Lägger Slash åt sidan
November månad har präglats av nytändning. Jag har tack vare Slash biografi återupptäckt Guns N´Roses (det är ju inte så att jag helt glömt dem - jag har bara inte lyssnat på deras musik på ett tag) och har blivit rysligt nostalgisk, minns deras glansdagar och lallar "Sweet child o´mine" under tiden jag sminkar mig på mornarna.
Don´t get me wrong: biografin om Slash är verkligen intressant och läsvärd. Men han har haft ett väldigt händeserikt liv och det är i boken väldigt detaljerat beskrivet. Nästan lite väl detaljerat. Hans medförfattare, Anthony Bozza, missade nämligen lektionen i författarskolan om att utesluta alla onödiga ord och tar därför med allt. Och då menar jag ALLT. Även saker som inte är så väsentliga.
Jag läser pocketupplagan. Inte nog med att boken är på närmare 500 sidor; texten är dessutom minimal. Det rymms fenomenalt mycket ord på varje sida.
Idag kom jag dessutom till ett stycke i boken som jag tyckte var fruktansvärt sorgligt. Det kom till och med en liten tår i ögat där jag satt på det knökfulla pendeltåget.
Då bestämde jag mig för att lägga Slash åt sidan ett tag.
Istället blir det en deckare (försöker få tillbaka lusten för dem). I lördags när jag gjorde min comeback på biblioteket reserverade jag en bok som jag var välkommen att hämta idag (nuför tiden meddelas man via mail när boken man vill låna finns tillgänglig - jag älskar den nya teknologin).
Det blir Carin Gerhardsens "Mamma, pappa, barn" - uppföljaren till "Pepparkakshuset" som var en riktigt lovande debut. Nu blir det lite fiktiv spänning ett tag som ombyte till det råa och brutala rocklivet.
Men jag återkommer till dig, Slash. Promise.
Don´t get me wrong: biografin om Slash är verkligen intressant och läsvärd. Men han har haft ett väldigt händeserikt liv och det är i boken väldigt detaljerat beskrivet. Nästan lite väl detaljerat. Hans medförfattare, Anthony Bozza, missade nämligen lektionen i författarskolan om att utesluta alla onödiga ord och tar därför med allt. Och då menar jag ALLT. Även saker som inte är så väsentliga.
Jag läser pocketupplagan. Inte nog med att boken är på närmare 500 sidor; texten är dessutom minimal. Det rymms fenomenalt mycket ord på varje sida.
Idag kom jag dessutom till ett stycke i boken som jag tyckte var fruktansvärt sorgligt. Det kom till och med en liten tår i ögat där jag satt på det knökfulla pendeltåget.
Då bestämde jag mig för att lägga Slash åt sidan ett tag.
Istället blir det en deckare (försöker få tillbaka lusten för dem). I lördags när jag gjorde min comeback på biblioteket reserverade jag en bok som jag var välkommen att hämta idag (nuför tiden meddelas man via mail när boken man vill låna finns tillgänglig - jag älskar den nya teknologin).
Det blir Carin Gerhardsens "Mamma, pappa, barn" - uppföljaren till "Pepparkakshuset" som var en riktigt lovande debut. Nu blir det lite fiktiv spänning ett tag som ombyte till det råa och brutala rocklivet.
Men jag återkommer till dig, Slash. Promise.
Kommentarer
Trackback
