Maria L

En bra regel som jag försöker efterleva är att tänka efter, att lugna ner mig först när jag blivit arg och uttala mig sedan. Att aldrig ta en diskussion i stridens hetta. Ja, ni förstår själva att denna regel inte alltid är så lätt att följa alla gånger även om det är sällan jag tappar humöret fullständigt (inte ens när min granne bestämde sig för att väcka mig tio i åtta en söndagsmorgon med att borra i väggarna tappade jag besinningen helt. Jag blev fly förbannad, men inte tillräckligt för att räkna utbrottet som ett frispel).

Visst, jag säger ofta vad jag tycker och tänker (vilket beror på att jag tycker att ärlighet är så oerhört attraktivt - tänk på det killar). Men det är inte lätt att reta upp mig - det mesta rinner av mig. I synnerhet när jag blir provocerad för sakens skull. 
Som jag halvt på allvar, halvt på skämt säger om mig själv: "Jag är världens snällaste - men gör mig inte förbannad" (det är dock sällan som människor skakar av rädsla vid denna replik - det har aldrig hänt faktiskt, men jag har i alla fall varnat så jag känner att jag har ryggen fri om en incident mot förmodan skulle inträffa).

Nåväl, alldeles nyss blev jag så där arg och förbannad att jag ville ta till fysiskt våld. Det är i sammanhanget helt orationellt, för jag reagerade på en sak på tv (och det vore dessutom helt idiotiskt att ta ut mina aggressioner på min tv när den bara är "the messenger").
Jag tittade på såpan från Ullared. Det är på gränsen till lyteskomik på bästa sändningstid, men jag kan inte låta bli att ömma för en del av människorna som deltar. De är totalt harmlösa och finner geniun glädje i att handla på detta lågbudgetvaruhus. De är helt enkelt störtsköna människor.

Men ikväll tappade jag hakan. Totalt. Jag kan inte minnas när jag blev så förnärmad senast.

Jag lägger av princip aldrig oviktiga namn på minnet, men jag tror att denna person hette Morgan. Han jobbar på lagret på detta varuhus. Han satt och pratade om sina politiska åsikter samtidigt som han glufsade i sig ett formbröd med rå falukorv på (att killen är singel är föga förvånande).
Han ansåg att arbetslösa var slappa! Slappa. Exakt det ordvalet använde han. På fullt allvar vräker människan ur sig detta i tv. (Expressen)

Och det är här jag tillämpar min regel om att inte uttala mig förrän jag har lugnat ner mig. För annars skulle jag bita tillbaka med att detta lagerjobb är förmodligen det enda jobb denna person någonsin har haft, och någonsin kommer att få i hela sitt liv. Jag skulle slänga ur mig att denna person förmodligen aldrig varit utanför Smålands gränser (ligger Ullared där förresten? Nej, svara inte - jag behöver inte veta) för han är så trångsynt och fördomsfull. Jag skulle anklaga honom för att vara extremt dåligt allmänbildad eftersom lågkonjunkturen tydligen gått honom helt förbi, och med en högljudd och arg stämma förklara hur verkligheten ser ut för arbetslösa. Dessutom skulle jag tilllägga att han varken kommer att bli kärnfysiker eller bli av med sin sexuella oskuld.

Men jag låter bli. Det skulle bara bli pajkastning. Jag håller tyst för stunden och säger min mening sedan när jag har lugnat ner mig.