Maria L

Jag storhandlar alltid. Men emellanåt - om jag har glömt någonting eller bara ska ha tidningen - går jag ner till min lokala ICA-butik. Pan-ica i folkmun. Majoriteten av dem som handlar där är pensionärer.

Pensionärer har all tid i världen. De kan vara inne i denna butik precis hur länge som helst. Pensionärer måste nämligen känna på allting som de ska handla. Det går inte alls fort. Äpplena hinner förmodligen att ruttna innan de kommer hem.

Idag hamnade jag bakom en Pensionär i kön när jag skulle betala. Det är typ det värsta som kan inträffa. Pensionärer betalar alltid med kontanter dessutom, eftersom det - enligt dem - vilar en förbannelse över betalkorten.

På de allra flesta ställen man handlar på idag finns det en apparat framme vid kassan där man - om man nu envisas med att betala kontant - stoppar i sina mynt och får returmynt tillbaka.
Pensionären framför mig var en dam som skulle betala 118,50 SEK.
Hon ger kassören en hundring (bra start). Sedan tar hon fram sin portmonnä (Pensionärer har inte plånböcker - de har portmonnäer) och plockar upp en enkrona i taget som hon med darrande hand försöker att få i myntmaskinen.
Nitton gånger bevittnade jag denna procedur. I slowmotion.

Men de är för söta ändå. Pensionärerna. Jag vill också bli så där ostressad när jag blir gammal och ha all tid i världen. Då ska jag gå omkring på ICA och klämma på alla frukterna, blockera hela affären med min rullator och betala mina varor med enkronor ur min portmonnä.
Så att generationen efter mig också förstår hur panikångesten en gång uppstod och blev en folksjukdom.