Maria L

Att vara arbetslös är förnedrande. Det bara är det. Självförtroendet sviktar i samma takt som humöret går ner och kroppsvikten går upp. Det känns som man ständigt trampar vatten och inte kommer någonstans. Man kämpar med näbbar och klor för att hitta nytt jobb bland annonser, skickar iväg en eller flera finslipade personliga brev med medföljande CV varje dag. Sitter som på nålar och väntar på svar. I 90 % av fallen orkar företagen inte ens svara. Några företag tar sig tid efter ett par månader att skicka ett brev där det står "vi har gått vidare med andra sökanden".

Man lever med arbetslösheten 24 timmar om dygnet. Hjärnan arbetar konstant med att hitta lösningar och idéer vad man bäst kan göra för att få en anställning igen. Man har inte en lugn minut.

Det sorgliga är - förutom att det är väldigt sorgligt i sig att bli av med sitt jobb - att människor börjar se ens person som synonymt med arbetslöshet. Det är det enda människor kan prata om. Jag tror att de flesta vill vara hjälpsamma och stöttande, men framtoningen på omgivningens frågor blir att man känner sig idiotförklarad.

"Söker du några jobb då? Att du inte börjar att flyga igen!"

Till slut når man en gräns då man inte längre orkar förklara för omgivningen hur det är att vara arbetslös. Att det är en heltidssysselsättning. Att man ägnar större delen av sin vakna tid åt att leta jobb, skicka in ansökningar, bråka med a-kassor, gå på ett fåtal intervjuer, få nobben, resa på sig igen.
Man orkar inte längre förklara att vi har den största arbetslösheten i mannaminne just nu som gör att man inte är ensam om att söka de fåtal tjänsterna som står till arbetsmarknadens förfogande.
Man orkar inte längre förklara att man måste prostituera sig och söka jobb som man i själva verket inte vill ha men ändå söker och försöker med bästa skådespelarförmåga övertala den potentiella arbetsgivaren om att man är rätt person för tjänsten.

Jag har inte valt att bli arbetslös. Det drabbade mig. Tvärtom så älskade jag mitt tidigare jobb och ville inte förlora det.

Jag är inte synonym med att vara arbetslös. Jag är fortfarande samma person. Bara något mer uppgiven än tidigare. Men jag får fortfarande gåshus när jag hör David Bowies "Life on Mars?", jag ser ändå fram emot kronprinsessans bröllop och vinter-OS nästa år, jag har fortfarande kvar mina intressen, jag tycker fortfarande om glass, jag drömmer fortfarande om helyllebilden med man, barn och villa.
Ingenting av det har förändrats. Och det är ingenting som arbetslösheten kan ta ifrån mig.

Min identitet är inte att vara arbetslös. Min identitet är att vara jag.