Å Kepler skrattar hela vägen till banken
Med undantag för Apotekets pågående reklamkampanj för sina Apoliva-produkter, så är all publicitet bra publicitet (just i den kampanjen tror jag att Apoteket skjuter sig själv i foten - vill verkligen folk köpa produkter ur en hudvårdsserie där modellen i filmen ser ut som en levande död?).
Förra söndagen sågade Leif GW Persson den hypade boken "Hypnotisören" av Lars Kepler (som ingen vet vem det är ännu) i en kvällstidning och den här helgen är det Jan Guillou som ryter till i en annan.
Förvisso är det inget märkvärdigt i detta, för så fort det dyker upp en kriminalroman som säljer mer än deras egna så höjer dessa två herrar rösten och det ska klagas på litterärt språk, innehåll, bristande kunskaper i polisiärt arbete och orimliga intriger (just varför en roman måste vara rimlig och verklighetstrogen förstår jag inte personligen).
Varken Guillou eller GW Persson vågar sig på en avancerad gissning om vem denna Kepler kan vara. Istället kallar Guillou denna uppmärksammade reklamkampanj för boken för ett bedrägeri från förlaget Bonniers sida.
Vadå bedrägeri? Det är väl ett förlags uppgift att sälja sina böcker. Att dessutom släppa denna bok med en medföljande gåta om vem som döljer sig bakom pseudonymen har visat sig vara ett vinnande koncept och ett smart drag. Om man sedan väljer att köpa boken är upp till var och en. Läsarna blir knappast tvingade till detta. Och tro mig när jag säger att folk har gått på värre "bedrägerier".
Det ironiska i det hela är att både Guillou och GW Persson hjälper till med marknadsföringen och försäljningen. Det är väl alla författares - tillika dess bokförlags - stora dröm att få så här mycket gratisreklam. De måste spara en förmögenhet på att låta kolumnister, recensenter och bloggare göra jobbet åt dem.
Och de skrattar hela vägen till banken.
Förra söndagen sågade Leif GW Persson den hypade boken "Hypnotisören" av Lars Kepler (som ingen vet vem det är ännu) i en kvällstidning och den här helgen är det Jan Guillou som ryter till i en annan.
Förvisso är det inget märkvärdigt i detta, för så fort det dyker upp en kriminalroman som säljer mer än deras egna så höjer dessa två herrar rösten och det ska klagas på litterärt språk, innehåll, bristande kunskaper i polisiärt arbete och orimliga intriger (just varför en roman måste vara rimlig och verklighetstrogen förstår jag inte personligen).
Varken Guillou eller GW Persson vågar sig på en avancerad gissning om vem denna Kepler kan vara. Istället kallar Guillou denna uppmärksammade reklamkampanj för boken för ett bedrägeri från förlaget Bonniers sida.
Vadå bedrägeri? Det är väl ett förlags uppgift att sälja sina böcker. Att dessutom släppa denna bok med en medföljande gåta om vem som döljer sig bakom pseudonymen har visat sig vara ett vinnande koncept och ett smart drag. Om man sedan väljer att köpa boken är upp till var och en. Läsarna blir knappast tvingade till detta. Och tro mig när jag säger att folk har gått på värre "bedrägerier".
Det ironiska i det hela är att både Guillou och GW Persson hjälper till med marknadsföringen och försäljningen. Det är väl alla författares - tillika dess bokförlags - stora dröm att få så här mycket gratisreklam. De måste spara en förmögenhet på att låta kolumnister, recensenter och bloggare göra jobbet åt dem.
Och de skrattar hela vägen till banken.
Kommentarer
Trackback
