Reflektion över Lars Keplers "Hypnotisören"
Nu har jag läst klart Lars Keplers "Hypnotisören" och en sak står klar: Jag vill ha Jonas Axelsson på Bonniers som min förläggare. Han är förmodligen Sveriges smartaste marknadsförare.
När man marknadsför en bok på det viset som "Hypnotisören" blivit, så medför detta enorma förväntningar på resultatet. De självsäkra svar som Kepler givit vid de skrivna "intervjuerna" som gjorts med honom/henne gör att man förväntar sig stordåd. Man förväntar sig att få läsa någonting annorlunda. Någonting som sticker ut. Någonting revolutionerande.
Redan på sidan 93 dyker det upp en detalj som gäckar mig resten av boken och som jag aldrig får något riktigt svar på. Det är här man får förklaringen till hypnotisören Erik Maria Barks feminint klingande andranamn. Förklaringen ligger i att hans mamma sett en Stindbergpjäs under en språkresa till Wien med den tyske skådespelaren Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, och att hon blivit så tagen att hon bar med sig namnet i många år.
Mycket i "Hypnotisören" antyder att den utspelar sig i nutid (bland annat visas "Let´s dance" på tv). Skådespelaren Klaus Maria Brandauer är i verkligheten född 1944 och borde således ha varit en liten pojkvasker och inte en erkänd skådespelare när Erik Maria Bark föddes. Således borde inte Barks mamma kunnat ha sett en pjäs med denne innan Bark föddes (hans ålder i boken ligger på runt 45 år) och därför inte kunnat ge honom detta namn.
Sådana misstag i boken stör mig.
Förmodligen hade jag inte blivit så störd av det om inte uppståndelsen kring den varit så uppmärksammad.
Gillar man dagens Beck och Wallander-filmer så kommer man att tycka väldigt bra om "Hypnotisören". Troligtvis gör sig denna bok bättre som en spännande actionfilm (redan nu kan jag se Mikael Persbrandt i rollen som den tablettmissbrukande - men godhjärtade - Bark). Även om jag tror att just den målgruppen inte kommer att läsa boken utan vänta tills filmen kommer (den är ändå på 572 sidor).
Lite sorgligt kan jag konstatera att mysteriet till vem som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler är bra mycket mer spännande än själva boken. Men just därför är jag mer imponerad av denne författare än någonsin.
När man marknadsför en bok på det viset som "Hypnotisören" blivit, så medför detta enorma förväntningar på resultatet. De självsäkra svar som Kepler givit vid de skrivna "intervjuerna" som gjorts med honom/henne gör att man förväntar sig stordåd. Man förväntar sig att få läsa någonting annorlunda. Någonting som sticker ut. Någonting revolutionerande.
Redan på sidan 93 dyker det upp en detalj som gäckar mig resten av boken och som jag aldrig får något riktigt svar på. Det är här man får förklaringen till hypnotisören Erik Maria Barks feminint klingande andranamn. Förklaringen ligger i att hans mamma sett en Stindbergpjäs under en språkresa till Wien med den tyske skådespelaren Klaus Maria Brandauer i huvudrollen, och att hon blivit så tagen att hon bar med sig namnet i många år.
Mycket i "Hypnotisören" antyder att den utspelar sig i nutid (bland annat visas "Let´s dance" på tv). Skådespelaren Klaus Maria Brandauer är i verkligheten född 1944 och borde således ha varit en liten pojkvasker och inte en erkänd skådespelare när Erik Maria Bark föddes. Således borde inte Barks mamma kunnat ha sett en pjäs med denne innan Bark föddes (hans ålder i boken ligger på runt 45 år) och därför inte kunnat ge honom detta namn.
Sådana misstag i boken stör mig.
Förmodligen hade jag inte blivit så störd av det om inte uppståndelsen kring den varit så uppmärksammad.
Gillar man dagens Beck och Wallander-filmer så kommer man att tycka väldigt bra om "Hypnotisören". Troligtvis gör sig denna bok bättre som en spännande actionfilm (redan nu kan jag se Mikael Persbrandt i rollen som den tablettmissbrukande - men godhjärtade - Bark). Även om jag tror att just den målgruppen inte kommer att läsa boken utan vänta tills filmen kommer (den är ändå på 572 sidor).
Lite sorgligt kan jag konstatera att mysteriet till vem som ligger bakom pseudonymen Lars Kepler är bra mycket mer spännande än själva boken. Men just därför är jag mer imponerad av denne författare än någonsin.
Kommentarer
Trackback
