Obegriplig fransk deckare
De senaste månaderna har varit minst sagt omtumlande men på ett mycket positivt sätt. Dock har mitt läsande blivit en smula lidande av det - jag har inte alls haft ro i kroppen att kunna engagera mig riktigt i läsandet.
Därför tog det mig cirka en månad att läsa ut "En mässa för de döda" av Jean-Christophe Grangé. Visserligen har den storleken av tegelsten och hade vunnit avsevärt på att kortas av en si sådär två hundra sidor så jag bär inte hela ansvaret för den långa processen själv.
Det är stor skillnad att läsa en bok som är översatt ifrån franska än engelska eller en bok som är skriven direkt på svenska. Man märker direkt att franskan har fler nyanser i sitt språk och kräver bara därför mer koncentration.
"En mässa för de döda" inleds med att en körledare hittas brutalt mördad i en armenisk kyrka i Paris. En pensionerad polis som tillhör församlingen inleder en inofficiell utredning av mordet. Till hjälp får han en heroinberoende yngre förmåga inom polisen som egentligen borde befinna sig på avgiftning.
Upptakten är spännande och intrigen har alla förutsättningar att bli bra men det känns som om Grangé vill alldeles för mycket vilket resulterar i att allting mynnar ut i en obegriplig sörja. Han tar allting ett steg för långt och istället blir handlingen överdriven och tappar fokus.
Paradoxalt nog ligger styrkan i boken i dess brutalitet (annars brukar just alltför spektakulära våldsbeskrivningar dra ner ett betyg). Men här har våldet och de bisarra detaljerna en viktig roll. Vi får ta del av otäcka händelser ifrån både Nazi-Tyskland och diktaturen i Chile. Berättelser som inte får eller ska förskönas eller cencureras.
"En mässa för de döda" är långt ifrån en av de bättre spänningsromaner jag läst. Persongalleriet är så hysteriskt överdrivet att det emellanåt är skrattretande. Då tänker jag främst på de två osannolika poliserna som står i centrum.
Men visst fungerar den som sommardeckare. Dock rekommenderas den inte till alltför känsliga läsare.
Betyg: 2 av 5
Därför tog det mig cirka en månad att läsa ut "En mässa för de döda" av Jean-Christophe Grangé. Visserligen har den storleken av tegelsten och hade vunnit avsevärt på att kortas av en si sådär två hundra sidor så jag bär inte hela ansvaret för den långa processen själv.
Det är stor skillnad att läsa en bok som är översatt ifrån franska än engelska eller en bok som är skriven direkt på svenska. Man märker direkt att franskan har fler nyanser i sitt språk och kräver bara därför mer koncentration.
"En mässa för de döda" inleds med att en körledare hittas brutalt mördad i en armenisk kyrka i Paris. En pensionerad polis som tillhör församlingen inleder en inofficiell utredning av mordet. Till hjälp får han en heroinberoende yngre förmåga inom polisen som egentligen borde befinna sig på avgiftning.
Upptakten är spännande och intrigen har alla förutsättningar att bli bra men det känns som om Grangé vill alldeles för mycket vilket resulterar i att allting mynnar ut i en obegriplig sörja. Han tar allting ett steg för långt och istället blir handlingen överdriven och tappar fokus.
Paradoxalt nog ligger styrkan i boken i dess brutalitet (annars brukar just alltför spektakulära våldsbeskrivningar dra ner ett betyg). Men här har våldet och de bisarra detaljerna en viktig roll. Vi får ta del av otäcka händelser ifrån både Nazi-Tyskland och diktaturen i Chile. Berättelser som inte får eller ska förskönas eller cencureras.
"En mässa för de döda" är långt ifrån en av de bättre spänningsromaner jag läst. Persongalleriet är så hysteriskt överdrivet att det emellanåt är skrattretande. Då tänker jag främst på de två osannolika poliserna som står i centrum.
Men visst fungerar den som sommardeckare. Dock rekommenderas den inte till alltför känsliga läsare.
Betyg: 2 av 5
Kommentarer
Trackback
