Maria L

Under tiden jag läser Veronica von Schencks debutdeckare "Änglalik" får jag för mig att den är skriven av en åttondeklassare. Alla klyschor man kan förvänta sig finnas med i en spänningsroman är där: huvudrollsinnehavaren - den kvinnliga profileraren Althea - har enormt många privata issues som ska ältas sida upp och sida ner, hon kan inte laga mat (det ska inte moderna karriärskvinnor kunna - det strider av någon anledning mot feminismen), självklart hamnar hon i säng med ansvarige polisen för utredningen.

Jag vet inte ens om "Änglalik" kan hamna under kategorien "spänningsroman"/"kriminalroman" över huvud taget, eftersom själva deckarintrigen glöms bort och von Schenck koncentrerar istället handlingen till huvudpersonens ångest över det förflutna och hennes funderingar.
Dialogen är ibland lika löjlig och skrattretande som från ett avsnitt av "CSI" och von Schenck är så övertydlig i sin text att jag på var och varannan sida misstänker att hon tror att hennes läsare är förståndsbegränsade.

Det blir aldrig spännande. Det blir aldrig bra. Det blir bara olidligt dåligt.

Betyg: 1 av 5.