Hur känns det?
Det finns rötägg inom alla yrkeskategorier men jag tror att de är överrepresenterade i journalistkåren.
Jag följde direktsändningarna kring Estonia-katastrofen. Det var en förvirrad och förtvivlad stämning bland de anhöriga som väntade på besked om vad som hänt deras nära och kära som varit ombord på fartyget. Fanns de med på någon av räddningsflottarna?
Jag minns speciellt en äldre man som hade både sin dotter och barnbarn ombord. Han vet inte om de har överlevt och han går mellan hopp och förtvivlan medan han väntar på information. Man behöver inte ha många enheter empati i kroppen för att inse vilket helvetes kval han genomlider i den stunden.
Då dyker en journalist upp, sätter en mikrofon i ansiktet på honom och ställer frågan: "Hur känns det?".
Den frågan har aldrig varit mer opassande.
Över huvud taget är det sällan "Hur känns det?" kan ställas i en situation som känns befogad. Man kommer undan med det när man ställer den till någon som precis vunnit "Idol" inför ett fullsatt Globen och ett antal miljoner tv-tittare.
I andra sammanhang framstår frågan bara befängd och taktlös.
Igår - sex dagar innan Julafton - kom beskedet att SAAB läggs ned (AB). En stor svenskt företag går i graven och flera tusen arbetare blir arbetslösa.
Sex dagar innan Julafton får dessa människor beskedet om att de ska ut i arbetslösheten. Det i en period då det inte finns så många andra lediga jobb på marknaden.
Inte heller här behöver man vara Moder Theresa för att kunna sätta sig in i de uppsagdas situation. Många av dem har arbetat på SAAB i flera decennier och utsikterna på arbetsmarkaden just nu är väl inte direkt lysande.
Då - i den stunden - dyker det upp en journalist (eller kallar man dessa rötägg "reportrar"?) som kör upp en mikrofon i ansiktet på dem som precis fått reda på att de snart står utan jobb och ställer frågan "Hur känns det?".
HUR FAN TROR NI ATT DET KÄNNS???
Inte nog med att de SAAB-anställda precis har blivit av med sina jobb. De ska dessutom behöva stå ut med frågor som är så utbota korkade att man som observatör blir generad.
Ni SAAB-anställda har mina sympatier. Jag önskar att er arbetslöshet inte blir långvarig, att konjunkturen vänder snart och att er kompetens inom kort blir en tillgång på arbetsmarknaden igen.
Jag har också full förståelse för om ni ger de oförskämda journalisterna en smäll på käften.
Jag följde direktsändningarna kring Estonia-katastrofen. Det var en förvirrad och förtvivlad stämning bland de anhöriga som väntade på besked om vad som hänt deras nära och kära som varit ombord på fartyget. Fanns de med på någon av räddningsflottarna?
Jag minns speciellt en äldre man som hade både sin dotter och barnbarn ombord. Han vet inte om de har överlevt och han går mellan hopp och förtvivlan medan han väntar på information. Man behöver inte ha många enheter empati i kroppen för att inse vilket helvetes kval han genomlider i den stunden.
Då dyker en journalist upp, sätter en mikrofon i ansiktet på honom och ställer frågan: "Hur känns det?".
Den frågan har aldrig varit mer opassande.
Över huvud taget är det sällan "Hur känns det?" kan ställas i en situation som känns befogad. Man kommer undan med det när man ställer den till någon som precis vunnit "Idol" inför ett fullsatt Globen och ett antal miljoner tv-tittare.
I andra sammanhang framstår frågan bara befängd och taktlös.
Igår - sex dagar innan Julafton - kom beskedet att SAAB läggs ned (AB). En stor svenskt företag går i graven och flera tusen arbetare blir arbetslösa.
Sex dagar innan Julafton får dessa människor beskedet om att de ska ut i arbetslösheten. Det i en period då det inte finns så många andra lediga jobb på marknaden.
Inte heller här behöver man vara Moder Theresa för att kunna sätta sig in i de uppsagdas situation. Många av dem har arbetat på SAAB i flera decennier och utsikterna på arbetsmarkaden just nu är väl inte direkt lysande.
Då - i den stunden - dyker det upp en journalist (eller kallar man dessa rötägg "reportrar"?) som kör upp en mikrofon i ansiktet på dem som precis fått reda på att de snart står utan jobb och ställer frågan "Hur känns det?".
HUR FAN TROR NI ATT DET KÄNNS???
Inte nog med att de SAAB-anställda precis har blivit av med sina jobb. De ska dessutom behöva stå ut med frågor som är så utbota korkade att man som observatör blir generad.
Ni SAAB-anställda har mina sympatier. Jag önskar att er arbetslöshet inte blir långvarig, att konjunkturen vänder snart och att er kompetens inom kort blir en tillgång på arbetsmarknaden igen.
Jag har också full förståelse för om ni ger de oförskämda journalisterna en smäll på käften.
Kommentarer
Postat av: Mika
Bra skrivet där... håller med fullständigt... reportrar är riktiga drägg, som dessutom tjänar sitt levebröd på att vara sådana idioter.
Trackback
