Julie Burchills biografi om Diana
Jag läste klart Julie Burchills biografi/krönika/hyllning till prinsessan Diana igår. Boken skrevs bara ett år efter prinsessans tragiska död, och därför är tonen i boken ganska infekterad. Det är inte bara den engelska kungafamiljen som skoningslöst och rått kritiseras - hela den engelska överklassen får sig en slänga av sleven.
Emellanåt häpnar man åt de elaka beskrivningarna. Prins Charles kallas bland annat för "känslomässigt autistisk" och självaste drottningen beskrivs av Burchill som en "bakslug skata" (för att nämna några av de föga smickrande beskrivningarna författarinnan utan hämningar fyller boken med).
Med all rätt förmodligen.
Burchill har skrivit en ärlig och subjektiv hyllning till Folkets prinsessa, och man tvivlar inte en sekund över vilken sida hon valde i 1900-talets mest övervakade såpopera.
Man minns alla tidningsrubriker när man läser boken. Bilden av den ensamma, bedragna och vackra prinsessan som vi kom att älska så mycket.
Som barn läser vi sagor om prinsen och prinsessan som gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. Dianas liv blev snarare tvärtom.
Den oönskade blyga överklassflickan som döptes efter jaktgudinnan, blev världens mest fotograferade och övervakade kvinna och som slutligen - ironiskt nog - jagades till döds.
Burchill bär mycket bra fram i boken orsakerna till varför vi kom att älska, beundra och fascineras av Diana så mycket. Att hon var så "vanlig" men ändå så unik i sitt slag.
Jag saknar henne fortfarande. Världen var så mycket vackrare när hon fanns med i den.
Emellanåt häpnar man åt de elaka beskrivningarna. Prins Charles kallas bland annat för "känslomässigt autistisk" och självaste drottningen beskrivs av Burchill som en "bakslug skata" (för att nämna några av de föga smickrande beskrivningarna författarinnan utan hämningar fyller boken med).
Med all rätt förmodligen.
Burchill har skrivit en ärlig och subjektiv hyllning till Folkets prinsessa, och man tvivlar inte en sekund över vilken sida hon valde i 1900-talets mest övervakade såpopera.
Man minns alla tidningsrubriker när man läser boken. Bilden av den ensamma, bedragna och vackra prinsessan som vi kom att älska så mycket.
Som barn läser vi sagor om prinsen och prinsessan som gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar. Dianas liv blev snarare tvärtom.
Den oönskade blyga överklassflickan som döptes efter jaktgudinnan, blev världens mest fotograferade och övervakade kvinna och som slutligen - ironiskt nog - jagades till döds.
Burchill bär mycket bra fram i boken orsakerna till varför vi kom att älska, beundra och fascineras av Diana så mycket. Att hon var så "vanlig" men ändå så unik i sitt slag.
Jag saknar henne fortfarande. Världen var så mycket vackrare när hon fanns med i den.
Kommentarer
Trackback
