Busy tisdag
Trots att världen befinner sig i den största globala krisen sedan 1930-talet, så ser min handläggare på TRR det som ett stort personligt misslyckande att jag inte har lyckats hitta mig en ny anställning. Hade möte hos henne i morse. Och idag gav hon mig rådet att ringa till de företagen som jag ville jobba för och tjata till mig ett jobb.
Självklart. Hela Sverige har anställningsstopp, men så fort jag ringer och dessutom tjatar så är det klart att de omkringgår alla regler och anställer mig bums.
Min gräns är på något sätt nådd nu när det gäller myndigheters korkade råd. Och uppenbarligen har hon inte läst punkt nummer 4 på Svarta Listan: Behandla mig inte som jag vore förståndshandikappad.
Sedan var det dags för Skrivarkurs (hann med en stooor latte och göra dagens läxa däremellan). Idag fick vi läsa en novell av Einar Askestad som vi sedan skulle diskutera. Jag trodde i min enfald att vi läste den för att se de skrämmande effekterna av drogmissbruk. Men icke. Det var på fullt allvar. För pretentiöst för mig. Satt och drömde mig bort och saknade nästan Jackie Collins glansdagar.
Efter den kulturella upplevelsen var det dags för fika igen. Men den här gången med ljuvliga Sanna. Åh, saknar att jobba med henne så mycket. Vi blev så där härligt nostalgiska och jag blev så mycket gladare efter att ha fått ett par timmar med henne. Hon utstrålar så mycket harmoni och glädje. Som Martin. Fast tjej.
Självklart. Hela Sverige har anställningsstopp, men så fort jag ringer och dessutom tjatar så är det klart att de omkringgår alla regler och anställer mig bums.
Min gräns är på något sätt nådd nu när det gäller myndigheters korkade råd. Och uppenbarligen har hon inte läst punkt nummer 4 på Svarta Listan: Behandla mig inte som jag vore förståndshandikappad.
Sedan var det dags för Skrivarkurs (hann med en stooor latte och göra dagens läxa däremellan). Idag fick vi läsa en novell av Einar Askestad som vi sedan skulle diskutera. Jag trodde i min enfald att vi läste den för att se de skrämmande effekterna av drogmissbruk. Men icke. Det var på fullt allvar. För pretentiöst för mig. Satt och drömde mig bort och saknade nästan Jackie Collins glansdagar.
Efter den kulturella upplevelsen var det dags för fika igen. Men den här gången med ljuvliga Sanna. Åh, saknar att jobba med henne så mycket. Vi blev så där härligt nostalgiska och jag blev så mycket gladare efter att ha fått ett par timmar med henne. Hon utstrålar så mycket harmoni och glädje. Som Martin. Fast tjej.
Kommentarer
Trackback
