Lördagskrönikan
Nu på förmiddagen har jag ränt från balkongen och in i köket och tvärtom oavbrutet.
I köket har jag bakat bröd. Bröd kan man bara baka när man har gott om tid. För först ska man göra degen, sedan ska den jäsa. Efter det ska man forma bröden till en aptitlig form och sedan ska dessa också jäsa. Först när denna långa procedur är klar kan man grädda dem i ugnen.
Ute på balkongen har jag äntligen Marian Keyes "En charmerande man" i min hand. Den är skittung. Alltså inte språkligt, för den går under genren "chic-lit" och är därför befriande lättläst. Nej, den är tung rent fysiskt. 737 inbundna sidor. Ska jag ha med mig denna bjässe på tåget, får jag ta den i en handväska modell något större (på gränsen till trunk faktiskt).
När man har suttit ute på balkongen en stund och sedan kommer in, är man helt förblindad. Man famlar runt i blindo i flera minuter.
Men nu har jag åter fått synen tillbaka och letade igenom nyheterna.
Och redan nu - så här tidigt på dagen - är Alex Schulmans lördagskrönika publicerad. En härlig liten berättelse om hur det är att skriva autografer för ungdomar som inte har en aning om vem han är och hur det känns att möta Fredrik Wikingsson vid kaffeautomaten.
Njutning!
Undra om Schulans lördagskrönikor i bokform kunde vara någonting? Då skulle man ju kunna gotta sig varje dag.
