley. Det är en sådan ram där man inte sätter in vilket fotografi som helst. Det ska vara speciellt (och dessutom går jag aldrig och framkallar mina bilder längre - gör ni det?). Därför har denna ram sedan den kom i min ägo gapat tom.

Tills igår.

Det var tisdag igår, och därför har Slottsboden vid det kungliga slottet öppet då (de håller stängt av någon outgrundlig anledning på måndagar). Den besökte jag.
När jag går in där påminner jag om den gapiga Janice i "Vänner". Ja, kanske mer att jag känner mig som henne, för jag vill sätta mina händer på kinderna och gasta "oh....my...god...." i falsett (ni vet så där som man ska göra i alla svenska inredningsprogram nu för tiden).

Slottsboden är det närmaste himlen på jorden en rojalist kan komma. Allting är så....kungligt. Det är kronor på allt. Hittade till och med en rosa (förstår ni glädjen? Rosa!) babypläd med vita prinsesskronor på. Genast började jag köpslå med Chefen Upstairs om att jag bara måste få en dotter en dag! (Jag bad Honom också att rappa sig på lite med min önskan, eftersom jag är medveten om att jag kämpar mot den biologiska klockan där)
Och det fanns grytlappar med kronor på! Faktum är att jag faktiskt behövde ett par nya grytlappar. Så från och med nu känns det rojalistiskt högtidligt varje gång jag tar ut någonting ur ugnen.

Min Laura Ashley-ram behöver inte längre gapa tom. Den har nu fått äran av att bära en bild av kronprinsessan. Jag kan tillägga att man nu kan hitta fantastiska vykort från den officiella bröllopsserien på kronprinsessan och Daniel. Oerhört vackra bilder. Jag köpte flera stycken.

Det är tur att vi bara har kungliga bröllop i landet var 34:e år. I alla fall för min privatekonomi.

Visst kändes det som världens längsta förlovning när kronprinsessan tillkännagav sin i februari förra året. Sexton månader lång.
Idag är det bara fem månader kvar. Och just i det här fallet är jag väldigt glad över att tiden går så fort, även om jag är långt ifrån klar med mina planer för den stora dagen.

Fem månader. Vi är snart där, hörrni!

Vad gör man inte för kung och fosterland?

Jag trotsade nyss den extrema kylan (minus 6 grader, men allting under tio plus räknas som extrem kyla) för att köpa mig ett exemplar av senaste numret av ELLE som pryds av prinsessan Madeleine. Skulle ha köpt den redan igår, men det kom någonting mellan barken och trädet på väg till ICA så när jag väl kom in i affären hade jag helt glömt bort varför jag gick dit.

Så, det var bara att ge sig ut idag igen. Men det är hon värd.
Behövde ett nytt busskort också.

Ikväll klockan 20.00 visar TV4 PLUS filmen "The Queen" med Helen Mirren i huvudrollen. Har ni inte redan sett den så rekommenderar jag verkligen att ni gör det. Den skildrar det brittiska kungahuset veckan efter prinsessan Dianas tragiska bortgång 1997.
Mirren belönades med en välförtjänt Oscar för sin insats. Ett träffsäkert - men långt ifrån smickrande - porträtt av Englands drottning.

Tio månader exakt. Längre än så är det inte kvar till kronprinsessan och Daniel Westlings bröllop.
Det går undan.

Eklateringen av förlovningen mellan prinsessan Madeleine och Jonas Bergström gick ju alldeles strålande. Jonas var lugn och trygg bredvid sin prinsessa och svarade på frågorna med en klar och stark stämma. En naturbegåvning och en riktigt charmerande person.

Men vilka spåniga frågor journalister kan ställa.

"Vill ni ha barn?"

Vad förväntar sig de att en prinsessa som jobbar för barnens rättigheter ska svara på det? "Nej, verkligen inte"?

Ett vackert par är de i alla fall. Och lyckliga ser de ut att vara tillsammans.

Prinsessan Madeleine har inte ens hunnit att offentliggöra sin förlovning (det görs i eftermiddag klockan 16.00) förrän de kritiska och gnälliga rösterna börjar att höras.
"Vi vill inte betala".

Avundsjuka och missunnsamhet verkar vara så förankrat i den svenska folksjälen. Det är inga smickrande egenskaper. Är vi verkligen ett folk som inte kan glädjas åt andra?

Om inte annat är nog majoriteten av invånarnas glas snarare halvtomma än halvfulla. Det verkar vara ytterst svårt att se någonting från den positiva sidan.

Intäkterna från ett kungligt bröllop är enormt mycket högre än vad själva kostnaden för dem är. Det behöver man inte vara ett matematiskt geni för att kunna räkna ut.

Tyvärr tror jag inte att gnället handlar om kostnaden alls, utan endast om avundsjuka och missunnsamhet.

Tvärtom borde vi tacka kungafamiljen för att de planerar in två bröllop när Sveriges ekonomi är körd i botten. Nästa år kommer allt fokus att ligga på vårt land, det kommer att skapa bra PR, dra hit en massa turister och journalister från andra länder som ska ha någonstans att bo och äta vilket bidrar till fler arbetstillfällen och ett rejält tillskott i statskassan. Och arbetstillfällen behöver vi mer än någonsin!

2010 kommer att gå i glädjens tecken.

I det Larssonska hemmet är det nedräkning. Idag är det "bara" 11 månader kvar till Bröllopet (jo, när det gäller en så stor händelse får man stava substantivet med stor bokstav).
11 månader kvar. Nu går det undan, hörrni!