Om deckare
Vi svenskar älskar deckare.
Vi har till och med kommit att älska dem så pass mycket att genren nu kallas för "fultkultur" och de mest framgångrika/mest säljande deckarförfattarna kritiseras hårt för sitt litterära språk av de "finare" och mer "seriösa" tyckarna. Oftast är dessa författare som själv inte säljer lika mycket, och har en tendens att ta sig själv lite för mycket på allvar och är oerhört pretentiösa ("mångfald" är ingenting man tillämpar i de finare kretsarna).
De senaste tio åren har svenska deckare fått en enorm genomslagskraft, både här hemma och utomlands. Jag tror att detta beror på hög kvalité och stor fascination för miljöerna där böckerna utspelar sig.
Henning Mankells böcker utspelar sig i Ystad med omnejd, Camilla Läckbergs i Fjällbacka, Johan Theorins på Öland, Mari Jungsteds på Gotland och Lars Bill Lundholms fenomenala mordhistorier är placerade i olika stadsdelar i Stockholm (Lundholms böcker är orättvist lite bortglömda och inte alls lika bra marknadsförda som många av hans författarkollegors alster - jag rekommenderar dem varmt då de håller minst lika hög klass som ovanstånde nämnda författare).
Stieg Larssons Millenium-triologi vann inte bara svenskarnas kärlek utan har också nått extrema framgångar utanför landets gränser. När filmen "Män som hatar kvinnor" hade premiär här hemma i februari övervakades galapremiären av fler franska än svenska medier och gick upp på 600 biografer i Frankrike i maj.
Vad är det då som vi älskar så mycket med deckare?
Jag brukar förklara min fascination och kärlek för genren så här:
Jag vet att det är på låtsas. Medans verkliga våldsbrott och mord gör mig illa berörd, är det när man läser en deckare "tillåtet" att tycka att det är spännande. Mysterier fängslar oss och vi har ett behov av att få lösa gåtor (vilket man i verkliga livet inte alltid kan göra).
Så läs ett par deckare i sommar! Det hör årstiden till.
Vi har till och med kommit att älska dem så pass mycket att genren nu kallas för "fultkultur" och de mest framgångrika/mest säljande deckarförfattarna kritiseras hårt för sitt litterära språk av de "finare" och mer "seriösa" tyckarna. Oftast är dessa författare som själv inte säljer lika mycket, och har en tendens att ta sig själv lite för mycket på allvar och är oerhört pretentiösa ("mångfald" är ingenting man tillämpar i de finare kretsarna).
De senaste tio åren har svenska deckare fått en enorm genomslagskraft, både här hemma och utomlands. Jag tror att detta beror på hög kvalité och stor fascination för miljöerna där böckerna utspelar sig.
Henning Mankells böcker utspelar sig i Ystad med omnejd, Camilla Läckbergs i Fjällbacka, Johan Theorins på Öland, Mari Jungsteds på Gotland och Lars Bill Lundholms fenomenala mordhistorier är placerade i olika stadsdelar i Stockholm (Lundholms böcker är orättvist lite bortglömda och inte alls lika bra marknadsförda som många av hans författarkollegors alster - jag rekommenderar dem varmt då de håller minst lika hög klass som ovanstånde nämnda författare).
Stieg Larssons Millenium-triologi vann inte bara svenskarnas kärlek utan har också nått extrema framgångar utanför landets gränser. När filmen "Män som hatar kvinnor" hade premiär här hemma i februari övervakades galapremiären av fler franska än svenska medier och gick upp på 600 biografer i Frankrike i maj.
Vad är det då som vi älskar så mycket med deckare?
Jag brukar förklara min fascination och kärlek för genren så här:
Jag vet att det är på låtsas. Medans verkliga våldsbrott och mord gör mig illa berörd, är det när man läser en deckare "tillåtet" att tycka att det är spännande. Mysterier fängslar oss och vi har ett behov av att få lösa gåtor (vilket man i verkliga livet inte alltid kan göra).
Så läs ett par deckare i sommar! Det hör årstiden till.
Kommentarer
Trackback
