Maria L

Det finns händelser i livet som är lite övernaturliga. Som man inte riktigt tror är sanna. Och så efteråt får man fundera på om det verkligen har hänt eller om det bara var inbillning.

När jag klev ut ifrån gymmet idag med smutsigt hår i en hästsvans, osminkad och rödmosig i ansiktet av eftersvettningarna fick jag uppleva några få underbara ögonblick. Det var också en sån där stund då man önskade att håret var nytvättat och utsläppt, att man hade lite mascara på ögonfransarna, läppglans på munnen och haft en bättre start på dagen. Ni vet, när man vill visa sig från sin bästa sida.

Framför mig på gångvägen kom Han gåendes. Den Stora Kärleken, The One Who Got Away, Han vars leende fick mig alldeles knäsvag, Han som alltid kommer att ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
Det är nästan två år sedan jag såg honom sist. Men jag kan fortfarande känna doften av honom när jag sluter ögonen. Och jag ser hans leende det sista jag gör innan jag somnar på natten.

Det var ett ögonblick som jag längtat efter så länge. Som jag drömt om. Att få se honom igen. Röra vid honom.

Han såg mig inte för han gick och pratade med en kollega. Och jag påkallade inte hans uppmärksamhet heller. Hur skulle jag kunna göra det?

Den största kärleken är ibland att släppa taget.

Men det gjorde min dag. Bara att få se honom igen.