Maria L

Nu måste jag på allvar göra en grundläggande analys om vad jag - och mitt utseende - utstrålar för signaler.

Idag på t-centralen sprang en man med kraftig brytning i kapp mig - ja, han sprang i kapp mig - och började att ställa en massa frågor. För att förtydliga detta ytterligare så var detta en total främling för mig.
"Vart har jag sett dig förut?", "Vilka ställen brukar du gå ut på?", "Vad jobbar du med?", "Vart bor du?" och slutligen: "Har du tid att ta en fika nu?".

Återigen, jag hade aldrig tidigare sett denna människa förut. Någonsin.

Jag är av naturen väldigt reserverad och har stor integritet och när en fullkomlig främling ställer ganska närgångna och påträngande frågor intar jag omgående försvars- och stridsställning.
Jag blir rent utsagt ganska otrevlig. Och skoningslöst avvisande.

Nej, jag blev inte smickrad. Inte ett dugg. För mig är det helt obegripligt hur man kan springa i kapp en total främling och komma med billiga raggningsfraser. Det är rent motbjudande.
Jag finner det rent kränkande. Vad är det med mig som utstrålar att det känns ok för någon som aldrig har träffat mig tidigare att på ett ganska ocharmigt och plumpt sätt tro att jag är tillgänglig? Står det "desperat" i min panna? Eller är det möjligtvis så att jag har någon osynlig idiot-magnet som gör att dessa spån dras till mig?

Jag måste analysera detta nu. För nu är jag less.