Stuck in a moment
Jag har jättesvårt att anpassa mig till dagens sätt att kommunicera. Via mess och mail.
Don´t get me wrong, det är väldigt trevligt att få små korta mess emellanåt men jag klarar inte av att kommunicera på det sättet. Det är för mig helt obegripligt.
Min ovilja till detta moderna sätt att föra en konversation på har naturligtvis fler än en grund.
För ett par år sedan blev jag ivrigt uppvaktad genom mail och mess av en kille - låt oss kalla honom HH. Vi jobbade tillsammans, eller åtminstone i samma lokaler. Han var en sån där kille som alla varnade för. Och till en början lyssnade jag omsorgsfullt på alla dessa varningar, kunde faktiskt se varningssignalerna själv och höll denna pojke på ett betryggande avstånd.
Våra arbetsuppgifter var så tråkiga så det var väl egentligen inte så konstigt att vi försökte att liva upp vardagen med att "lära känna varandra" via mail. Och vilka mail denna kille kunde författa! Jag kunde slå på datorn på morgonen och få ett mail av honom i ansiktet där det stod: "Du är en anledning till att jag går upp på morgonen".
Och på helgerna kunde jag få tio sms om dagen som innehöll meningar som: "Du är en helt underbar människa".
Detta pågick under ett och ett halvt års tid. Olyckskorparna fortsatte att kraxa ur sig sina varningar, och trots att jag vid flera tillfällen fått fysiska bevis på att jag inte var den enda - varken på kontoret eller på hans fritid - som blev uppvaktad på detta sätt, så kunde jag inte förstå att han kunde lägga ner så mycket energi på mig såvida han inte var intresserad av mig.
Vi levde ju ett helt liv tillsammans via mail och mess. Vi skrattade, älskade, bråkade, planerade. Och självklart under hela denna period umgicks han fysiskt med andra. Många andra.
Jag tror att jag hade en romantisk förhoppning om att man lär känna varandra bättre via det skrivna ordet. Det gör man inte. Det är ju bara ett sätt att kunna ljuga någon rakt upp i ansiktet utan att bli tagen på bar gärning. Just därför är jag också enormt skeptisk och negativt inställd till nät-dejtande.
HH var och är en Jägare. Så fort han hade lyckats fånga mitt intresse, mitt engagemang och uppmärksamhet var jag inte längre ett villebråd. Jag var historia.
De allra flesta relationer jag har idag är via sms eller mail. Och jag hatar det.
Don´t get me wrong, det är väldigt trevligt att få små korta mess emellanåt men jag klarar inte av att kommunicera på det sättet. Det är för mig helt obegripligt.
Min ovilja till detta moderna sätt att föra en konversation på har naturligtvis fler än en grund.
För ett par år sedan blev jag ivrigt uppvaktad genom mail och mess av en kille - låt oss kalla honom HH. Vi jobbade tillsammans, eller åtminstone i samma lokaler. Han var en sån där kille som alla varnade för. Och till en början lyssnade jag omsorgsfullt på alla dessa varningar, kunde faktiskt se varningssignalerna själv och höll denna pojke på ett betryggande avstånd.
Våra arbetsuppgifter var så tråkiga så det var väl egentligen inte så konstigt att vi försökte att liva upp vardagen med att "lära känna varandra" via mail. Och vilka mail denna kille kunde författa! Jag kunde slå på datorn på morgonen och få ett mail av honom i ansiktet där det stod: "Du är en anledning till att jag går upp på morgonen".
Och på helgerna kunde jag få tio sms om dagen som innehöll meningar som: "Du är en helt underbar människa".
Detta pågick under ett och ett halvt års tid. Olyckskorparna fortsatte att kraxa ur sig sina varningar, och trots att jag vid flera tillfällen fått fysiska bevis på att jag inte var den enda - varken på kontoret eller på hans fritid - som blev uppvaktad på detta sätt, så kunde jag inte förstå att han kunde lägga ner så mycket energi på mig såvida han inte var intresserad av mig.
Vi levde ju ett helt liv tillsammans via mail och mess. Vi skrattade, älskade, bråkade, planerade. Och självklart under hela denna period umgicks han fysiskt med andra. Många andra.
Jag tror att jag hade en romantisk förhoppning om att man lär känna varandra bättre via det skrivna ordet. Det gör man inte. Det är ju bara ett sätt att kunna ljuga någon rakt upp i ansiktet utan att bli tagen på bar gärning. Just därför är jag också enormt skeptisk och negativt inställd till nät-dejtande.
HH var och är en Jägare. Så fort han hade lyckats fånga mitt intresse, mitt engagemang och uppmärksamhet var jag inte längre ett villebråd. Jag var historia.
De allra flesta relationer jag har idag är via sms eller mail. Och jag hatar det.
Kommentarer
Trackback
