Frihetsgudinnan välkomnar turister igen
I mars 2003 var jag på semester i New York. Jag firade min födelsedag där. Tyckte att det var ett trevligt och spännande ställe att fira den dagen på.
Under den veckan som besöket varade hann jag med en hel del: Jag besökte Dakotabyggnaden (där John Lennon bodde och sedan mördades utanför), promenderade i Central Park, var inne i alla de berömda varuhusen, shoppade loss i Chinatown och åt fantastiskt mycket god mat.
När man besöker New York så vill man - om lite motvilligt - se Ground Zero. Där tvillingtornen stod innan terrorattackerna 2001. Av en händelse så kom jag till den platsen exakt 1,5 år efter tragedin, den 11 mars 2003. Jag ville med egna ögon se platsen och försöka ta in det som hänt.
Det blev en ganska makaber upplevelse. För det första har man som svensk svårt att få in hur stora dessa två byggnader var. Vi är ju faktiskt inte vana med höga hus över huvud taget.
Jag åkte - med min mamma som var med på resan - tunnelbanan ner mot Lower Manhattan och hoppade av på den stationen som låg närmast. När vi kliver ut på gatan så tittade vi åt olika håll för att försöka lokalisera oss (så bekanta var vi inte med staden då). Vart kunde det ligga? Åt ena hållet var det en massa smågator och åt det andra hållet ingenting. Vi frågade en amerikan om vart vi skulle ta vägen (amerikaner är väldigt hjälpsamma när man är förvirrad turist). Den vänliga amerikanen pekade åt det hållet där det fanns... ingenting.
Med försiktiga steg tog vi oss fram till den gigantiska gropen. Och intrycken var många och intensiva.
Det var när jag såg allting i verkligheten som jag först förstod vilken enorm förödelse det hade varit. Arton månader efter attentaten så forslade man fortfarande bort bråte från platsen i stora lastbilar. Arton månader senare! Ändå var det hundratals arbetare där som arbetade för fullt.
Sedan tystnaden. Tystnad kan vara det hemskaste ljudet. New York är känt som staden som aldrig sover och det stämmer. Det låter överallt. Hela tiden. Men inte vid Ground Zero. Där är allting tyst.
Ett år senare var jag där med en väninna. Då hade tunnelbanelinjen i anslutning till platsen börjat att gå igen, de mesta av bråtet var bortforslat och fler människor var i rörelse runt omkring (det är ju väldigt mycket arbetsplatser som ligger i området). Men fortfarande denna tystnad.
Nu - snart åtta år senare - öppnar man upp Frihetsgudinnan för besökare igen. Sedan terrordåden har besökare bara haft tillträde till ön hon står på - de har inte fått gå in i statyn.
Vi läker med tiden. Och hedrar med tystnad.
Under den veckan som besöket varade hann jag med en hel del: Jag besökte Dakotabyggnaden (där John Lennon bodde och sedan mördades utanför), promenderade i Central Park, var inne i alla de berömda varuhusen, shoppade loss i Chinatown och åt fantastiskt mycket god mat.
När man besöker New York så vill man - om lite motvilligt - se Ground Zero. Där tvillingtornen stod innan terrorattackerna 2001. Av en händelse så kom jag till den platsen exakt 1,5 år efter tragedin, den 11 mars 2003. Jag ville med egna ögon se platsen och försöka ta in det som hänt.
Det blev en ganska makaber upplevelse. För det första har man som svensk svårt att få in hur stora dessa två byggnader var. Vi är ju faktiskt inte vana med höga hus över huvud taget.
Jag åkte - med min mamma som var med på resan - tunnelbanan ner mot Lower Manhattan och hoppade av på den stationen som låg närmast. När vi kliver ut på gatan så tittade vi åt olika håll för att försöka lokalisera oss (så bekanta var vi inte med staden då). Vart kunde det ligga? Åt ena hållet var det en massa smågator och åt det andra hållet ingenting. Vi frågade en amerikan om vart vi skulle ta vägen (amerikaner är väldigt hjälpsamma när man är förvirrad turist). Den vänliga amerikanen pekade åt det hållet där det fanns... ingenting.
Med försiktiga steg tog vi oss fram till den gigantiska gropen. Och intrycken var många och intensiva.
Det var när jag såg allting i verkligheten som jag först förstod vilken enorm förödelse det hade varit. Arton månader efter attentaten så forslade man fortfarande bort bråte från platsen i stora lastbilar. Arton månader senare! Ändå var det hundratals arbetare där som arbetade för fullt.
Sedan tystnaden. Tystnad kan vara det hemskaste ljudet. New York är känt som staden som aldrig sover och det stämmer. Det låter överallt. Hela tiden. Men inte vid Ground Zero. Där är allting tyst.
Ett år senare var jag där med en väninna. Då hade tunnelbanelinjen i anslutning till platsen börjat att gå igen, de mesta av bråtet var bortforslat och fler människor var i rörelse runt omkring (det är ju väldigt mycket arbetsplatser som ligger i området). Men fortfarande denna tystnad.
Nu - snart åtta år senare - öppnar man upp Frihetsgudinnan för besökare igen. Sedan terrordåden har besökare bara haft tillträde till ön hon står på - de har inte fått gå in i statyn.
Vi läker med tiden. Och hedrar med tystnad.
Kommentarer
Trackback
