"Motivation i lågkonjunkur"
Jag måste skriva ett par rader om det seminarium jag var på igår.
När man är ansluten till Trygghetsrådet (TRR) så blir man med jämna mellanrum inbjuden på diverse föreläsningar av olika slag. Vilket är enormt trevligt! Jag var och lyssnade på Tomas Gustavsson (OS-medaljör i skridskor på 80-talet) i februari och var alldeles till mig när jag gick därifrån. Så jordnära och inspirerande kille.
Jag var mycket nöjd med den föreläsningen eftersom jag verkligen kunde ta med mig någonting därifrån, och därför blev jag så glad när jag för några veckor sedan blev inbjuden av TRR att lyssna på Susanne Pettersson (någon som vet vem det är? Inte? Tydligen är hon någon form av coach och konsult och har skrivit några böcker om hur man "når sina mål". Oroa er inte - jag hade inte heller hört talas om henne innan). Temat skulle vara "Motivation i lågkonjunktur".
Ja, men vem kan inte behöva det? Med alla negativa influenser vi får i oss från alla håll och kanter just nu, men varsel, uppsägningar, a-kassor som inte kan betala ut pengar och AF som har så mycket att göra att de irrar omkring som höns.
Jag såg mycket fram emot denna tillställning och satte mig längst fram - på första raden - på biografen Rigoletto. Bredvid mig på min vänstra sida hade jag en Rödstrumpa (= kvinna i 45-årsåldern, med märklig klädsmak och militant motståndare till såväl make-up som hårfärgningsmedel) och på min högra sida hade jag en 63-årig dam med skön humor.
Orsaken till att jag vet denna kvinnas ålder var att vi under föreläsningen var tvungna att säkert hundra gånger analysera och diskutera påståenden Susanne Pettersson gav med vår närmsta granne. Valet föll då lätt på den 63-åriga damen eftersom jag och Rödstrumpan föraktade varann från första ögonkastet.
Seminariet inleddes med att vi skulle stå upp, vrida oss till höger och massera axlarna på den som stod framför oss. På fullt allvar. Jag hittar inte på detta! Sedan skulle vi vända på oss ett halvt varv och göra samma sak med personen till vänster. Rödstrumpan tyckte detta var vansinnigt roligt och nyskapande, medans jag och den 63-åriga damen febrilt letade efter närmsta nödutgång att fly igenom.
Sedan skulle vi få se två små filmer (som sedan naturligtvis skulle analyseras och diskuteras) om sagolika framgångar. Den ene var om en norsk skridskoåkare som tog OS-guld på hemmaplan i Lillehammer 1994 efter att ha legat på sjukhus i tio månader och den andra filmen var om.... Susan Boyle.
Jag trodde att detta var ett skämt, eftersom det är så uppenbart att klippet ifrån den engelska talangtävlingen är så fruktansvärt arrangerad, vilket jag också sa till Rödstrumpan. Hon blev skittvär eftersom Susan Boyle är formodligen hennes bevis på att fula människor kan lyckas de med (och därför gav henne en förhoppning om framtida anställning så småningom), och där skar det sig mellan mig och henne för resten av dagen.
För att sammanfatta hela föreläsningen, gick den ut på en enda sak:
Att om vi tänkte som OS-medaljörer så skulle vi bli framgångsrika. För alla exempel Susanne Pettersson drog fram efter den arma Boyle var bara elitidrottare.
Jag kände med den 63-åriga damen på min högra sida. Här sitter hon som nybliven arbetslös och har två år kvar till pension. Hon har inga ambitioner alls att tänka som en elitidrottare för att "nå sina mål". Hon såg lite missplacerad ut emellanåt och skruvade på sig lite generat flera gånger. För att sympatisera gjorde jag det med. Jag gillade damen jättemycket och vi hann ju att samtala en hel del med varann under de knappa två timmar som spektaklet pågick.
Den 63-åriga damen och jag gjorde sedan sällskap till tunnelbanan och under tiden lovordade vi Tomas Gustavsson istället (hon hade också varit och lyssnat på honom) och hånade alla löjliga "övningar" vi tvingats göra under eftermiddagen. Och ingen av oss kunde begripa varför föreläsningen vi just lyssnat och kämpat oss igenom hade fått namnet "Motivation i lågkonjunktur".
När vi skildes åt tänkte jag bara en tanke: En sån där cool tant vill jag också bli så småningom!
När man är ansluten till Trygghetsrådet (TRR) så blir man med jämna mellanrum inbjuden på diverse föreläsningar av olika slag. Vilket är enormt trevligt! Jag var och lyssnade på Tomas Gustavsson (OS-medaljör i skridskor på 80-talet) i februari och var alldeles till mig när jag gick därifrån. Så jordnära och inspirerande kille.
Jag var mycket nöjd med den föreläsningen eftersom jag verkligen kunde ta med mig någonting därifrån, och därför blev jag så glad när jag för några veckor sedan blev inbjuden av TRR att lyssna på Susanne Pettersson (någon som vet vem det är? Inte? Tydligen är hon någon form av coach och konsult och har skrivit några böcker om hur man "når sina mål". Oroa er inte - jag hade inte heller hört talas om henne innan). Temat skulle vara "Motivation i lågkonjunktur".
Ja, men vem kan inte behöva det? Med alla negativa influenser vi får i oss från alla håll och kanter just nu, men varsel, uppsägningar, a-kassor som inte kan betala ut pengar och AF som har så mycket att göra att de irrar omkring som höns.
Jag såg mycket fram emot denna tillställning och satte mig längst fram - på första raden - på biografen Rigoletto. Bredvid mig på min vänstra sida hade jag en Rödstrumpa (= kvinna i 45-årsåldern, med märklig klädsmak och militant motståndare till såväl make-up som hårfärgningsmedel) och på min högra sida hade jag en 63-årig dam med skön humor.
Orsaken till att jag vet denna kvinnas ålder var att vi under föreläsningen var tvungna att säkert hundra gånger analysera och diskutera påståenden Susanne Pettersson gav med vår närmsta granne. Valet föll då lätt på den 63-åriga damen eftersom jag och Rödstrumpan föraktade varann från första ögonkastet.
Seminariet inleddes med att vi skulle stå upp, vrida oss till höger och massera axlarna på den som stod framför oss. På fullt allvar. Jag hittar inte på detta! Sedan skulle vi vända på oss ett halvt varv och göra samma sak med personen till vänster. Rödstrumpan tyckte detta var vansinnigt roligt och nyskapande, medans jag och den 63-åriga damen febrilt letade efter närmsta nödutgång att fly igenom.
Sedan skulle vi få se två små filmer (som sedan naturligtvis skulle analyseras och diskuteras) om sagolika framgångar. Den ene var om en norsk skridskoåkare som tog OS-guld på hemmaplan i Lillehammer 1994 efter att ha legat på sjukhus i tio månader och den andra filmen var om.... Susan Boyle.
Jag trodde att detta var ett skämt, eftersom det är så uppenbart att klippet ifrån den engelska talangtävlingen är så fruktansvärt arrangerad, vilket jag också sa till Rödstrumpan. Hon blev skittvär eftersom Susan Boyle är formodligen hennes bevis på att fula människor kan lyckas de med (och därför gav henne en förhoppning om framtida anställning så småningom), och där skar det sig mellan mig och henne för resten av dagen.
För att sammanfatta hela föreläsningen, gick den ut på en enda sak:
Att om vi tänkte som OS-medaljörer så skulle vi bli framgångsrika. För alla exempel Susanne Pettersson drog fram efter den arma Boyle var bara elitidrottare.
Jag kände med den 63-åriga damen på min högra sida. Här sitter hon som nybliven arbetslös och har två år kvar till pension. Hon har inga ambitioner alls att tänka som en elitidrottare för att "nå sina mål". Hon såg lite missplacerad ut emellanåt och skruvade på sig lite generat flera gånger. För att sympatisera gjorde jag det med. Jag gillade damen jättemycket och vi hann ju att samtala en hel del med varann under de knappa två timmar som spektaklet pågick.
Den 63-åriga damen och jag gjorde sedan sällskap till tunnelbanan och under tiden lovordade vi Tomas Gustavsson istället (hon hade också varit och lyssnat på honom) och hånade alla löjliga "övningar" vi tvingats göra under eftermiddagen. Och ingen av oss kunde begripa varför föreläsningen vi just lyssnat och kämpat oss igenom hade fått namnet "Motivation i lågkonjunktur".
När vi skildes åt tänkte jag bara en tanke: En sån där cool tant vill jag också bli så småningom!
Bea Arthur. Den coolaste tanten av dem alla.
Kommentarer
Trackback
