Maria L

Jag har precis avslutat den mest bisarra och absurda läsupplevelse jag haft sedan jag tvingade mig igenom "American psycho" för dryga tio år sedan.
Den här gången var boken svensk. Lars Bill Lundholms "Gamla stan-morden" (han har även skrivit manus till tv-serien "Skärgårdsdoktorn").

Detta är Lundholms fjärde deckare som utspelar sig i Stockholms-miljö, med huvudpersonen kommissarie Hake. Jag har gillat de tre tidigare jag har läst. De har varit spännande och välskrivna, med fantastiska miljöskildringar av huvudstaden.
Det enda som dragit ner betygen lite på böckerna är att Hake har ett komplicerat privatliv. Som alla poliser har i deckare - det blir tjatigt och förutsägbart.
Hake har i samtliga böcker en särbo som är så enerverande att man handgripligen vill skaka om denna fiktiva karl och skrika: "Det finns tre miljarder kvinnor på jorden - dumpa detta fruntimmer!".

Jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om den här senaste boken. Jag blev illa berörd och fick obehagkänslor redan de första sidorna, och jag läste endast klar den för att få veta om det låg ett logiskt syfte bakom att mordoffret i boken är en högst verklig och levande skådespelare.
Ett tag funderade jag på om Lundholm skrivit boken som en satir för hur denne skådespelare framställts i media de senaste åren. Eller, det var det jag hoppades på. Men när boken är färdigläst känns det bara som om författaren hyser ett osunt agg mot den person som har fått gestalta mordoffret. Det lämnar en olustig känsla för mig som läsare.

Mordoffret har Lundholm valt att beskriva som följer:

En av landets mest framgångsrika och kända skådespelare. Kalla ljusblå ögon. En jäkel på fruntimmer. Spelar huvudrollen som uppkäftig polis i en mycket omtyckt serie av filmer. Stökigt privatliv. Rykten i skvallerpressen om alkoholmissbruk. Uppvuxen med sin mamma i en Stockholmsförort. Dansade balett i tonåren. Har sjukskrivit sig från en pågående och utsåld pjäs på Dramaten och lämnar teatern under spektakulära former. Är förlovad med en skådespelarkollega, men har gjort en annan kvinna gravid. Hus på Värmdö.

Jag vet bara en enda person inom landets gränser som inte skulle koppla denna beskrivning till en verklig person, utan istället utbrista "Vem är det?".

Orsaken till varför man väljer att ha så uppenbara likheter på ett mordoffer i en bok med en verklig person som är vid liv, förstår jag inte. Det känns oetiskt, omoraliskt och otäckt. Som om det bara är gjort för att ge boken uppmärksamhet och öka försäljningssiffrorna.
Här går Lundholm rejält över gränsen till vad som är vett och reson.

Det skrivs och ges ut en kolossal mängd deckare av svenska författare. Då gäller det att sticka ut ifrån mängden för att bli läst av den stora skaran.
Men att försöka nå ut till de stora massorna på det här uppseendeväckande sättet är fel väg att gå. Det lämnar en motbjudande eftersmak.

Betyg: 1- av 5.